Det svänger fort. Idag har regnet öst ner istället. Säkert tre liter i timmen eller nåt. Phew! Bara att gå ut med Allvar var som att ställa sig i duschen. Tur jag köpte de där gröna stövlarna förra året som då kändes så onödiga, haha! Sonens mormor har varit och hälsat på denna helgen, så det har inte blivit mycket träning för varken egen del eller med Allvar. So be it. Man behöver de där breaken ibland, och är man som jag så kör man hellre på utan att lyssna på vad kropp och huvud tycker om saken. Återhämtningshelg, kallar jag det. Med aningens för mycket gott att tugga på... Jaja, några extra timmar på gymmet. |
0 Comments
Idag var det dags för ett pass CC. Det tokregnade ute. Jag valde därmed att avstå. Det har varit för mycket förkylningar och grejer för min del det senaste halvåret (om det räcker), så jag tar inte risken och åker dit på det igen när vi äntligen kommit igång med allt och har sån härlig energi. Så vi har tränat rallydetaljer samt på hur man bäst nöter ner en grop i soffan. Och gått promenader i vad vi trott var uppehåll, men som visat sig bara var en kortare andningspaus. Så ja. Idag har vi fuskat. Allvar är inte jätteförtjust i regn.
Ska vara med A under de 2 sista kurstisdagarna nu och känna av stämningen, sen till hösten hakar jag på som hjälpinstruktör då jag verkligen vill sätta mig in i sporten på alla vis jag kan då jag inte känner att jag utvecklas så som jag vill genom att bara träna hemma eller helt solo på klubben och bara ha träningssällskap att bolla med en gång i veckan. Genom att hjälpa andra kommer man ofta på idéer som kan hjälpa en själv. Så baktanken är rent egoistisk, haha! Och man vet aldrig, jag kanske kan hjälpa nån på vägen i alla fall..?
By the way! Boken jag köpte ("Bloggdrottningen") - den var kass.
Gymmet har bra tider (04:00-00:00), så nu har jag en alldeles egen liten tag att nyttja i 3 månader. När PT-M var färdig med mig bokstavligt talat rann jag ner för trappen. Och då skulle vi skriva papper på mina 3 "provmånader" (måste kolla så min axel inte blir värre) som jag nu ska stånka vikter och ha mig. Hur lätt var det att hålla i pennan på en skala? Typ -7843563. Skakade som ett asplöv i hela kroppen. Hur jobbigt som helst, men samtidigt ruskigt skönt att faktiskt vara igång med det jag funderat på så länge. Vem vet, om ett år har det kanske hänt grejer? Kan villigt erkänna att det inte blev någon långrunda med Allvar efter det passet (därav tur att vi tog den innan), men vi gosade i soffan istället och lattjade lite rally när vi kände för det. Himla härligt, det också. Har även investerat i en o-hundig bok för en gångs skull. Tänkte att denna heffaklumpen kunde få ha nåt att roa sig med "vilodagarna". Visst var den passande, hahaha - not! Idag skulle det ha varit ett pass canicross, men då det kändes som om mina lår hade blivit behandlade med en ångvält valde jag att vila istället (vila = powerwalk på samma sträcka som vi annars springer). Jag vill inte att kroppen ska lägga in sitt fula, tråkiga veto av chockbehandlingen den fått, så jag försöker bromsa upp lite. Vill ju så mycket! Dessutom behöver jag landa lite i allt "nytt". Ett schema måste fixas över hur jag ska lägga upp både den egna träningen och även Allvars, vi måste båda ha variation och effektivitet. Så det ska jag - försöka - fixa under morgondagen efter att jag hälsat på gamla kollegorna i stallet. Samtidigt ska livet i övrigt rulla på så smärtfritt som möjligt. Kan man köpa fler timmar till dygnen nånstans?... Hur gör ni andra som har hund, barn och tränar för att få tiden att räcka till?
Inte världsbästa bilderna, men Lollo vill sällan stå still när det vankas trimning.
