Med tanke på att jag haft mina gamla kängor (vänstra bilden) sedan jag fick dem som present av mina föräldrar 2004, så har det hunnit bli några mil i de där sulorna. Jag törs inte ens börja räkna på hur många det kan tänkas vara. Hur som helst så har det varit dags att byta ut de gamla ett bra tag då de är lika täta som ett par foppatofflor, men det har varit stört lögn att hitta ett par som funnits i både utformandet jag sökt och i rätt storlek. Uppenbarligen har jag alldeles för små fötter. Efter ett par månaders sökande fann jag i alla fall modellen jag letat efter. Och dessutom i min 36:a. Fast dessa (bilden till höger) var små i storlekarna och jag fick faktiskt slå till på en 37:a. Priset reducerades med några hundralappar dessutom, så det verkar som att jag hade flyt; en svårsåld storlek och mina små fötter. Perfect match. Lite trist att behöva åka 9 mil enkel resa för att hitta dem bara, men vad gör man inte? Vad har ni på fötterna när ni är ute och går/tränar med hunden?
0 Comments
Vi kör alltid på ett enkelt standardkrav - ögonkontakt oavsett störning, sen belöning. Någon som är sugen på en cykeltur? Otäcka. Skitotäcka.
Digitalkameran åkte för en gångs skull med ut idag, och det blev ett par timmars promenad (läs; lufsande) i solen. Bara Jörgen och jag. Oerhört välbehövt. Men nu värker knäna lite. Himmel så dåliga mina kängor är! Dags att lägga i en ny växel i letandet efter nya, de jag har är 11 år gamla liksom. Ni kan ju tänka er hur sköna de är att traska runt i... Eller ja, de är ju faktiskt hur sköna som helst, men de läcker som såll och dämpningen är helt borta. Slut, med andra ord. Hur som helst, här är en liten kompott bilder som togs under rundan idag. 9 km fick vi ihop, ganska nöjd med det med tanke på hur sakta vi (läs; jag) gick. Jörgen njöt av att få springa lös och lyssnade hur bra som helst på minsta lilla harkling jag gav ifrån mig. Duktiga killen! Digitalkameran: Mobilkameran:
Vi kom tidigare, men det gjorde inget. In i ett av undersökningsrummen och så vips, så hade han fått första lugnande sprutan. Att kolla tänder utan att ge honom lugnande är en kombination dömd att misslyckas. Han blir alldeles för defensiv och spänner sig. Något kan ju faktiskt tänkas göra minsta lilla ont. Ofta undrar jag vad som egentligen hände när han kastrerades. Det var inte samma hund jag fick tillbaka rent hanteringsmässigt efter det. Han blev allt dåsigare, men som den fighter han är så kämpade han emot och höll sig vaken. Så lite kel från veterinären och så satt spruta nummer två. Sen tog det inte lång tid innan ögonlocken blev alldeles för tung och känslan av att få bli totalt avslappnad alldeles för skön. Han försvann in i dimman och man passade på att vaccinera honom. Sedan kollade de tänderna och mycket riktigt. Min magkänsla hade ännu en gång stämt.
