Varv 2 - god fart, superbt fokus och ännu ingen vurpa.
Varv 3 - det börjar smaka blod i munnen, mitt understöd blir snarare belastning och vurpan närmar sig. Blir utskällda av 3 taxar, 1 cavalier och 1 chihuahua och får kommendera råttan en gång att dra vidare vilket sker utan problem. Dumpar jackan och känner mig 7 kg lättare fast med ben av gelé.
Varv 4 - blir utskällda av 3 taxar, 1 cavalier, 1 chihuahua och 1 jack russell. Råttan fortsatt oberörd och drar fortfarande jämnt. Hör inte längre vad jag tänker pga mitt höga flåsande och kippandet efter luft.
Varv 5 - blir återigen utskällda av 3 taxar och 1 cavalier, kan inte längre erbjuda nåt understöd what so ever utan försöker bara överleva varvet runt. Mattarna till skällande hundar ser nog bara nåt som flaxar förbi bakom den vilt skenande råttan. Balansvaddå? Tycker mig se döden i vitögat några gånger.
"Målgång" - råttan leker piggt med sin boll-i-snöre, jag ligger på den snötäckta gräsmattan och spottar och fräser för att försöka bli av med blodkänslan i hals och mun. Kippar efter luft och börjar ifrågasätta om det verkligen är så jävla smart av mig att utlysa 2013 till "Springa med hund"-året...
Slutsats - stavar var en bra idé med tanke på hur gelé även armarna blev, men nåt drastiskt måste göras åt min obefintliga kondis. Allvar drog fint, fokuserat och väldigt jämnt hela tiden och verkade inte minsta besvärad av den utmattningsdöende matten bak i snöret. Väldigt positiv till att han var så totalt oberörd av de andra hundarna, och då främst chihuahuan som sprang lös. Riktigt kul!