T och Yoda efter lyckat spår.
Bamse som slutar dra vid minsta motstånd skötte sig jättebra.
+ en ny fodersäck och en leksak. Nu har vi så vi klarar oss ett tag till.
Lollomys. Underbart!
Näe, av reaktionen hos mötande trafik att döma så var det helt enkelt bara en idiot på motorcykel...
Varje dag till men oftast ifrån jobbet möter jag samma cyklister och samma joggare - alla svartklädda. Jag kan inte fatta hur man kan vara så jädra dum. Från det tiden på året då det börjar skymma redan vid 17:30-snåret börjar vi klä ut oss. Eller rättare sagt, jag spökar ut. Grabbarna har liksom inget att orda om. Men kör man som jag dagligen längs landsvägar så vet man vilken billig livförsäkring en reflex faktiskt är - oavsett tid på dygnet. Såhär ser vi ut numera - även dagtid. Sonens barnvagn kommer i år pimpas med fler klisterreflexer (sånt man klipper och klistrar själv), jag själv behöver en bättre väst (typ denna som även finns i rosa om man tvunget måste ha det), och Allvar måste ha ett nytt varseltäcke oavsett då hans läcker som ett gammalt tält utan impregnering. Allvar har även benreflexer som både är enkla att sätta på, sitter kvar och dessutom syns riktigt bra - dock ej i snödjup. Morgon- och kvällsrastning har pannlampan börjat hänga med ut (mest för att jag vill se vart jag går). Tanken i år är att man ska kunna se oss från rymden. Typ. Hur har ni det med reflexer? Har ni börjat använda, eller tycker ni att det är "för tidigt"?
Lathundarna Entertainment presents "Liten rallysväng": Jag har försökt komma underfund med vad det är som gör att jag har så lätt för att få världens stresspåslag när jag vistas i tävlingsmiljö. Det är svårt att kunna peka på något precist och säga "Det där är det!". Och jag har nog egentligen inte kommit fram till något specifikt heller, utan har bara mina gissningar. Och de är vilda. Om de är långsökta? Ingen aning. Under min skolgång och vistelse i stallet fick jag ständigt höra hur kass, värdelös och allt-negativt-man-kan-tänka-sig jag var. Jag har även fått stryk, det var t ex inte ovanligt att jag under en period fick ett ridspö rätt över ansiktet av en tjej på ett par år yngre än mig när jag var i stallet - bara för att nämna nåt. Det satte sina spår - stenhårt. Hur hårt? Försök tvätta ränderna från en zebra och återkom med hur det gick. Jag är idag oerhört självkritisk, och om jag inte ger 100% av mig själv i något jag engagerat mig i blir jag fruktansvärt besviken på mig själv, ibland nedstämd, och kritiken mot mig själv haglar. Nu har jag jobbat stenhårt på bl a just den biten, så det är inte lika illa som det en gång varit (jag ligger t ex bara på 3:ans växel på jobbet, vilket varit tufft att lära mig stå ut med då jag hellre ligger och slirar på 6:an). Men det finns ett ord som gör att jag brakar i brallan om det kommer upp på tal med mig inblandat - tävling. Genast sätter min inre självkritiker igång och skriker mig i örat, och ända sedan jag började träna lydnad har jag haft en hård inställning mot mig själv; kan jag inte få 12:or på träning får jag inga 10:or på tävling. Second place is first looser, det är ingen mening att tävla om man inte vinner. Logiskt? Hm, njae? Men jag har lärt mig att det ibland inte måste vara logiskt. Jag vet mycket väl att man kan tävla på skoj, att man kan göra det för att checka av hur man ligger till, etc. Men för min urbota dumma skalle funkar det inte så. Antagligen för att jag är trött på att höra hur kass jag är, eller för att jag inte vill känna så igen. Det är ingen som säger det till mig längre, men det klingar som ett ständigt eko inombords sen många år tillbaka, så det behövs inte. Jag får varje träning ett regn av positiva ord om både mig och Allvar, och jag suger dem verkligen till mig. Men tyvärr väger de inte upp mot all kritik jag fått tidigare genom åren, och vad jag där och då upplevt. Jag hoppas på att kunna skicka den där "vågskålen" åt helskotta, men jag har en rätt bra bit kvar tills dess. Steg för steg tar jag mig närmre - just nu genom att utsätta mig för just tävlingsmiljöer av olika slag. När jag kan vistas i dem utan att bli stressad är det dags för nästa steg. Om det sedan bara handlar om att gå banan med Allvar efter avslutad tävling (vilket jag ju testat och höll på att springa ur mitt eget skinn) eller rent av debutera - det återstår att se. Men jag tänker inte pusha mig själv till något jag mentalt inte är redo för. Det får ta den tid det tar. No matter what. Och som det ser ut just nu har jag en hel vinter på mig att förbereda mig, jag har en hel vinter på mig att träna med Allvar så att jag själv känner att jag är nöjd, jag har en hel vinter på mig att hitta på en massa annat. Jag är envis och når i regel mina mål, även om det ibland kräver lite extra tid. För självklart ska vi tävla, och ha kul under tiden! Det handlar inte om att jag inte vill - det handlar om att jag måste
avliva en självkritiker inombords som blivit gödd i sisådär 27 år. Under en av alla våra längre rundor med ensamtid fick Allvar för sig att leka fäfer och släpade runt på en pinne i säkert en halvtimme. Lade den ifrån sig när han skulle lukta på nåt eller skvätta med benet i vädret, för att sedan hämta den igen och fortsätta bära runt på den. Charmtrollet. Dock. Han må vilja vara med de stora grabbarna och leka, men nån fäfer blir han då aldrig. Dels är han för tystlåten, och dels har han vett nog att välja en pinne av lämpligare storlek att bära runt på, hehe.
