Jävlars vad bra det gick! Gömde 7 pinnar på olika ställen och med olika svårighetsgrad, och han jobbade på riktigt bra idag. Kände kanske behov av att kompensera sitt skitnödiga beteende tidigare? Hehe. Medan han letade fick snorvalpen välling i vagnen och sen slumrade han in. Allvar fann alla pinnar och fick sin älskade gröna boll. Han kom in ett par gånger och ville få omskick, men jag testade nytt och ignorerade honom. Efter nån minut gav han upp och började leta igen. Kalasbra jue. Lade ut 7 pinnar 3 gånger, lika bra gick det var gång. Men han fick jobba en del.
0 Comments
Om vi skulle tävlat i uppletandet så hade jag nog lagt 100% mer energi på att träna bort det, men det ska vi inte så det gör jag inte. Och därmed kommer ju pinnarna även in i diverse skick också. Det enda jag kommer förändra är pinnarnas längd, är helnojig att de är för små så att de lätt goffar ner sig i halsen på honom. Han har trots allt ett jäkla trummande på benen och det är lätt att snava när man är ouppmärksam - vilket herr Krokodil ju ibland är, (därav två avslagna tänder. Man kan inte springa igenom stenbumlingar, men vissa lär sig tydligen genom att testa...). Säkert en nojja helt i onödan, men den ruvar ändå i bakhuvudet.
Det fick sätta punkt för vårt hundår för denna gång. Trevligt med många som anslöt, några nya ansikten. Allvar och jag var tidiga och som resultat fick han leka med sin älskade plingboll-i-snöre på åkern en stund. Lite gruff bland vissa hundar, men inget allvarligare än att det gick att bryta genom ökat avstånd. En del höll sig vid grillen och snackade, andra var mer inriktade på att utnyttja tillfället för träning. Allvar och jag gick en liten sväng med I och corgisarna samt X och Kenzo (X = namndemensen vägrar ge med sig), men nån träning blev det inte att tala om för vår del.
Japp, idag var det idel glada miner under uppletandet. Som det brukar i och för sig, men jag har nog aldrig sett Allvar så fokuserad, faktiskt. Inte bara spring-spring-spring utan faktiskt nosen i backen och stanna upp och ta vind några gånger också. Har polletten börjat trilla ner, eller var det en engångsföreteelse? Det lär visa sig ju mer det lider. Men det var i alla fall fantastiskt roligt att se honom jobba idag.
Med en sån känsla i kroppen är det inte ens lönt att försöka, så vi styrde motorhuven mot rastgården istället. Måste dock inse att jag ska starta 30 minuter innan jag egentligen tänkt, för efter att ha skottat fram bilen och skrapat alla rutor kom vi dit lagom tills det skymde och ja, då blir det ju knappt några bilder. Och för den delen svårt att se själv när det väl börjat mörkna, och det går ju himla fort när det väl börjat. Lampan ville inte funka, förmodligen sönderfrusen eller glapp av isen som bildats runt knappen, så vi sket i rastgården och lekte bland snövallarna som blivit där kommunen tippar all snö de flyttat ur centrum. De varken saltar eller sandar (näe, man kan med mina stadsmått faktiskt inte kalla det för att man sandar här), så det kändes okej. Inga bilar eller andra fordon som störde oss heller, så jag placerade ut 3 pinnar för råttan att leta efter. Och hej vad det gick! Råttan är i sitt esse i miljöer där man kan springa och klättra på samma gång.
Den skiljer sig inte nåt vidare från alla andra dagar, men ändå känns den bara... märklig. Förmodligen för att vi inte kunnat lämna trädgården på hela dagen. Då slår jag ihjäl mig. Gjorde ett tappert försök att hämta posten, men fick återgå till startposition med svansen mellan benen och gå via vår gräsmatta istället. Japp, nu anser även jag att det är dags för kommunen att sanda - även om det bär emot. Ingen av de äldre på gatan har vågat sig ut, och det är ju fullt förståeligt om inte ens jag kan sätta foten utanför dörren utan att riskera halka dit så in i helv...
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|