Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag inte att det skulle vara såhär jobbigt. Barn, hund och en intensivutbildning där man komprimerat 3 års gymnasiestudier till 50 veckor - det har tärt enormt på krafterna. Samtidigt är det tack vare både son och hund som jag tvingas lämna studierna stundvis. Hade jag inte tvingats till det utan fått sitta obegränsat så hade det kanske gått bättre (därmed inte sagt att det går dåligt, tvärtom), men jag hade nog gått sönder inombords. Det är så stressat och pressat (även om inte lärarna håller med om detta så är det så vi i klassen upplever det) att de där avbrotten faktiskt är livsviktiga. Att få slappna av och andas. |
Med 8 veckor kvar av rena skolbänksveckor så ser jag äntligen ljuset i tunneln. Jag tänker inte ljuga, det har verkligen varit skitjobbigt. Samtidigt är förhoppningen att den ska hjälpa till att öppna dörrar - såklart. Det har varit lite dubbel stresskänsla dessutom. Inte bara den från skolan, utan att inte orka sysselsätta Jörgen mer. Han har troligtvis haft det absolut tråkigaste året i sitt liv, men jag hoppas verkligen att jag kan kompensera upp det snart. Imorgon blir det i alla fall uppletande. |