Var inne och skulle betala Allvars röntgen + blodprover sen i fredags på filialen idag. När killen som hjälpte mig slog på Allvar och läste lite i hans journal fick han ett jätteleende i hela ansiktet och berättade att Allvar minsann var en hund det pratats om på kliniken. Det var visst nåt om sederingen i köttbullen och att det är ovanligt att hundar tar emot just spetsad sådan. Och snygg tyckte de att han var också. Oj, oj, jag blev säkert 3 meter lång av stolthet, haha!
Lyckades äntligen få tag på Metacamet till honom också, så imorgon påbörjar vi behandling av eventuell inflammation och smärtlindrande. Känns skönt att han kanske äntligen kommer bli kvitt mycket av den dolda smärta han har i tassen. Fick lite feedback om hur jag ska göra för att kunna massera tassen på honom också. Han är ju så otroligt kittlig under baktassarna + att han nu då har väldigt ont. Inte det lättaste att övertyga honom om att det jag håller på med ska lindra. Tydligen hade jag fått träffa en på kliniken i fredags som är riktigt duktig på det där med just rehabiliteringsträning och som tidigare jobbat på Strömsholm, så det känns pepp. Det här kommer bli bra. |
Men jag tänker inte sticka under stol med att jag samtidigt tycker att detta är skittråkigt. Andra sommaren på raken som Allvar är skadad såpass att det kräver röntgen och blodprover. Precis som förra året när han smällde i ryggen hade vi precis kommit igång och hittat ett tempo i träningen som passade perfekt. Missförstå mig rätt. Självklart är det inte Allvars fel att han skadar sig och självklart ska han undersökas och rehabas - men jag saknar min träningskompis. Rejält! Och jag märker på honom att han inte riktigt trivs i situationen som blivit. Hög energinivå och att inte få fullt utlopp för den? Ja, ni kan säkert föreställa er den frustrationen. Så utfallen är på G tillbaka, liksom de där fix idéerna med att vakta och hålla på. Skadeuppehåll är fasen inget kul... |