Det har gått trögt att sätta mig vid datorn (vägrar blogga via mobil) nu när solen är här. Värmen försvann ju i och för sig till viss del under Valborgsdygnet, men solen är fortfarande med oss och har inte gett vika för regnmolnen alla tjatat om och som vi sett glida förbi på avstånd. Så vad har vi hittat på? Ptja, lite i alla fall. Valborg. När andra valde att parta till det runt om i byn, valde vi att ta det lugnt hemma. Allvar och jag stack ut på ett CC-pass mitt på dagen för att ha det gjort, och sen blev det slapp resten av eftermiddagen. God middag, bus och lek. Brasan skippade vi fullständigt då den var först klockan 19:30. Men eftersom vår son utan tjafs och protester vill gå och lägga sig klockan 18:00 skippade vi det. Att stöka runt med honom för att se lite grenar och kvistar stå i lågor? Nätack. Det får vara. Vi kollade på film istället. Himla mycket bättre, faktiskt. Påskriset är utbytt mot vårblommor. Härligt! Canicross har det som sagt blivit. Vi kör på med kortare rundor, och det funkar bättre och bättre. Jag har börjat se skillnad på Allvar och känner att jag kan börja andas ut. Han hade inte glömt sitt jobb, och han har absolut inte tappat lusten - han har bara lika kass kondis som mig! Men är det nån man ser snabba resultat på, så är det honom. Jösses... Från att ha sprungit bakom honom och "jagat på" hela tiden, behöver jag nu bara hojta höger/vänster-kommandona vid behov samt pusha på honom i uppförsbackarna. Dock får jag ta det lite chill med hojtandet i uppförsbackarna, för när de sedan förvandlas till nedförsbackar så trummar de där kelpiebenen på utav bara helv... Och då ska ju jag fortfarande hinna med bakom, hehe. Allvar stretchas och masseras mer och oftare nu när vi är igång, och somnar varje gång. Det enda han inte gillar är "cykel"-rörelsen. Men vi jobbar på det, skam den som ger sig. Idag fick han även pedikyr, så jag passade på att känna igenom tårna på honom. Lite smärtreaktion, så nästa pass ska han lindas för att se om det blir bättre. I övrigt tycker jag han börjar bygga på fint. Har minskat ner de rårivna morötterna och ökat på fodermängden (rätt logiskt), så energi har han i alla fall ingen brist på! Ska bli intressant att se denna glödande energi på rallyträningarna, och om jag kan lyckas förvalta den så som jag hoppas. Själv dras jag med kronisk träningsvärk, haha! Hujedamig vad ur form jag är. Det är bara för bedrövligt! Men för varje pass vi får överstökat så känns det lite lättare att ge sig på nästa. Det går inte snabbt som blixten när vi far fram genom skogen (jag låtsas ibland att motvinden är fartvinden, haha!), men vi är ju i alla fall där och nöter. Det är bättre än att inte vara där och inte nöta. Eller hur?! Benhinnorna gör sig lite påminda om jag springer för länge på typ asfalt, så det skippar vi i den mån det går.
Läste just om detta på ett forum. Nu handlade det i och för sig om rätt grova fysiska korrigeringar, och nej, där skulle inte heller jag anamma ett smack utan tar helt avstånd. Men trådstarten fick mig att fundera. För jag använder mig av fysisk korrigering. Ofta. Utan att ens tänka på det. Om folk tycker det är elakt? Ja, säkert om jag bara säger att jag korrigerar fysiskt. Det låter hårt och är numera hela tiden förknippat med att man i stort sett brukar våld mot sin hund. Men innebär detta då att jag petar in tummarna mellan revbenen på Allvar? Hänger upp Lollo i halsbandet? Knäar nån av dem i bröstkorgen? Vrider om öronen på dem? Svar nej. Jag kan peta på dem med foten för att få dem att maka på sig, jag kan putta undan dem med benet, jag kan lyfta undan dem, och så vidare. Med andra ord är mina fysiska korrigeringar ingenting jämfört med hur t ex Allvars och mina brottningsmatcher och allmänt busande kan se ut och faktiskt vara. Det är inte alls ovanligt att jag under dessa stunder kommer därifrån med 72 nya blåmärken, 39 nya rivmärken och lite smått och gott - men kul har vi! För att förstärka kvartsamtalet med Lollo (som är väldigt känslig) har jag lagt en hand på hans rygg. Det räcker på honom för att han ska lyssna och ta till sig. Men det är fortfarande att vara fysisk (hand mot rygg). Allvar som är hyfsat känslig för energiskillnader ligger och sover jämte. För några år sedan, när jag själv lagt allt vad hårt korrigerande heter bakom mig, lyckades jag med ett enkelt konstaterande reta gallfeber på en person som sade sig använda enbart mjuka metoder och spottade på allt vad fysiska korrigeringar heter. När jag påpekade att denne faktiskt korrigerade sin hund genom att fösa ner den från köksbordet där den skuttat upp trots förbud (vilket skedde just som vi pratade om detta) blev personen skogstokig och jag hette än det ena och än det andra (personangrepp är ju alltid viktigt för att hålla en mogen och givande diskussion vid liv... Eller?...). Det fick mig att förstå att det inte bara är ett känsligt ämne, utan även att de grå skalorna saknas. Det är antingen eller. Svart eller vitt. Är inte det lite fel? Jag kan stå för att jag korrigerar fysiskt. Det är en sån där grej i vardagen som gör att det funkar. Exempel: står jag vid spisen är det inte alltid jag har händerna fria att pedagogiskt snyggt visa Allvar till en lämpligare plats än precis framför spisen (i hopp om att matten ska snubbla med byttorna), och då blir det lättare att tillsammans med ett "Flytta dig" peta till lite med tån i rumpan på honom. Så, nu när jag bekänt att jag rör min hund - törs du göra detsamma? Korrigerar du fysiskt?
