17:30 Powervila. Sonen somnade ruskigt tidigt ikväll, och efter att ha jobbat och därefter fattat beslut som varit sjukt tråkiga men viktiga under mötet känner jag att jag när som helst kan göra honom sällskap. Dagen har känts helt oändligt lång för att ha varit så kort. Men magkänslan är bra. Äntligen. Det har inte blivit mycket att kalla för träning för Allvars del idag tyvärr, och promenaderna (självklart fler än ovan) fått hållas kortare än vanligt på grund av mitt flängande hit och dit under dagen. Men med de förändringarna som nu gjorts betyder det i förlängningen mindre flängande och med det hoppas jag på att energin ska rinna till så att det blir fart på träningsfronten igen. |
Nu stundar långpromenix med mitt älskade odjur.
0 Comments
Avslutade skogsrundan med att försöka mig på att fota hur vi tränar för att få bort utfallen. Och jag kan villigt erkänna att det inte är det lättaste att fota så att det blir tydligt när det inte är ett utfall på gång. Men samtidigt, är det utfall på gång - då har man knappast tid med att fota. Så jag hoppas att de kassa bilderna visar någorlunda i alla fall. Det är ett för oss väldigt effektivt sätt att träna på, och är en slags tunntarmsvariant på skvallerträning. Största skillnaden är troligtvis att vi inte börjar på avstånd till andra utan kör på precis som vanlig vardag (det är trots allt den han ska funka i), och att jag aldrig har direktkontakt med Allvar via handen/kopplet under de eventuella utfallen.
5) Jag kliver av kopplet och går som om ingenting hänt först när Allvar tydligt släppt den andra hunden. Tills dess står jag kvar med foten på kopplet för att ha händerna fria samt för att undvika förmedla nån typ av negativ energi/stress via just kopplet. Varför jag jobbar bakåt med Allvar är för att kopplet ska slacka såpass att jag kan ställa mig på det utan att han gör kopplingen främmande hund --> matte stampar på snöret --> jag får bete mig bajsnödigt bäst jag vill (dessutom är det trevligare än att stå och rycka i kopplet, ryta och ha sig). Det gäller med andra ord fortfarande att förebygga och ligga de där rappa stegen före. Inte alltid lätt, näe. Men det blir bättre för var dag vi får möten. Allvar gör nu utfall ytterst sällan, däremot kan han käfta tillbaka om främmande, mötande hund engagerar sig i honom. Jag har säkert glömt något vi gör, men det this is it - i stora drag i alla fall. Stort tack till P för detta tips! Det har verkligen gjort skillnad för oss. Om du tänker prova detta, ha i åtanke att vårt sätt
att träna kanske inte passar just dig och din hund. Pappa och Lollo hängde med lite mindre än halva rundan. När de vek av fortsatte jag med bestämda steg och Allvar med stor skopa nyfikenhet. Att se honom i den miljön där minnena bränner är bitterljuvt. Känslan är svår att klä i ord. Kände både glädje och stor sorg på samma gång. Det är svårt att hantera, även för mig som är luttrad vid just mixade men otroligt starka känslor. Det är snart 20 år sedan. Mycket ångest finns kvar, minst lika mycket sorg. Att sakna någon lika starkt efter så många år... Äkta kärlek. Pikkadoll. Min klippa. Och snart är det 10 år sedan. Det gör lika ont. Skapar lika mycket ångest, minst lika mycket sorg. Våra förutsättningar var skit redan från start. Arrak. Du fina. Du stolta. Du vänliga. Du varma. Mitt hjärta. Ville bara fortsätta gå runt bland alla minnen. Låta dem skölja över i rent självplågeri. Vältra mig i smärtan inombords. Jag är nog inte så klok, men jag ville bara få det överstökat på nåt vis. Avsluta sorgen. Sätta punkt. Det gick inte.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|