So far so good. Sen frågade jag om hans rygg. Ni vet när man får den där känslan i hela kroppen att "Fan, jag skulle aldrig ha frågat..."? Den fullkomligt svepte över mig som en känslomässig tsunami. När han låg där på filten på bordet totalt avslappnad kunde veterinären konstatera att hans muskler (markerat med "A" på bilden) börjat "bygga på", fast negativt. De är tre gånger så stora som de ska vara, och det finns inget riktigt sätt att få bort det på. Man kan underhålla genom att massera. Han avlastar helt enkelt bakdelen av kroppen genom att häva kroppsvikten över på frambenen. Nu är ju inte bilden nedan den mest ultimata och gör inte hans kropp någon som helst rättvisa då det är när vi kommit hem från veterinären och han fortfarande är halvt sederad, men som ni ser så har han börjat "skjuta rygg" (markerat med "B"), och det är inte bra. Jag fick tips om hur jag skulle "underhålla" det, men jag vet ju bättre än att bli alldeles till mig där och då. Jag behöver ta honom till en fysioterapeut så snart som möjligt. Men att få tag på en sådan visade sig svårare än att fiska utan krok. Herregud vad vi bor fel i detta land. Självklart masserar och stretchar jag honom efter bästa förmåga, men sen har ju Jörgen en sjukt envis tendens att slänga sig i kullerbyttor när det kliar sig i pälsen. Han smackar därmed i ryggen dagligen då det liksom inte går att varken förutspå när han kommer slänga sig i en kullerbytta, eller få honom att sluta när han väl satt igång. Det hjälper inte hans rygg. Tvärtom. Jag har dessutom sett att han blivit allt stelare den senaste tiden. Detta främst då han tar kortare steg med bakbenen. Han liksom "kryper ihop".
Veterinären berättade om medicinskt alternativ med smärtstillande, men det är något jag vill avvakta med tills han fått komma till fysioterapeut för ett par genomgångar. Dock verkar det som att våra träningsplaner grusas och att Jörgen helt enkelt får bli en medelmåttigt aktiverad familjehund. Han vill mer, det vet jag, men det handlar om att hans rygg ska orka med utan att smärta. Eller i alla fall smärta så lite som möjligt. Kände att luften sakta gick ur mig när jag satt i bilen hem. Hur mycket ska denna hund behöva gå igenom? Han fyllde 7 år igår. Han har haft bra mycket roligare födelsedagar. Matten har varit gladare. Nu känns det bara som ett känslomässigt kaos inombords, och jag kan liksom inte sluta knåda på honom. Jag vill göra det bra igen. Göra honom hel. Jörgen är fortfarande seg efter sederingen igår, men vi ska strax ut och röra lite på oss. Frisk, krispig luft och rörelse. Tanken har funnits där länge, men eftersom många i min närhet tycks finna det som ett alltför osäkert kort har jag valt att lägga det till minnesbanken. Men efter X antal år har det börjat pulsera liv i tanken igen. Jag vill, men samtidigt kan jag absolut ingenting om att starta eget, driva eget eller någonting sådant. Och det är nog just det som är det mest avskräckande i dagsläget. Det och att inte skulle gå runt ekonomiskt.
Det där med att veta vilken bana man ska slå sig in på i livet är inte lätt, det spelar ingen roll om man är 12, 20 eller över40 . Det rätt tråkiga är dessutom att det spelar ingen roll hur positivt man än tänker kring det - omgivningens negativitet påverkar mer än man tror. Det skapar en osäkerhet i Ändå växer sig min nyfikenhet allt större och större. Kanske är det just det jag behöver? Vara min egen chef. Styra mitt eget liv. Ta saker och ting i egna händer. Just nu är jag helt fruktansvärt skoltrött. Det har varit obotligt intensivt sedan i augusti, och de flesta i klassen är pressade till sin bristningsgräns och går på knäna. Någon pratar till och med om att sjukskriva sig ett tag efter skolan för att få tid till att sätta sig ner och andas med magen igen. Så vill jag inte ha det. Så kommer jag inte kunna jobba. Därför växer tanken, för var dag. Vad vill jag göra? Vad trivs jag med? Hur ska jag nå dit? Och tro det eller ej, det har faktiskt med hundar att göra. Vi kämpade på tappert, men igår fick Sid feber och hosta, så jag VAB:ar idag. Medan sonen kikar på tecknat på TV där han ligger nerbäddad under gosefilten på soffan, passar jag på att gå igenom lite bilder som jag inte hunnit lägga över från kameran förrän nu (man har ju trots allt sett de där filmerna 3974 gånger eller nåt sånt). Ärligt talat mår inte heller jag tipptopp efter att ha stångat min egen förkylning framför mig i nån veckas tid, men vi ska nog allt kunna vila bort detta och komma tillbaka pigga och glada igen efter helgen. Tur i oturen är att jag bara missar två dagar i skolan då vi är lediga på fredag, så den där annars så stressade känslan för att man missar för mycket märker jag inte av. Eller så bara tokdissar jag den. Your choice. Vila i lugn och ro är bästa medicinen. Jag minns ärligt talat inte när dessa bilder är ifrån, men det är i alla fall mitten av januari då bilder från Sid's födelsedagskalas med släkten var med i kameran. Uppletande var hur som helst vad vi ägnade oss åt, och som vanligt var det full fart. Fokuset var lite si och sådär och han tuggade en hel del, men det brukar vara så när vi haft uppehåll ett tag. Bra fysträning är det dock, särskilt när man glömmer koppla på nosen.
