Igår hälsade jag och sonen på Lollo. Min pigga, fina lilla 8-åring. Tänk att det snart är 8 år sen vi hämtade honom, körde dumdristigt i full snöstorm dagen innan nyårsafton för att få hålla den lilla valpen och kalla honom min. Tiden går ack så fort... Lollo hade gått en lång runda under dagen, så han var trött och nöjd. Annat var det med knäckebrödsmördaren jag hade med mig. Så sonen fick stanna hemma med mormor och morfar medan jag gick en längre runda med Allvar. Han skötte sig fantastiskt bra. Nästan inget drag i kopplet, inget utåtagerande mot andra hundar, och så vidare. Fåglarna kvittrade och alla vägar vi gick på var härligt upplysta och vi hade gott om alternativ på rundor att ta. Så jag mixade så mycket jag bara hann med den tiden vi var ute och marscherade. |
Det var med dubbla känslor jag vandrade omkring med Allvar. Jag trivs så fruktansvärt bra i den miljön. Så att köra hem senare under kvällen kändes trist. Visst är det skönt att komma hem till vårt eget, men mjah... Det är nånting som växer i mig som saknar mer stadsnära miljö och alternativen det bringar. Både med hund, familjeliv, träning och arbete. Hur som helst. Allvar gick så himla bra i snöret, så när vi väl kom ner till allén och jag såg att det inte var en kotte ute - då fick han sträcka ut. Och ni må tro att han tog tillvara på det! Runt, runt, runt, slirstopp med tvärlägg, rusa-rusa-rusa när jag kom ett par steg närmre. Jisses vad han busade! Nästan så jag fick ducka när han närmade sig mig, haha! Och ändå så fruktansvärt lyhörd på minsta lilla jag sa. Älskar att se den förbättring som skett i vår relation på så kort tid. | Skogsråttan i betongdjungeln. |
En mamma med barn i vagn passerade borta på cykelvägen och jag hörde hur barnen skrattade åt Allvar när han slängde sig i sina kullerbyttor. Och det var svårt att låta bli. När han slängt sig (precis samma tekning som vi tvåbenta har) kom han upp till sittande och såg så otroligt förvånad ut - varje gång. Efter några kullerbyttor var det full fart runt-runt-runt och sen några kullerbyttor till. Och barnen jublade. Efter den rundan och sista ruset märkte vi inte ens av Allvar i huset sen. Han käkade sitt kvällsmål och toksomnade. En kortare rastningsrunda innan det var dags att rulla hem, och mjah, så mycket mer än miljöombyte hade egentligen dagen inte att erbjuda. Men jag tror det var lika nyttigt och välbehövligt hos oss båda två. |