Skrev följande på Facebook idag, och kopierar bara rakt av; "Allvar låter hälsa att även om det är ganska tyst på bloggen, så har han det rätt okej trots sin vila. Pedikyr, massage, promenader, leta goffa, enklare träning. Semester, med andra ord. Matte låter hälsa att Allvar är skitduktig trots att tristessen ibland är enorm, och att vi tackar och bockar och bugar och blir alldeles varma i hjärtat när ni hör av er med tips på vart vi kan vända oss med Allvar eller "bara" för att höra hur det är med honom. Tack för ert stöd!" |
Livet rullar på, och som "hundträningslös" lägger jag all den energin och frustrationen på min egen träning. Låt oss säga såhär; det går framåt! Ett mål är utstakat, och med de glada grabbarnas hjälp kan jag nog fasen nå det också. Även om det tar ett par år, eller sju. Allvar och jag går våra rundor. Det är i ärlighetens namn fruktansvärt tråkigt. Och om jag tycker det, vad tycker då inte Allvar? Jag har insett att vi kanske aldrig kommer finna felet. Det är en tanke som plågar mig ganska ofta. Men han är pigg och glad. Döv också, kan jag lova. Energistoppning mellan öronen är troligtvis bakomliggande faktor. Ingen mening med att grubbla dock. Det löser inget. Så jag fortsätter pumpa ur mig frustration på gymmet, och hitta på lättare grejer för att aktivera Allvar. |