Problemet för oss har varit att Allvar har varit som ett satans ånglok i full sken genom spåret, han har slagit över spåret och haft nosen högt. Jag har frågat många hur jag ska göra för att få bukt på detta och har även fått en del tips som tyvärr inte funkat då jag inte haft nån riktig koll på hur farao man menat. Men! För ett tag sedan kollade jag med A om hon kunde höra med sin gamle bruksräv om inte han kan ta tag i oss och få ordning på oss just gällande spåret. Så sprang jag på P härom dagen här hemma i byn, och jamen visst ville han det. Han är gammal spårinstruktör och har tävlat en hel del själv inom just samma, så det vore väl själva faaan om det inte skulle gå. När detta ska ske råder det dock frågetecken om, väder och vind påverkar, jag jobbar och P pluggar.
Full fart, drar som ett as, nosen högt. Så ser det ut i varenda spår - än så länge! | Han vill se oss gå ett spår först för att se vad som behöver läras av och läras om. Han har sett oss genom fönstret att jag stannar när Allvar drar som mest under promenad (aaandas Lisa, aaandas och räkna till tio!) - det är inget han får göra i spåret om jag ska ge mig på att bromsa och styra upp farten. Så det skulle han också kika på. Ja, jag kan ganska lätt summera för er; P måste kika igenom allt. Jag vet att jag har gjort alla generalfel man kan göra, men det är ju sånt som händer. Inget värre än att vi gör just så, lär av och lär om. |
Extra plus i kanten var faktiskt det tips jag fick angående Allvars utfall som han fortfarande kan få för sig att göra 3-5 gånger i veckan (dvs en minskning med ungefär 95%). Jag ska bara ställa mig på kopplet (dock viktigt att kopplet inte är sträckt när jag gör det så att han inte lär sig så det hela blir ett "moment"), slappna av och andas med magen och vill Allvar vråla ska han få göra det. Så fort han tystnar och tar kontakt med mig - belöna. En modifierad modell av skvallerträning, typ. Att inte kunna signalera något till Allvar (foten på kopplet gör att det tar stopp), att Allvar får ytterst begränsat med koppel att vräka sig ut i (foten på kopplet gör även här att det tar stopp), att oberört kunna låtsas som om det regnar (vilket det i och för sig gjort...) och dessutom kunna ha stenkoll på mötande ekipage, ja, det var ju tipptoppen det här! Varför har jag inte gjort så innan?
Allvar har blivit lika paff var gång. Vrålat en liten stund, men till slut när han insett att kopplet inte blir längre och matte faktiskt inte tänker haka på och också vråla på den andra hunden kikat upp på mig ungefär som "Hallååå??". Och då få belöning - ack, det är ju toppen! Ett steg närmre att få byrackarn att sköta sig i snöret? Ingen aning, men utfallen blir himla mycket trevligare för egen del. Hur man nu kan kalla utfall för trevliga, men i alla fall...