Söndagsmorgonen inleddes med nästan en timmes powerwalk, stånkandes på barnvagnen för en gångs skull. Ursch, vad tungt det var! Och eftersom jag inte fattade att termometern behövde nya batterier innan vi gick, så trodde jag ju såklart att det bara var 2,5 grader ute och hade alldeles för mycket kläder på mig. NU vet jag hur hundarna har det i värmen... Inte förrän klockan var 11 och termometern fortfarande tyckte att det var 2,5 grader ute fattade jag. Lisa Trögo var namnet. Lek, bus och biltvättande hela förmiddagen. Det är tur vi är två som kan hjälpas åt att hålla koll på smågrabbarna, för de är ungefär lika snabba med att hitta på bus - och båda två har lika många snilleblixtar över vad de tycker är jättekul men som inte uppskattas av oss vuxna. Hela min syn på att man aldrig ska jämföra hundar och barn med varann har verkligen satts upp-och-ner sen sonen föddes. Jösses... Det finns mer likheter än olikheter! Medan sonen sov middag passade jag på att värma ryggen (en kroppsdel jag ofta glömmer att jag har tills jag pajjar den..!?) lite i solen så jag kunde stretcha ut ordentligt. Den är ack så stel. Och befinner man sig på kelpienivå, då får man ju såklart lite kärlek. Det går baske mig inte att komma undan, haha! Med andra ord, gissa hur den stretchingen gick... När sonen vaknat igen och vi busat lite, tog jag med mig Allvar ut. Nu jäklar skulle han få!... Hur nöjd tror ni han var på en skala? Det har varit väldigt dåligt med träning dessa dagar, och värmen ska tydligen hålla i sig ytterligare ett par dar. Så vi anpassar oss efter det och gör det vi orkar. Har fått lite inspiration för att öka på kontaktträningen nu, så det är det vi ska bygga mycket träning på framöver.
Lite trickträning när solen gått ner och det
svalkade av igen var vad vi orkade med.
Nu ska jag gräva ner mig bland soffkuddarna,
dra täcket över näsan och bara ha det gott. Vi har letat ny begagnad bil åt mig i ett par månader nu, men alla vi tittat på har antingen haft för mycket att göra på eller så har säljarna gett sånt där väldans icke-seriöst intryck. Man kan lugnt säga att vi varit sjukt less på att leta. Så idag när vi rullade iväg för att kolla ytterligare en bil var jag redan från start inställd på att det inte skulle bli nåt. Men nu står den där på uppfarten. Och vips så behöver vi inte leta mer. Och ojsan... Plötsligt har jag två bilar. Och nej... Jag måste sälja min pärla. Klump i magen. Min lilla buckeltant har hängt med sen Allvar var 5 månader gammal. Fatta hur mycket vi hittat på och så många ställen vi varit på tack vare henne. Nostalgichock 300. Just här och nu blir mitt behov av att hålla fast
vid gamla minnen så fruktansvärt tydligt. Jag har aldrig nånsin störts av eller ens märkt av pollen innan, men i år? Whaaa... Från det att jag öppnat ytterdörren och satt foten på andra sidan tröskeln nyser jag konstant och går runt och kisar med ögonen fastän att solen vilar sig bland molnen. Det kliar. I ögonen. I näsan. I hela ansiktet. Det är outhärdligt. Iiihh!! Jag lider med er som tvingas leva med allergi varje dag... Hur som helst. Lite nytta har jag gjort, trots allt. Humlen jag fått av min bror i helgen har åkt ner på ett ställe strax utanför vår tomt för att förhoppningsvis ta sig och klättra runt på vårt stängsel. Att jag fick sätta det utanför vårt stängsel beror på att det var stört-jäkla-omöjligt att gräva i vår backe. Sten, sten, sten. Vart jag än satte spaden. Så när jag såg en grop precis utanför stängslet fick jag den briljanta idén. vi får se hur bra den verkligen var om humlen överlever och tar sig... Eftersom sonen och Allvar var så duktiga och hjälpte till att både gräva ner humlen och att plocka baksidan ren från hundtoalett (mm, stressiga mornar har en tendens att leda till sådant då man liksom inte klonat denna småbarnsmamman än...), fick det ju självklart bli fika ute. Solen må vilat bakom molnen, men varmt var det i alla fall. 18 grader, faktiskt. Även om vinden drog ner det några snäpp. Sambon kom ut med saft och pepparkaka och så satt vi och goffade på sonens utemöbler som jag just flyttat ut från vardagsrummet till altanen. (Varför inte dränka in dem i pollen liksom...). Sonen njöt av att få sitta på sin egen nivå, och Allvar upptäckte givetvis direkt fördelarna med ett barnmöblemang... Jag? Jag dog pollendöden. Så fort sotaren har varit här imorgon drar jag till Apoteket och köper allergitabletter. För fortsätter det såhär kommer jag aldrig komma igång med canicrossen. Det hade varit perfekt att springa idag, men en stor fördel är ju att just själva syretillförseln fungerar när kondisen är så dålig som den är... Och tro mig! Jag är i ett sådant läge sen ett tag tillbaka att jag inte behöver bli bjussad på fler bortförklaringar till varför vi inte kommer igång...
