En av övningarna gick ut på att A satt på gräset och vi skulle gå runt med hundarna utan att de skulle bry sig honom. Allvar blev plötsligt misstänksam när vi skulle passera och gav honom lite onda ögat i ryggen. Övningen efter var att vi skulle gå fram till A som fortfarande satt på samma ställe och att de skulle kunna ta en gottabit utan att hoppa eller på annat sätt "antasta" A. Allvar körde plötsligt och helt utan begäran från mig stenhårt med sin lydnad ("Kom nu" betydde plötsligt "Fot"), och höll duktigt snygg kontakt, satte sig perfekt fot och registrerade inte ens att han satt typ 2 cm från A. Jag lovar! Han märkte det in Först när jag pekade på gottabiten A höll fram trillade polletten ner och han öste på med lite kelpiekärlek. Knashunden.
På vägen till bilen fick Allvar gå lös då vi gick en bra bit framför alla de andra och jag höll koll på omgivningen. Busade lite och han fick rycket och rusade runt, runt, runt. Men ack vilken skillnad det är. Som ettåring hade det inte funnits en chans att bryta honom om jag inte hade gått in lite mer fysiskt och sugit tag i honom i förbifarten. Nu räcker det med ett "Kom!" så skuttar han - trots dampryck - likt en halvblind gasell in vid mig (ja, det gäller ju som sagt att vara mjuk i knäna när detta åbäket kommer i närheten) och så är det bara att klappa om och koppla och gå vidare. Fick efter en liten stund syn på en schäfer medan Allvar var upptagen med att göra av med överskottsenergi, så kallade in och kopplade. Schäfern hade nog gärna velat vara med och röja lite, för jag såg i ögonvrån hur husse fick hålla emot när den låg på i kopplet och ville mot oss.
Hade tänkt ta ett canicross-pass igår kväll, men det var faktiskt för varmt. Vi tar igen det en annan dag. Ga-ran-te-rat.