När de kollat och stämplat och allt sånt klart så gick vi direkt in i undersökningsrummet. Istället för att Allvar skulle sitta och vänta på att de hissade ner bordet till lämplig "hoppa upp"-höjd lyfte jag istället upp honom och talade hela tiden om för honom hur jäkla skitduktig han var. Hade även laddat med ostmuta då jag vet att det är det enda som funkar för att fånga hans fokus från nåt negativt. Veterinären gav honom några bitar av sitt godis och vi pratade lite om vilken uppfödare han kommer ifrån och sånt där allmänt. Ett, tu, tre satt sprutan i nacken på Allvar som inte ens registrerade den. Och så på bara ett par minuter var alltihop över. Han såg själv lite förvånad och undrande ut, som att "Vaddå, skulle ni inte göra nåt??".
Ner på golvet igen och jag fortsatte tala om för honom hur skitbra han varit och hur stolt jag var över honom. Fick en huting av veterinären att jag skulle passa upp så att han inte förvandlades till en tunna av dodiset (dvs osten), men svarade att han enbart får smaka sånt skräp när det är nåt jag vet att han har negativa erfarenheter av tidigare och verkligen behöver stärkas positivt. Dessutom har han ju gått ner 2 kg sen i oktober, november nån gång så han väger exakt vad han ska. Den andra av veterinärerna mindes bekymren vi haft med Allvar när det gäller det här att hälsa på hos doktorn, och höll med om att det var en fantastisk svängom han gjort. Ännu gladare blev jag när en dvärgschnauzer som fanns vid väntrummet gjorde utfall och skällde (nej, självklart inget positivt beteende från den jycken...) och det enda Allvar gjorde var att fälla upp puckeln på ryggen. För första gången någonsin hade vi alltså ett helt magiskt lugnt veterinärbesök - och det kommer jag leva på lääänge! Innan vi skulle gå hånglade han upp den ena veterinären lite, så hon fick vackert putsa glasögonen efteråt. Sådan är den, kelpielöööven.
Tog lite bilder, men som vanligt vill inte telefon och dator samarbeta så ni får nöja er med sommarbild på min älskade lilla räserråtta så länge.