Yes. Nu är han skrubbad bakom öronen. Och jösses vilken fällning det satte igång! Men det är ju faktiskt lite det som är tanken, och det är trots allt bara att rykta loss det man kan dagligen under ett några dagar så lugnar det sig ganska bra. Nu är han sitt vackra blanksvarta igen. Personligen slipper han nog helst denna typen av bad, men samtidigt kan man se hur skönt han tycker det är efteråt när han rullar loss på gräsmattan. Han är ju ren i åtminstone, typ, 2 minuter...
Är det okej om man kallar det för vår nu? Jävligt tidig vår, men i alla fall? Snön är typ helt väck nu, när solen visar sig så värmer den äntligen igen och vi börjar sakta, sakta bli mer aktiva. Idag har vi t ex avverkat årets första canicross. Det ni! 2 km visserligen, men det är bättre än inget alls. Tyvärr blåser det rätt kraftigt, annars hade jag gärna lagt nåt spår i veckan nu. Men med tanke på att det ofta knakar och brakar bland alla vindfällor runt om i skogen så har jag inte riktigt "the balls" att ge mig ut. Än. Torrare marker bara, sen jäklar! Hela familjen längtar efter varmare tider så vi slipper alla lager med kläder som ska på och av hela tiden, och Allvar och jag börjar smått se fram emot träningsträffarna på klubben igen. Nu när det är ljusare längre om kvällarna känns det som att man hinner mer, även om det bara är inbillning. Nu vill vi ha vår, eller hur?!
Vi körde inget särskilt, utan han fick i uppgift att finna den vita bollen i snön. Appellplanen är stor, matten kastar hyfsat långt och svårighetsgraden ökar ytterligare när man tvingas sitta fot med ögonkontakt 30 sekunder innan man får dra iväg och leta. När han fann den fick han leka med den en stund, vilket innebar att han nöjt sprang runt med den i munnen och inte hade en tanke på att han faktiskt jobbade på med benen i snön. En halvtimme senare var han rätt mör, så då bytte vi plats och drog till skogs istället. När vi kom hem igen fick han massage och stretching, och när träningsvärken slog till senare under kvällen blev det mer massage och stretching samt även lite ljummen vetekudde. Oj så han njöt! Lite träningsvärk idag också, så även idag har han fått massage och stretching. Imorgon är det fys igen!
Den där spända förväntan när Allvar vet att nåt är på gång, men inte vad. Så kom han äntligen! Allvars broder från en annan moder. Lyckan var total. Mina älskade grabbar!
Ja, är det nåt man hinner under alla dessa promenader man får som hundägare, så är det nog att fundera. Senaste tiden har mina tankar - kanske av naturliga skäl - landat på just det där med att träna sin hund att "gå fint i koppel". Allvar och jag har ju tränat på detta i snart 6 år, och vi har nått både framsteg och bakslag. Och hela tiden läggs skulden på detta på mig som ägare. Det gör mig faktiskt förbannad. För om man förstod hur mycket tid som lagts på just detta, så inser man nog att det faktiskt inte bara testats ett par månader för att sedan läggas ner när resultaten uteblir på grund av att jag inte skulle kunna vara konsekvent.
Har ni nån gång tänkt på hur ofta man egentligen skyller på just enbart hundägaren när en hund drar i kopplet? Man är så in i helskotta snabb med kommentarer som "Du är inte tillräckligt tydlig!" eller "Du måste vara konsekvent!". Jaaa, och vad betyder det då? Varför är personerna bakom kommentarerna så förbaskat dåliga på att vidareutveckla? Min teori är att de inte kan. Faktiskt. För de har antagligen ingen aning om hur mycket slit och jobb det ligger bakom och hunden lik förbaskat drar i kopplet. Inte särskilt konstruktivt och stärkande att höra, med andra ord. Jag har ingen magisk förklaring till varför Allvar aldrig lärt sig att "gå fint" i kopplet. Igår fick jag dessutom se det hela med nya ögon när min brors tjej gick med Allvar, och Allvar jobbade sig framåt likt en ångvält. Nu vet ju jag att han taggar till och drar 7 resor värre när det är fler än jag som är ute och går med honom (dvs vi har sällskap av en eller flera personer), men det visste inte E och jag fick därmed se hur "illa" det faktiskt kan vara. Utan att jag ens tänker på det - av ren (o)vana. Och som jag ibland blir så in i helvetes frustrerad över.
