Både barn och vuxna far idag illa av att andra av någon anledning utsett dem till hackkyckling, mindre värd eller vad man än må kalla det. De kommer ha svårt att sova inatt, magknipen och ångesten kommer bre ut sig som ett extra täcke då det imorgon är måndag, en ny dag i helvetet. Så hjälp till. Bidra. På alla sätt du kan. Men vad du än gör - tig inte. Blunda inte. Förneka inte.
Ärren sitter djupt och går inte att ta bort. De är fula och påverkar mig än idag. Mer än vad man kan tro. Så snälla ni där ute - hjälp till att sprid budskapet. Det är så enormt enkelt. Inget barn ska behöva må dåligt eller fara illa, inget barn ska behöva fokusera på överlevnad istället för att lära, inget barn ska behöva äta sin lunch på toaletten. Inget barn.
INGET BARN.
Jag och min kollega Anna var nyligen till en skola där vi pratade om mobbning (systematiska trakasserier) och grupptryck. Men för att undvika att bara stå och messa så gjorde vi lektionen interaktiv MED barnen/ungdomarna.
Vi började med att alla elever fick var sitt vitt A4. På det papperet fick de skriva namnet på sitt småsyskon eller på sin bästa vän. Därefter fick de några minuter på sig att teckna en enkel bild av sitt syskon eller kompis. Teckningen skulle ingen annan behöva se, bara de själva.
Därefter följde en historia om ett litet barn som började bli mobbad redan som liten. Ingen såg barnet när denne blev utsatt. Ingen sade ifrån. Ingen vuxen ville se eller orkade se. Dom sade: ”Det går säkert över”
Poliserna började berätta för eleverna att det lilla barnet började bli mobbat redan på förskolan. Poliserna bad då eleverna skrynkla ihop ett litet litet hörn av deras fina teckning på deras vän. Det började lite. Tyvärr slutade inte mobbningen där för det lilla barnet. Mobbningen fortsatte tyvärr i de övre årskurserna varpå ihopknölandet av ”papperet” fortsatte i det tysta. Ingen såg. Eleverna sade: ”Men. Teckningen och min vän blir ju skrynklig och förstörd, jag vill ju inte förstöra teckningen”
Men vi bad eleverna fortsätta att skrynkla, sakta sakta sakta. Vi sade också till dem: ”Mobbningen går nog över, det är nog inte så farligt.”
Eleverna fortsatte då att knöla ihop sina fina och rena A4. Till slut var pappret en smutsig och skrynklig knöl. Den sanna historien är dock att ett barn sade till en lärare om att X blev mobbat. Den läraren tog äntligen (!) tag i det och tog barnets oro på allvar. Tyvärr gick det för långt. Alldeles för långt.
Men eleverna fick då i uppgift att skrynkla ut pappret och då fixa till sin vän så att han/hon/hen blev hel och ren igen. Dom skulle även be om ursäkt till sin vän på papperet. Man hörde hur eleverna arbetade med papperet med att försöka skrynkla ut skadorna. Deras kreativitet för att försöka skrynkla ut pappeter var fantastisk.
Men efter åtskilliga minuter hör man från bakre klassrummet att smutsen och skrynklorna inte går bort, oavsett hur mycket dom försökte. Vissa försökte även stryka ut skrynklorna med hjälp av en linjal. Men det gick inte heller. Eleverna blev mer och mer frustrerande. En elev sade till slut: ”Mhä, skrynklorna går ju inte att få bort ju, dom kommer ju alltid att sitta där, eller hur?”
Poliserna bad eleverna lägga ner sina papper och lyssna. Poliserna sade till eleverna: ”Vad har vi lärt oss? Mobbing sätter djupa spår som INTE syns utifrån. Ärren kommer alltid att finnas. Den nästa som kan bli mobbad kan vara din bästa vän, eller kanske tex din lillasyster som ska börja skolan. Vi måste alla hjälpas åt att motverka det genom att vara en bra vän och att tillsammans med varandra skapa ett positivt grupptryck.”
Vi sade att hur mycket man än försöker säga förlåt eller hur mycket vi än försöker släta ut skrynklorna på den mobbade så kommer skrynklorna, ärren och minnena alltid att finnas kvar. Mobbningen måste sluta direkt! Ärren, minnena i barnets själ kommer alltid att finnas kvar, även i vuxen ålder.
Sedan frågade vi också om barnen ville vara med att föra över en mobbnings-kultur till deras kommande småsyskon som inom några år börjar skolan. Svaret blev ”Näääääääääää….”
Men till syvende och sist så är detta vuxnas ansvar att ta tag i. Om inte vi vuxna ser barnen vem ska då se dem? För hur klyschigt det än låter så är det så att det vi sår idag kommer vi att få skörda i imorgon.