Jörgen rehabar fortfarande. Med ökad massage av ryggen så tycker jag inte han knorrar lika mycket längre när han ska resa sig eller lägga sig. Men skillnad märks i att han föredrar sin bädd på golvet framför att hoppa upp i sängen om kvällarna. Så för att underhålla ryggen lite extra är jag glad över att den närliggande hundmassören dragit igång i liten skala igen, och ska boka in honom med jämna mellanrum. Det går ju inte att förneka att de som är utbildade kommer åt musklerna på ett helt annat sätt än vad vi andra gör.
Igår gick vi över stegen. Jag plockade bara fram halva stegen (det är ju en sån där jätte, jättelång), så det blev några vändor fram och tillbaka. Därefter lite slalomgång mellan mina ben, det sitter bättre och bättre för var gång. Vi avslutade med lite rallybas, typ höger- och vänstersvängar, stanna-stå och lite sånt där allmänt tänka-tänka. Vi skulle ha börjat ut och jogga lite lätt, men vi hann bara med en runda. Sedan blev jag duktigt magsjuk. Det känns lite som att det varit en röd tråd för oss de senaste två åren eller nåt. Bara jag tänkt tanken på fysisk aktivitet så har antingen någon av oss skadat sig, eller så har jag blivit sjuk. Mina knän krabbar och Jörgen har opererats (tanden). Nu inväntar vi i stort sett bara att jag ska bli kvitt den skumma hostan jag fått, så ska vi nog allt ut och jogga sen. Vi är i gigantiskt behov då vi båda är skamligt ur form.
När vi befann oss på elljusspåret sist (ett par veckor sedan tror jag) hade jag sele på Jörgen. Alltså, inte dragsele utan helt vanlig sele. Utan att vara kopplad till dragbältet. Herregud vilket misstag! Fattar inte vad jag tänkte med. Jag tror jag måste kolla upp mitt minne snart, för jag hade verkligen glömt hur sabla urstark han blir. Och tro mig, när han kommer till elljusspåret och matte har dragit på sig löpardojjorna - då springer han! Som om det gäller livet. Och där hängde jag i slutet av snöret och försökte febrilt hålla mig kvar på benen. Bara efter ett par hundra meter var det svårt nog bara att orka lyfta på fötterna. Galet, min kondis alltså... Det blev ju inte direkt bättre de sista hundra metrarna heller. När jag var som absolut tröttast så dyker det plötsligt upp ett annat par framför oss. Även de var ute och sprang. Och vem lägger i högsta växeln när han får en "draghare" framför sig? Mm... Det är ett under att jag ens höll mig på benen i den nedförsbacken kan jag lova.
Nu gick det ju inte så blodigt fort hela rundan runt (om en hund har tid att stanna för att kissa så springer man trots allt inte fort), och jag har lite vikt att sätta bakom (på gott och inte), men seriöst. Han är ju skitstark! Eller så är det jag blivit extremt klen efter ett år helt utan träning. Eller så är det en blandning av tidigare nämnda ihop med ren ovana att faktiskt hålla kopplet i näven när vi springer. Nu känns ju just ordet "springa" som en kraftig överdrift på min insats, men ni förstår nog.
Men vi ger inte upp. Vi ska ut och jogga. Jag vågar bara inte just nu i och med hostan.
Senare idag blir det lite rehab och rallybas igen. Men först gäller det att ta tag i livet med allt vad tvätt och röj i hemmet heter. Det ska bli så oerhört skönt att få tillbaka livet som icke-studerande om 3 veckor!