Så hur tänker jag då lösa Allvars drag i kopplet? Jag tänker acceptera läget. Varför ska jag lägga mer tid och energi på att låta det vara en konflikt? Ärligt talat, jag orkar inte. Allvar är i det närmsta perfekt. Han är en skitrolig träningskompis, han är en fantastisk familjemedlem och en underbar vän. Det är bara just själva draget i kopplet som drar ner poängen. Ska man låta det sota ner en hel relation med negativ energi? I don't think so. Visst fan är det jobbigt de dagarna när det känns som om armen ska lossna från kroppen, men de dagarna är så få och när de kommer får jag helt enkelt sätta mig ner och fundera över "Varför blev det såhär just idag?". Om jag tänker använda mig av någon särskild metod? Japp. Den heter "Tålamod" och riktar sig till hundägaren.
Det är med lite surmulet sinne jag förstått att det kommer bli skitväder under veckan som kommer, men samtidigt måste man tänka "Jäpp! Jag antar utmaningen!".
Plötsligt var kylan här. -14 grader ute och man undrar liksom bara, vad hände? Men strunt samma. Det blåser inget och kylan känns inte så... kall? Solen skiner och det gnistrar i den lilla snö som fall för några dagar sedan. Nästan lite magiskt när man ser det blänka och gnistra i trädtopparna. Fåglarna kvittrar och Allvar har fällstopp - för tillfället. Man vågar ju inte hoppas på för mycket, för om man ska tro på vädergubbarna så kommer det snart mildgrader igen och hejhoppla vad han lär fälla igen då.
Julstressen har börjat lägga sig och någon oro inför nyår existerar inte. Allvar bryr sig inte smällare och raketer, och vi ska bara ta det lugnt hemma så han får som vanligt en långrunda under dagen för att sedan tugga ett smarrigt ben när det väl brakar loss. Om vi ens är vakna. Lollo är lika obrydd han, och känner jag honom rätt så kommer han ligga inne i sängen och snarka som allra bäst när det brakar loss utanför huset. Det är så enormt skönt med såna hundar! Nu är det dags att svida på alla lager termokläder och tjockstövlar för att ta en runda i skogen.
Har ni haft en bra jul?
Det ni! Det har inte varit ofta vi sett den här i krokarna, så det har bara varit att stuva ner sig själv och sonen i vinterkläderna, på med täcket på Allvar och så ut. Om man hunnit vill säga. Oftast har den hunnit segla vidare innan vi hunnit sticka näsorna utanför ytterdörren. Men ett par gånger har vi haft turen med oss, och då har vi i regel varit ute tills den inte orkat lysa nåt mer. Idag har vi dock haft oflyt. Solsken hela långa förmiddagen, men precis snorhalt av svartis överallt utom på grusvägarna. Så det blev inget vidare långa promenader eftersom alla grusvägarna här förr eller senare innebär att man måste ut på just asfalt. Och att trilla dit och slå sönder sig är inte riktigt min plan sähär nära inpå jul och nyår. Inte för att det vankas fester som kan konkurrera med Nobelmiddagen, men i alla fall. Vore trist att hamna i gipsvagga liksom. Så när Allvar och jag har möjligheten så tar vi en tur ut i skogen istället. Halt när man trampar runt bland stenar och trädstammar, så det får man helt enkelt undvika och försöka hitta små stigar till mossan. Och väl där, då jäklar kan man gasa! Det är inte ovanligt att jag kommer hem med nystämplade nerver i händer och armar, blåmärken på benen och annat smått och gott efter våra rejs och allt bus. Allvar har blivit en riktig mysskit och vill vara nära typ hela tiden. Och inte kan man väl låta bli att gosa? Tänk, det är bara när jag ser bilder på honom som jag ser hur grå han blivit om nosen. Det märks minsann inte att han börjar bli äldre, inte nånstans. Herregud vad denna hund betyder mycket för mig. Gör nästan ont i hjärtat att tänka på det. En bättre hund kan man inte få tag på. Eller jo, Lollo. De två är som salt och peppar i mitt liv - utan tvekan!
Vilken himlans tur att man har gott om tid för en gångs skull när man sätter sig vid datorn med planen att försöka snygga till bland kategorierna här på bloggen - igen. Jag kan inte påstå att jag varit nöjd med Weebly sedan de gjorde om hur det ser ut för den som sitter och försöker administrera en sida någorlunda snygg, men att flytta bloggen igen? Jag orkar inte. Och som jag ser det ska det fasen inte behövas heller. Kanske handlar det om ovana från min sida numera, men samtidigt är det återkommande problem, och dessa är fruktansvärt irriterande. Kanske särskilt eftersom det är sån skit som jag inte pallar att sitta och försöka fixa med utan att bli halvt galen.
