Jag var helt ärligt tvungen att vända mig om och kolla om det fanns nåt annat ekipage bakom oss som jag inte uppmärksammat, men näe. Det var bara Allvar och jag ute. Mannen hytter med näven åt oss medan han halvt gömmer sig bakom bilen och jag fattar verkligen ingenting men surnar till och jag erkänner, jag lät inte bli att tänka "Bring-it-on-old-man". Allvar skiter fullständigt i honom (dodiiis!) även om han blir lite störd av rytandet av svordomssalvor som hela tiden kommer.
Vi har gått så långt vi kunnat från mannen, Allvar håller hela tiden fin kontakt men när jag får höra att även jag blir kallad för en massa (Allvar förstår trots allt inte ord som "Hundjävlen" och liknande) då surnar jag till. Vänder mig om och talar om för mannen att "Sluta stör vår träning!" (lätt censurerat). Får då höra hur han liksom svär fram att han är hundrädd. Jahaaa... Tyvärr har jag redan hunnit ruttna och är det nåt jag inte vill engagera mig i så är det otrevligt folk utan nåt vettigt att säga. Vi bara går vidare. Spontant undrade jag tyst för mig själv varför han inte satte sig i bilen medan vi passerade om han nu var så rädd för hundar. Vi passerade ju faktiskt rätt fort och utan att bry oss honom. Sen vet jag att rädslor kan slå olika, men det måste väl för farao finnas gränser??
När vi kommer ner på grusvägen på väg hem möter vi ett äldre par som är ute och går varje dag. Ser dem innan Allvar upptäckt dem och kör på med kontakt under gång även här. När vi passerar varann ger jag dem en nickning istället för att säga "Hej!" och får höra ett glatt "Men gud så duktiga ni är!". Det värmde må ni tro. Och när vi nu kommit hem och även fixat pedikyren på Allvar så tänker jag ta åt mig av den glada kommentaren och skita i den märkliga mannen. Jag har aldrig sett honom förut och lär förhoppningsvis slippa råka på honom fler gånger.