Inte vidare kallt ute, men å andra sidan sett så kändes det som om uppförsbacken vi kom till ganska direkt aldrig skulle ta slut. Just som jag tyckte att nuuu, nuuu börjar det nog plana ut - då kom nästa uppförsbacke. Pheeew! Och det är nu jag märker av att jag fortfarande inte är helt 100. Himmel vad jag svettades! Men trägen vinner och till slut hade vi besegrat backarna uppför och kunde njuta av lite plan mark innan det blev nedförsbacke tillbaka mot samhället igen. Nya mössan och halsduken var riktigt sköna, men då jag inte är van vid att det dinglar en trådtofs i nacken gick jag och svängde med den likt nån som just satt in en halvmeter löshår i sitt annars korta barr. Kunde liksom inte låta bli... | | Sonen var helnöjd efter att ha fått se hästar. Han satt nog en kvart och gnäggade i vagnen sen, haha! Och vad klår att få mellisbananen utomhus? Inte mycket. På vägen hem svalnade det av fort då det var en front som snodde solen, och jag sa tyst till mig själv att det är dags att hänga fram overallerna istället nu. Jag kan inte skryta om att vi höll nåt supertempo eller att vi gick megalångt. Näe, det blev 4 km i ganska sakta mak. Men vad annat kan man förvänta sig? Jag börjar lära mig det där med att chillaxa och har dragit ner på tempot ganska rejält, så även inombords. Och det, kära läsare, är ett sjumilakliv framåt i min egen utveckling. |
Lagom tills hon körde igen hade det blivit svinkallt och jag och mina grabbar begav oss hemåt igen. Det blir en tidig kväll ikväll då jag känner av att jag inte är i form.