Som ni kanske ser har nu även "Hem"-sidan försvunnit. Vart har jag ingen aning, så det är väl bara att dra på sig ett unket leende och bygga upp en ny. Jaaa, vad glad jag blir. Solskens-Lisa ikväll. Inte.
Den egna träningen låg på is under halva augusti, hela september och kördes igång sakta och försiktigt i mitten av oktober. Detta då jag började bli oerhört yr, tappade all aptit och började stamma utan att förstå varför då jag aldrig nånsin gjort det förr. Det visade sig att jag åkt på en sak (inget livshotande, hehe) som med tiden kommer försvinna, men som gör att det är desto viktigare att jag rör på mig. Och det går framåt. Jag dessutom fått sällskap av två sköna bönor på gymmet som inte räds för att lyfta tungt, gärna gapar på en och som peppar rejält, så från och med förra veckan "pressas" kroppen till näst intill maxgräns i både styrka och cardio för att börja få resultat. Och den svarar bra. Betydligt bättre än den gjort förr. Men så är det många nya övningar som bakats in i schemat också.
Ha en fortsatt skön november gott folk!
I övrigt blir det många och långa promenader av både söndagspromenadsmodell som powerwalk-stuk. Troligtvis flest av sistnämnda då det känns som att jag alltid kommer hem genomsvett. Vi är även ute mycket i skogen och klättrar, går genom riset, skuttar över stockar och har oss. Som sagt, alltid genomsvett. Uppletandet tar sig, och spåren väntar snällt på att jägarna ska dra sig tillbaka så man inte blir misstagen för ett vildsvin. Det är en helt otroligt skön känsla av att äntligen kunna/våga fysa med Allvar på alla tänkbara sätt igen - och att se hans glädje i det.
Sotaren skulle vara här nån gång mellan 9 och 11 men
har fortfarande inte kommit. Nu går vi ut och leker.
Angående Allvars behandlingar så har han en sista kvar. Vi skulle egentligen dit imorgon, men sonen har precis varit hemma från dagis för feber, och jag själv är inte i form. Och det är lång väg att köra både dit och hem, så vi fick helt enkelt boka om. Ny tid är ungefär om en månad. Kommer lägga upp ett inlägg om tjejen vi vänder oss till och som trollat med Allvars rygg lite längre fram. Jag kommer inte hinna uppdatera lika ofta som förut, men för er som undrar så är vi tillbaka i bloggetern. Min mobil har dessutom pajjat, så i väntan på ny har jag svårt för att ta bilder. Jag har vant mig av med att ha digitalkameran med mig, men jag kanske ska ta och damma av den..? Nu är det dags för långpromenad innan kvällskift.
Ha en underbar torsdag allesammans! Det är fredagskväll och här sitter jag nu. Framför datorn för att lämna ett meddelande. Jag har redan lagt ut det på Facebook sen nån dag tillbaka, men vill ändå vara reko nog att lägga ut det här också ifall någon av er missat. Detta är vårt sista inlägg. Inte för alltid - absolut inte - men för en tid framöver. Hur lång tid kan jag inte svara på. Detta då jag vill lägga all tid, energi och fokus på Allvars rehab och träning, familjen, min egen träning samt de utmaningar jag ställs framför under hösten. Små inlägg kommer dyka upp på vår Facebooksida (se till att gilla den så ni inte missar nåt), men här blir det inte några inlägg på ett tag. Jag hoppas ni har överseende. Allvar mår bra mycket bättre redan, även om det är en bit kvar. Hans lyster är helt annorlunda, och numera lyser hans ansikte och blick energi. Positiv energi. Vi har fått betydligt bättre kontakt nu när han faktiskt orkar lyssna, och teamkänslan är helt underbar. Han är i uppstarten av lydnad (rallyt har vi ännu inte hunnit med), och jag ska bara låta mina egna vilodagar passera nu så ska vi även ta tag i canicrossen där han ska få jogga sig i form jämte mig istället för dragandes framför. Varje kväll knådar jag hans rygg och stretchar frambenen, och det märks att han har en helt annat acceptans i hanteringen av den typen. Till och med kloklippningen har blivit enklare. Så som ni kanske förstår så går det här åt helt rätt håll. Jag vill verkligen tacka alla er som stöttat, tipsat och hejjat på honom. Det har värmt nåt otroligt när det känts nattsvart och helt hopplöst. Ni är guld värda! Och skulle ni sakna Allvar alltför mycket, så kommer här lite bilder från senaste veckan: För er som är nyfikna på hur det är med Lollo så är det bara fina fisken med honom. Han är pigg och glad och som vanligt full av en massa planer på hur han ska kunna ta över världen. Denna helgen har vi honom hos oss, så vi passar på att njuta lite av detta underbara lilla busfrö. Vi hörs snart igen! Det lovar jag.
