Så vem är då boven? Hunden med sina hungriga, bedjande ögon, eller vi som ju faktiskt styr deras näringsintag? Och varför är det så svårt för vissa att motstå att sticka till "nåt litet" både nu och då?
Hundars hälsa kan man läsa mer och mer om på nätet (ni kommer t ex vidare till Häromi's artikel genom att klicka på bilden till vänster) bara man sätter sig ner framför datorn med lite tid, lugn och ro. Men det som verkligen fascinerar mig är när jag lyssnar på folk. Hör deras argument och (bort)förklaringar som för dem är så himla logiska där och då och säkert sen flertalet år tillbaka. Hur de med en suck och pust "egentligen vet bättre" men liksom aldrig fått tummen ur. Om man vet, varför är det då så svårt att få till förändringen? |