Jag har inte velat avslöja riktigt hur hängig han varit, men han har inte ens viftat på svansen under de 3-4 senaste veckorna, han har inte hoppat på/mot folk som kommit och hälsat på, han har inte gått att dra igång med åsynen av en boll, etc. Han har i stort sett bara sovit och accepterat att han måste ut på promenad lite då och då. Simma har varit det enda som fått honom att lysa upp för stunden. Och känner man Allvar så förstår man nog att detta är oerhört olikt honom. Så att nu se honom pigg och positiv och i samma gamla vanliga energi igen - jag blir så lättad! Att det senaste veckan inneburit frustrationsutfall till höger och vänster tar jag med ro. När vi är igång igen kommer dessa minska. Istället förstår jag honom. Vila? Pff...
Även kallat "struma". Blodproverna har dubbelkollats, och jag har pratat med veterinären och fått veta vad som nu gäller. Allvar äter numera Levaxin och ska så göra livet ut. Om 4 veckor ska han in på nästa blodprovstagning och hälsocheck, men eftersom han är sitt extremt väldigt pigga jag igen och inte verkar påverkad av tassen längre så har jag tillåtelse att fasa igång honom i både rally, lydnad och canicross igen. Men betydligt mer försiktigt än tidigare gånger han varit skadad. Ska även fortsätta som jag gjort, massera och vattentrampa/simma med honom. Jag ska vara ärlig. Det känns jävligt surt. Han är knappt 4½ år och har varit kärnfrisk. Och så BAM! In your face liksom. Samtidigt berättade veterinären att detta är inget ovanligt, och majoriteten av hundarna som drabbas kan återgå till sitt normala liv kort efter behandlingen påbörjats (med rätt infasning, såklart). Och det känns ju skönt att höra. Samtidigt som det känns så jävla tråkigt. Ja, dubbla känslor. Eller nej. Total känslostorm. Så jag sysselsätter mig med att göra som i tidigare inlägg - full fart tills halvt utslagen. Typ. Då slipper man tänka så mycket. Och massor blir gjort.
Jag har inte velat avslöja riktigt hur hängig han varit, men han har inte ens viftat på svansen under de 3-4 senaste veckorna, han har inte hoppat på/mot folk som kommit och hälsat på, han har inte gått att dra igång med åsynen av en boll, etc. Han har i stort sett bara sovit och accepterat att han måste ut på promenad lite då och då. Simma har varit det enda som fått honom att lysa upp för stunden. Och känner man Allvar så förstår man nog att detta är oerhört olikt honom. Så att nu se honom pigg och positiv och i samma gamla vanliga energi igen - jag blir så lättad! Att det senaste veckan inneburit frustrationsutfall till höger och vänster tar jag med ro. När vi är igång igen kommer dessa minska. Istället förstår jag honom. Vila? Pff...
1 Comment
Nej vad tråkigt, Förstår att det känns tungt!
Reply
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|