Lite såhär ser det ut för oss just nu.
Vi har hälsat på Lollo... ... och busat i det fina vädret. Startklar... ... och fullt ös. Kärlek är: Klockan ringar 03:50 imorgon (inatt!?)
för jobb, så nu är det go'natters. A och jag åkte iväg vid 9. Kom lagom i tid för att "slå upp läger", kolla på banvandringen och i lugn och ro ha intagit våra platser inför första start. Det var en hel del hundar som miljötränades framför plan och vid ett tillfälle kom en storpudel lös och gick igång på en golden retriever. Blev ärligt talat lack när jag insåg att pudelägarna inte tog tag i saken själva utan att en höggravid tjej fick bryta pudeln i sitt agerande. Kan inte heller ha varit kul för det ekipaget som precis skulle in på planen och såg ganska stressade ut över att det varit en lös hund i farten. Men, men. I övrigt var det ganska lugnt, och jag kan ju säga att det var bra miljöträning för egen del. Även jag blev skitstressad över att en hund kommit lös under tävling och ställt till hallå, men det är sådant jag helt enkelt måste förbereda mig på kan hända. Eller ja, förbereda både mig och Allvar. Hur man nu gör nåt sånt... Domaren var trevlig, positiv och väldigt stöttande (det var Nybörjarklass som tävlade), och de tävlande var fokuserade. Nästan lite för fokuserade (och nervösa?), för det var inte mycket vi hörde av beröm, lockande, glada röster och så vidare. Kommandon hörde vi, men inte mycket mer. Det som ekat i huvudet på mig sedan vi åkte därifrån är "Gå ALLTID ut på rätt sida målskylten!!". Fördelen med att ha lärt känna A är inte bara att hon är fantastiskt rolig att träna med, utan att hon även var min och Allvars rallyinstruktör. Hon sitter med andra ord och ger mig tips hela tiden, troligtvis utan att tänka på det själv alla gånger, haha! Men just det här med att gå på rätt sida målskylten - det var många som missade detta, så det präntades liksom in stenhårt i bakhuvudet. Så det är nåt vi ska lägga fokus på själva. Det och en del annat. Debut i vår kanske? Ehh...
Efter en lång dag med rått väder och mängder av bilder är detta vad jag orkade åstadkomma ikväll. Återkommer imorgon och berättar mer. Finns även fler bilder som kommer dyka upp. Go'natters.
