Valborg. När andra valde att parta till det runt om i byn, valde vi att ta det lugnt hemma. Allvar och jag stack ut på ett CC-pass mitt på dagen för att ha det gjort, och sen blev det slapp resten av eftermiddagen. God middag, bus och lek. Brasan skippade vi fullständigt då den var först klockan 19:30. Men eftersom vår son utan tjafs och protester vill gå och lägga sig klockan 18:00 skippade vi det. Att stöka runt med honom för att se lite grenar och kvistar stå i lågor? Nätack. Det får vara. Vi kollade på film istället. Himla mycket bättre, faktiskt.
Själv dras jag med kronisk träningsvärk, haha! Hujedamig vad ur form jag är. Det är bara för bedrövligt! Men för varje pass vi får överstökat så känns det lite lättare att ge sig på nästa. Det går inte snabbt som blixten när vi far fram genom skogen (jag låtsas ibland att motvinden är fartvinden, haha!), men vi är ju i alla fall där och nöter. Det är bättre än att inte vara där och inte nöta. Eller hur?! Benhinnorna gör sig lite påminda om jag springer för länge på typ asfalt, så det skippar vi i den mån det går.
Det känns både svinjobbigt och skitroligt att vara igång. Jag mår så mycket bättre, Allvar blir lättare att träna med då han orkar hålla ihop bättre (doh!) och livet i övrigt blir liksom lite... enklare? Vilket ju är ironiskt egentligen, med tanke på hur mycket dold planering det ligger bakom allting för att få saker och ting att rulla på smärtfritt för oss alla. Det enda jag känner alltid blir lidande är umgänget med våra underbara vänner. Vi ses alldeles för sällan, det är så himla tråkigt. Saknar grillkvällarna, skratten - allt! Men jag fattade aldrig hur fullt upp man har som förälder förrän jag blev det själv. Ibland står man bara och snurrar runt, runt och undrar "Vart gjorde jag av röven? Ja! Just det! Där är den ju..." |