En sak som jag funderat på de senaste dagarna när jag stått och vänt boxar och spiltor upp-och-ner under morgonmockningen är det här med omplacering och vidareförsäljning. Med hästar är det liksom inget konstigt och i stort sett alla accepterar att det är så det går till. Passar man inte en häst (eller tvärtom) så säljs den vidare. Detta för att det aldrig skulle funka i längden utan kanske snarare skulle bli farligt, både för häst och kanske framför allt ryttare. Så varför är det så skamfyllt att göra så med en hund? Låt oss säga att man vill ha en trevlig familjehund och eventuellt även vill prestera på tävling, men så finns verkligen ingen kemi mellan hund och förare alls vilket orsakar att träningen går mer baklänges än framåt och man har konflikt efter konflikt för att försöka få vardagen att fungera. Är det värt "kampen"? |
Varför ska man då känna att man måste leva tillsammans med denna individ i 10-12 år till i en situation som varken hund eller ägare mår bra av? Är det då verkligen inte bättre att finna ett bättre hem för hunden och istället se sig om efter en individ man faktiskt klickar med? Varför ligger det sådan prestige i att behålla en hund som man inte passar ett dugg med? Missförstå mig rätt, att omplacera hit och dit och hur som helst är inget jag ställer mig bakom. Men låt säga att jag själv köper en valp som både jag och uppfödaren tycker verkar passa mig i motor och målsättning, men som ju äldre den blir visar sig inte alls fungera med mig som person - varför ska jag då tvinga både mig själv och hunden att "stå ut" när bättre lösning kan finnas för oss båda? Jag vet att det finns fallgropar med att jämföra häst och hund då skaderisken är ganska mycket större när man rider en häst som skickar av en i tid och otid än att träna med en hund som kanske vill mer än man själv vill, men jag hoppas ni förstår hur jag tänker ändå. |
Vad som är ganska skrämmande är att man låter sig påverkas så enormt av vad alla andra tycker och tänker i dessa lägen, och att internet har så stor påverkan. När det faktiskt bara är en själv som sitter på facit. Ingen annan kan känna det man känner, och därmed bedöma om en hund faktiskt passar en eller ej annat än i t ex just motor och målsättning. Det handlar ju trots allt om personkemi. Mycket kan man jobba sig förbi, träna kan man med alla hundar - men personkemin? Den kan man inte påverka. Man kan inte heller ignorera bort en jobbig livssituation och tro att hunden inte märker att det är nåt som inte stämmer. Den kommer påverkas. Frågan är hur den visar det eller tar ut sin egen frustration. Och vad som händer då. |