Sambon ställde upp och körde mig och Allvar, jag var typ helt utmattad redan innan vi kom iväg. Hela natten var full av grubbel och "Tänk om...", så sömn var jag inte bortskämd med. Dessutom har jag länge gått med den där fruktansvärda känslan i kroppen. "Vad gör jag om det inte hittas nåt nu heller?". Det går inte att boxa bort en sådan tanke, hur gärna man än vill. Den finns där. Gnager. GPS:en lurade iväg oss på diverse villervalla, så med 20 minuter förlorade rullade vi till slut upp på rätt gårdsplan och en liten, försiktig men väldigt glad tik mötte mig när jag klev ur bilen.
Fick se ett flertal grejer som ingen annan gjort med honom och som genast skvallrade om problematiken. Bland annat att försiktigt lyfta Allvars haka och försöka få honom att "titta i taket". Det kunde han inte. Han var heller inte särskilt böjlig åt sidorna i halsen, och när S mätte muskelmassan på bakbenen skilde det nästan 3,5 cm mellan vänster och höger. Så att vänster fått jobba betydligt hårdare råder det ju ingen tvekan om nu. Hon kände över hans rygg och sen var det bara att sätta honom en kvart på vibrationsplatta samtidigt som S körde med laser över ländryggen på honom. Han ville inte riktigt de första 2 minutrarna, sen låg han och nästan blundade. Därefter började hon lösa upp sekundära bekymmer då det inte går att gå direkt på huvudproblemen eftersom Allvar då skulle ha så fruktansvärt ont av den anledningen. Man måste hela tiden ha i åtanke att han gått med detta i 2 år utan att nån hittat felet. Det är lång tid att gå skadad utan åtgärd.
Som "grädde på moset" fick jag en läsning av Allvar. Hade inte möjlighet att anteckna nåt alls när vi var där och pennan dog på vägen dit, så det ovan och kommande är från höften; Allvar är väldigt rädd för att förlora mig, och vill alltid vara med mig. Det skapar en separationsångest och stress hos honom som vi märker av som t ex vankande, rastlöshet, etc. Det gör honom även på tårna i min närvaro, dvs han är väldigt vaktande. Han håller koll. Han är på spänn. Även det är stressande. Allvar berättade att han kan bli så stressad att han mår illa. Detta gör att jag måste rama in honom med regler. Jag måste även skapa en ram av trygghet och lugn - hur går jag inte in på då jag inte vill att man ska missbruka det på något vis. S fick fram att Allvar inte haft det här med att vara rädd att förlora mig hela tiden, utan något har hänt och det var då det startade. Vad som hänt vet vi tyvärr inte. Han försöker även hela tiden göra sitt bästa (det vet jag), och vill verkligen, verkligen visa att han är genomsnäll. Så mycket att det kan bli fel.
När jag fick beskedet att Allvar problem går att lösa med lite tid och ett par besök till, och att det är helt okej att börja träna igen - då höll jag på att bryta ihop. Den lyckan. D-e-n lyckan!!
Det har lagts mycket tid på gymmet som ni med andra ord kanske förstår. Jag saknar verkligen min pälsiga löparkompis, och längtar nåt enormt efter att få fysa tillsammans med honom. Men gymmet är najs och formen kommer sakta, sakta. Under introduktionen av marklyft uppdagades det hur fruktansvärt stel och stum jag själv är i just ländryggen. Ironiskt, eller hur?... Men till skillnad från Allvar så kan jag tala om ifall jag har ont av det (vilket jag inte haft eller har), och jag kan därmed även åtgärda det. Önskar så fruktansvärt hårt att det var lika lätt med Allvar... Är man snygg på gymmet tränar man inte tillräckligt hårt. Punkt.
Vi har både hälsat på Lollo, och idag hälsade Lollo på här hemma. Vilket såklart ledde till att Allvar fick damprycket en liten stund. Glädjen visste liksom inga gränser riktigt. Lollo mår bra. Han har troligtvis haft det bäst av oss alla i värmen som varit. Han har en alldeles speciell plats som han själv valt ut på ett svalt parkett hemma hos mina föräldrar, och där ligger han och bara jäser. Lillfisen. Men han är ack så värd allt det bästa.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|