Ola har varit och hälsat på, och han är lika tjurig och underbar som alltid. Han är en sån där hund som ser potentiella mysplatser att ligga på överallt. Klockrent! Och han får det att se lika skönt ut var han än må ligga, om det så är i fören av segelbåten eller nerklämd mellan armstödet på fötöljen och låret på den som sitter i fåtöljen. Älskade lilla gosnos. Jag har äntligen fått tummen ur och beställt hem två kit för att ta tassavtrycken på de här båda. Jag har velat det i ett par år, men av någon underlig anledning har det aldrig blivit av. Eller näe, underlig är den egentligen inte och händer samma sak även denna gång kan jag berätta om det. Men just nu håller jag tummarna för att paketet kommer med posten denna veckan så att vi kan fixa avtrycken. Bättre sent än aldrig, eller hur? Önskar att jag gjort samma sak med Arrak, men på den tiden visste jag inte ens om att man kunde göra hand- och fotavtryck på bäbisar. Än mindre tassavtryck av djur. Så jag får helt enkelt sakna hans stora tassar utan bevis på hur stora de faktiskt var. Snön kom tillbaka dagen efter vi hade kört uppletandet, och grabbarna dividerade taktik om hur de bäst skulle kunna dränka mamman i snöbollar. Inte ett dugg medvetna om att mamman stod och iakttog dem och tack vare deras gestikulerande kunde avvärja denna attack, hahaha!
Det var både mysigt och bökigt när snön föll. Det tar längre tid och mer kraft att dra en pulka snarare än att putta fram en vagn, men det var ljusare och i alla fall jag kände mig piggare. Jörgen skuttade runt som en lätt baktung gasell i snön och tycktes älska livet. Nu är han mest... trött. Alla känns trötta. Jag själv blir dödstrött av mörkret. Idag är det fredag och jag hade planerat en rejäl långrunda med Jörgen efter skolan, men jag hade glömt bort att jag svalt en Ipren innan skolan för att hejda vad som kändes som en mindre förkylning, och det tog ungefär 10 minuter från det att jag kom hem tills dess att jag låg nerbäddad.
Det sägs ju att när man har den där febervärken i kroppens större leder så ska man ta det lugnt, och det är något jag känt länge att jag behöver göra. Bara varva ner och få... inte göra nånting alls. Så planerna har lagts om denna helgen och det blir till att göra just så - ingenting. Det enda jag ska göra är att försöka att inte drunkna i snor. Usch vad jag avskyr att vara förkyld. Så ofräscht liksom. Vi har i alla fall kommit igång och rör på oss. Mina knän får lite mer belastning för varje vecka, och det funkar. Jörgen är lite stel i ryggen till och från, men med massage, stretching och BackOnTrack-täcket så släpper det ganska fort. Nu ska vi bara hålla oss i hyfsad form tills våren verkligen gör entré och vi kan ge oss ut och springa på skogsstigarna igen. Dagarna rullar på, på måndag går vi in i februari.
