1 km powerwalk med avrastning till start och Allvar kändes lika fokuserad som jag själv kände mig. Då vet man att det går bra. Väl vid start hade jag glömt de hotfulla molnen och hade siktet inställt på att ta mig runt utan att stanna för att hämta andan. Nån gång måste man ju trots allt pressa sig själv för att komma över den där "smärttröskeln", och idag kändes det som att det var rätt tillfälle.
Kunde inte haft mer rätt. 3 km senare hade vi inte stannat en enda gång. Faktum är att jag inte ens kände att jag gick in i "andra andningen", det bara flöt på. Inget spottande och fräsande eller flåsande och brölande efter luft. Bara lugn andning och jämna steg (om än något tunga än så länge). Himla härligt!
Och frustrationen var som bortblåst - för en stund i alla fall. Allvar kändes ganska nöjd han också. Vi bygger ju upp konditionen båda två just nu, så vi tar det lite easy. När vi väl var i mål kändes benen halvmöra, men det hade inte gjort nåt om rundan var nån kilometer längre. Faktiskt. På vägen hem stannade vi till vid "stranden" så att Allvar fick dricka och svalka tassarna en snabbis, sen sakta mak den där kilometern hem. Just som vi kommit innanför dörren hemma öppnade himlen sig och regnet vräkte ner. Ibland har man tur!
Hoppas på att det blir en halvregnig dag imorgon. Det känns mer okej att slacka lite då, hehe. Dagens lärdom drog jag för en stund sedan. Stick inte ut och spring efter klockan 19:30 - natten blir lååång när man blir klarvaken av all energi. Så nu vet jag det tills nästa gång.