Igår var det så dags igen. Härligt att tanka energi bland dessa glada människor! Hjälpte A att sätta upp banan och insåg att efter att ha iakttagit de tävlande på agilitytävlingen så har jag ett helt annat fokus själv när det kommer till att gå banan. Mer avslappnat, bort med omvärlden och fokus, fokus, fokus. Ja, för att vara jag dårå... Allvar kördes på bana i stort sett helt utan gottabelöning för första gången (extremt fint fokus från honom gav självklart fortfarande utdelning), så det var lite svajigt. Men jag räknade inte med annat heller. Skakade av mig mitt perfektionistäckels (han sitter ständigt på min högra axel och har snart gnagt hål på genom huvudet på mig tror jag) besvikna känsla och gick över till att istället känna mig nöjd med att han gick bra för att vara svajig. Nån gång måste ju vara den första när man börjar kräva mer av honom, och igår var det liksom dags. Innan vi slutade gick jag en halv bana. Baktanken var att komma till skylten sitt-stå och där avsluta. Körde 3-4 sitt-stå och "trängde upp" Allvar mot stängslet innan då han mer än gärna skjuter ut rumpan från mig, och vad tror ni händer inne på banan? Han gör en SÅ fin sitt-stå!! Det var tävlingsträning nere på appellplanen, och jag tror de hörde mig ner dit när jag vrålade till av lycka. Efter att ha plockat ihop banan gick vi ner och kikade på lydnaden. Har faktiskt aldrig kollat på en tävlingsträning innan, så det var kul. Dessutom var det ju sjukt länge sen jag och Allvar körde ren lydnad, så visst blev jag sugen på att köra en repa med honom. Men nej. Det kommer inte hända. Lydnaden har vi lagt bakom oss. And it feels great! C som hjälpte till lite under tävlingsträningen kom fram och undrade hur det är med Allvars tass, och jag fick goda råd om stretching och tassmassage av henne. Guld värt! Och eftersom hon är utbildad fysioterapeut för hund och grym på det hon gör (behandlade Allvar förra sommaren) så lyssnar man ju mer än gärna på henne. Jag blev även tillsagd att sluta linda Allvars tass då det riskerar förslappa tassmusklerna och därmed orsaka mer bekymmer, så nu är det sockor som gäller när det är regnigt, slabbigt och snöigt som gäller, i övrigt ska jag massera alla tassarna innan och efter promenad för att kicka igång blodcirkulationen extra. Kyla är inte vänner till skadade och värkande tassar precis. När det gäller canicrossen ska jag vara ännu mer noggrann med uppvärmning, nedvarvning och stretching. Han ska heller aldrig stå och bli kall oavsett om det är rally eller canicross, men där tycker jag vi (läs; jag) blivit mycket bättre. Började knåda igenom honom direkt när vi kom hem, och vad gör han? Han lägger sig på rygg och snarkar - med vidöppen näbb. Godingen. Han har blivit lite kortare i steglängden bak, så nu knådas det så fort jag har möjlighet kan jag lova. Och det uppskattas lika mycket var gång. Nu väntar thaikäk.
Jag fick precis vad jag behövde på jobbet idag - terapi! Jag sattes på att röja längs ett stängsel då det snart växer så att det snart skadar egendom, och det skulle röjas ca 1 meter ut från själva stängslet. För hand. Till min hjälp hade jag en sekatör, en häcksax och en grenklippare. Off I went. Hade ingen aning om att jag bar på så mycket frustration, så det var ju bra att jag fick ladda ur mig lite av den. Hann inte så långt som jag tänkt men det är sånt man får ta, och slut var jag. S-l-u-t. Fullständigt. Med Mix Megapol i lurarna och rensande av både tankar, sly, träd och annat gjorde att jag helt tappade tiden, så den skenade iväg. Blev nästan snopen när det var dags att åka hem. Hämtade sonen på dagis, packade fikaväskan och så drog vi ner till rastgården för att busa och käka eftermiddagsmelliset. Kallt som attans då det är fritt blås och jag var genomtrött, men många skratt. Särskilt åt Allvar, hehe.
Efter att ha hittat ett flertal såna här "hästskitar" tröttnade jag och vi åkte hem. Fattar dock inte... Om man nu har en jycke som inte lägger flugskitar - tror man seriöst inte att folk kommer upptäcka att man slarvat med att plocka upp?? Ähh, folk alltså... Fick tidigare ikväll två filmer på mig och Allvar när vi körde rallyträning på BK med A och Stina dagen innan KM:et. Hade ingen aning om att hon filmade, så det var spännande att se. Imorgon vankas det träningsgrupp på BK, och jag lääängtar! Allvar och jag ska slipa på sitt-stå tills jag är gråhårig, haha! Go'natters på er godingar!
Efter att ha kommit hem från måndagspromenaden igår varvade Allvar och jag ner med tassmassage och lite övrig stretching. Vi körde igenom några rallymoment innan alla kom, och det gick fantastiskt bra. Tror mig ha funnit en nyckel till sitt-stå, men vill samtidigt inte hoppas på för mycket då jag vet hur fort det kan svänga. Ska dock bli spännande att fortsätta köra vidare på det spåret. Och energin han har!? Härliga, härliga monster! Tänk, har vi hittat nyckeln så att vi sätter även sitt-stå - då är det bara på mig det faller. Då är Allvar startklar och redo att debutera! Nåväl...
Och då kommer vi till den där så förbenat tråkiga punkten som vardagen är alldeles för full av - prioriteringar. Jag hade gärna sluppit behövt tänka på det över huvudtaget och haft outsinlig energi, men eftersom jag har både familj och hund att tänka på kommer energin därför läggas på just dem. Inga övriga sidprojekt. Känns tråkigt nu när jag börjat få fart under fötterna, men sånt är livet. Och för att inte tappa vinden i seglen och den positiva andan jag äntligen fyllt lungorna med så är ju valet ganska enkelt, trots allt.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|