Men som djurägare kan man inte förneka att - om allt går som det ska - vi överlever våra djur. En vacker dag kommer Lollo vandra vidare. Och trots att Allvar och jag tummade redan när han var 12 veckor gammal på att han ska bli 38 år, så kommer inte heller han finnas vid min sida resten av mitt liv. Det gör mig så otroligt ledsen. Och då gör sig den där speciella känslan i magen sig hörd, och tankarna kommer flaxande. Vad gör jag när jag inte har mina grabbar längre?...
En gång under en måndagspromenad hörde jag någon säga "Man kan aldrig ersätta en hund - men de går att byta ut". För mig är det verkligen inte så. Och det var detsamma med hästarna. När jag förlorade Pikkadollen lade jag av. Det roliga försvann, så även lusten och känslan. Nu när jag efter X antal års uppehåll jobbar i ett stall igen har jag insett hur jobbigt det var att förlora honom, och hur hårt rotad den känslan blev i mig. Kommer det bli likadant med hundarna? Ingen aning... Det visar sig? Kan inte berätta hur jag känner just nu, om Lollo och Allvar blir mina sista hundar. Känslorna fladdrar för mycket, och det känns inte rimligt att fatta ett sådant beslut när de båda fortfarande lever och mår bra. Egentligen känns det helt absurt att tanken ens finns där. Men det gör den.