Eller är det bara jag som har ett helskotta med de där förbannade kopplena jämt och ständigt? Jag trasslar in mig, jag klampar på det, jag fumlar och jag fipplar. Jag är inte byggd för att hålla i koppel helt enkelt. Så jäkla skönt att gå kvällstid då han kan gå mer lös (= ingen annan ute då). Eller i skogen (= drar inte på vilt). Men så fort vi ska ha koppel på, då börjar mina bekymmer. Vilken hand ska jag ha det i? Vilken längd? Och vilket av alla driljoner koppel ska jag använda?...
Ni förstår ju kanske mina bekymmer? Det här med att Allvar drar i kopplet är självklart det minsta av dem. Att hålla reda på mig själv - det är det stora! Och inte blir det bättre när vi är på kurs och det ska hållas reda på händer, fötter, hund, koppel, kommandon, gotta, andra deltagare, vad som sägs, vad som ska utföras och hej och hå. Varför utsätter man sig egentligen? Vilken jäkla tur att det är så kul! Men det där jädra kopplet alltså... Vi trivs bäst fritt i skog och mark, på åkrar och ängar, jag och min lilla svartsork.