Det bästa med jobbet är att jag kan gå runt lite som i min egna lilla värld. Dels kan jag planera upp saker väldigt bra då, och dels så bearbetar jag gamla minnen från min egen stalltid som inte alltid var sådär blommig och rosafluffig som många tror. Den var tuff. Sen går det ju inte att förneka att jag har en himla skön kollega. Nog för att han är klädd i vit päls, men måste man alltid behöva prata med sina kollegor? |
På filmen nedan ser ni hur Blobben och jag kommunicerar. Det behövs inte mer, och det är så fruktansvärt skönt. Sen kan jag ju medge... När han ger järnet så fort benen på honom bär - då står jag som kelpieägare bara och ler. Det går ju sååå långsamt, haha! Men han är allt bra charmig. Att ha äran att kunna kalla en hund för kollega är riktigt härligt. Han ligger utanför boxen/spiltan jag mockar, han busar eller gosar när jag känner att jag behöver ett break för att vila ryggen nån minut och han är så otroligt mjuk. Idag när det var dags för mig att knalla hemåt kom han direkt upp vid min sida, tog min hand i sin mun och föste mig lite försiktigt mot sidan, typ som "Näää, stanna!". Så följde han mig längs hela stallgången. Det värmer oavsett hur kall man är. Bygger upp omedvetet. Och för mig - dämpar. Jag lägger inte i 7:e växeln och kör så det luktar bränt om de mentala däcken. Sen kommer jag hem till min egen stirrpanna som bjuder på 4836539 skratt om dagen. Kan man ha det bättre, egentligen? Näää... Eller..?
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|