Sonen och Allvar sover och sambon jobbar, så jag sitter och lyssnar på musik samtidigt som jag sitter och rensar upp bland alla drilljoners drilljarder bilder vi har i datorn. Blev efter några mappar nostalgisk och började fundera över hur livet har förändrats - för oss alla. På många bitar till det positiva, men på alldeles för många bitar till det negativa. Det är - tyvärr - svårare att glädjas med framgångarna både vi här hemma, familj och vänner nått, medan det är alldeles för lätt att sörja allt skit som hänt. Kanske är det därför jag alltmer sällan ser bakåt... Härliga Kenzo somnade för nåt år sen. Charmören Casper flyttade för några månader sedan. Vi har tvingats genomgå så fruktansvärd sorg och sån enorm lycka. Kasten mellan lycka och förtvivlan har ibland varit hänsynslösa. Drömmarna har varit som sandslott byggda för nära vattenbrynet, och har raserats gång efter annan. Vi envisas med att bygga upp dem varje gång. Verkligheten är så hård ibland, kampen är konstant. Vänner har kommit och gått. Vi samlar på oss erfarenheter. En del roliga. Andra näsbrännor. Vi har varann. Det är trygghet. Tror jag ska byta musik. Blir alldeles för sentimental. Mår ju dåligt nu!
Min fina lilla vovve - andras hundj**lar.
Det är skillnad på hund och hund liksom.
- "Matteeee!! Han TOG mitt ben!!"
... riktigt (h)underbar påsk! Om ni ska åka nånstans så kör försiktigt. Var noga med att ha gott om tid, planera körningen, håll avstånden och visa hänsyn. Det viktigaste är inte när ni kommer fram, utan att ni kommer fram! Kram på er!
Men eftersom jag inte kom hem förrän sent så hade butiken redan hunnit stänga. Istället hängde jag på låset idag och hämtade ut det. Både Allvar och jag älskar att få paket, så det var iver i köket när det skulle öppnas kan jag lova. Jag visste ju i och för sig vad som var i, men i alla fall... Vi testar som synes en ny olja, Boxadan Salmon Oil. Kör på med 1 liter nu, och gillar Allvar den så ska jag försöka få tag på en dunk istället. Oljan gör inte bara att hans medicin tas upp bättre i kroppen, utan att hans fällning faktiskt blivit bättre. Drar man fingrarna genom hans svarta päls under fällningen blir han zebrarandig i vanliga fall, men sen vi började med oljan upplever jag att det blivit mycket bättre. Att han även verkar fälla mindre (dvs mer intensivt i rätt fällperiod och mindre konstant hela året) gör inte heller ont. Tuggbenen uppskattades, kanske framför allt de små (två försvann rykande fort). Antar att det är nyhetens behag då han inte fått så små ben sen han var valp och snodde Lollos (Lollo som vägrar gnaga på större tuggben, och enbart vill ha de allra minsta). Skönt att ha tugg hemma igen, och att ha sluppit springa runt och leta efter dem i butik är sååå skönt. Varför har jag inte använt mig av nätet på den punkten tidigare?! Ja, ja... Nu har jag lärt mig det också. Som vanligt snabb och bra leverans från Häromi.
Allvar susade in med ena prylen efter den andra, och såhär i efterhand är jag väldigt glad över att ha kommit ihåg att linda hans högra baktass lite. Jädrans vad han öste på! Det märktes tydligt att mitt humör smittade av sig och han plockade fram rävarna (ja, han har ju ett tjog eller tre) bakom öronen både nu och då. Hade glömt handskarna hemma - såklart! - men trots kamplek som belöning klarade sig alla fingrarna helskinnade. Desto värre är det för knäskålarna då han kom in med prylarna i bredsidesladd var gång, haha! Det ultimata belöningen för dagen fick han när alla prylar kommit in - bada! Egentligen var ju min tanke att Allvar bara skulle få släcka törsten innan vi tog oss tillbaka hemåt. Vi delade inte den tanken! Är Allvar lös och får vattenvittring, då kan denna matten ge sig fasen på att det är en dyngsur kelpie som hänger med hem sen. Tur vi körde uppletandet en bit bort från pölen, hehe.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|