Det var en Jörgen full av hemlängtan som kom ut till oss när vi fått en uppdatering av personalen om hur operationen hade gått, hur han hade skött sig och hur vi skulle ta hand om honom kommande dagar. Jag vet ju hur han är när han är hos veterinären, han är inte alls den där typen av hund som slänger sig om halsen på husse och matte och ylar och gråter och har sig. Nejdå. Tvärtom. Han tar sikte på entrédörren, och sedan gör han allt för att komma ut. Och mycket riktigt. Samma visa även denna gång. Dessutom berättade personalen att man hade försökt kissa honom, "... men då ville han bara gå hem!". Så himla typiskt min pärla, haha! Att kissa innan hemfärd var inte heller populärt, så det var lika bra att rulla hemåt på en gång. Väl hemma gick vi däremot en runda, och då släppte han spärren och flodvågen kom. Ganska pipig och gnällig resten av kvällen, vankade av och an och visste inte riktigt vart han hade sig själv. Ringde kliniken som sade att det kunde vara smärtlindringen som gör dem personlighetsförändrade. Men allt eftersom kvällen gick desto mer kom han till ro, och vid 21 sov han som en stock. Dagen efter var han småhängig under förmiddagen, sen var det fullt ös som vanligt. Tanden saknar vi inte alls.
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|