Att det ska vara så svårt att få det att fungera. Eller... Jag har egentligen inte haft några problem tidigare, men sen plötsligt i slutet av november slutade mitt internet att fungera. Om jag inte satt hemma då vi har WIFI. Men jag betalar ju för internet på mobilen - utan att få något. Självklart har jag Halebop dessutom, så jag kan inte kontakta dem och än mindre stega in och få support ansikte mot ansikte. Så jag blir sur och har bestämt mig för att packa mitt nummer och dra till nån annan, till nån man faktiskt kan ringa om det skulle vara nåt eller kanske rent av knalla in till om man behöver. Frågan är - vad väljer man?
Det är några år sedan jag bytte från Telenor till just Halebop (10 år sedan närmare bestämt), så det har ju hunnit hända en del ute på marknaden. Är ni läsare kanske bättre insatta? Har ni några tips?
På med myskläderna och tjockisstrumporna och sen gosa ner oss i soffan. Egentligen är jag dödstrött då kroppen och framför allt huvudet börjat slappna av på riktigt nu, men jag måste hålla mig vaken tills ikväll. Inget vända dygnsrytmen här inte. Och då är det ju bra att 20 kg tjockiskelpie kommer och lägger sig med en duns rätt över en och vill gosa, eller hur? Så fort sonen är hemifrån blir han så obotligt gosig, och visst är det mysigt. I ungefär fem minuter. Hans armbågar är inte att leka med, haha! Ikväll blir det bara lugnt, ingen lydnad, ingen rally, inga småtrick - ingenting. Bara vila. Imorgon ska vi börja ta tag i livet lite smått, men tills dess jäktar vi inte. Sid kommer hem först på torsdag, så nu ligger fokus helt och hållet på Jörgen under några dagar. Ja, och att börja skolan igen dårå. Men det är helt ärligt inget jag längtar till... Hoppas ni har en (h)underbar måndag.
Vi har precis kommit in. En långrunda genom slasket i benen och medan jag skottade av den vattniga sörjan från vår uppfart lekte Jörgen med sin älskade orangea fyrkantiga "boll" på baksidan. Nu ligger han på golvet här intill mig och tuggar på ett ben. Såg i hans byrålåda att det snart är dags att lägga in en ny order på ben och sitter nu och funderar på vilka som egentligen har billigast och bäst tuggben som inte är från Indien eller liknande. Vill ha närproducerat och så bra för Jörgen som möjligt. Har ni några tips på sidor?
Vi hann tyvärr inte nyttja snön så som vi hade velat, dvs under en längre tid, innan den började töa för denna gången. Men för er som vill så ligger det ett par filmsnuttar på vår Facebooksida från skiddraget vi hann med. Nästa omgång snö har jag lovat sambon att han ska få testa stå på skidorna bakom Jörgen. Det går fort, det kräver balans, det kräver att man vet hur man ska styra Jörgen då han annars glatt ökar så att det går okontrollerat fort istället och jag kommer antagligen kissa lite i byxan bara av åsynen av de där två. Lovar att jag ska försöka få det att fastna på film, men det blir till att ha is i magen (ha... ha... ha...), för nån sån snö har vi nog inte förrän under sportlovet. Förhoppningsvis. Hur har ni det i övriga landet? Mycket snö, töar det, har ni ingen snö alls? En halvtimme efter att jag lagt upp detta på bloggen så
kom plogbilen, haha! Det var ju bra det. På tiden, liksom. Många är de gånger då jag fått frågan om hundarnas riktiga namn, lika många är de gånger då jag vänligt men bestämt valt att ej röja dessa. Men! Tiderna förändras och vi med dem. Jag ser inte riktigt någon anledning till att hemlighålla namnen längre, så låt mig därför att få presentera... Ingen av hundarna har dessa namn i sina stamtavlor, så den nyfikne kommer gå bet där, haha!
För ett par år sedan fick vi frågan relativt ofta. Nu lyser den mest med sin frånvaro - kanske för att folk börjar förstå att livet kommit lite emellan, vilket ju faktiskt är sant. Men genom åren så har den förekommit, frågan om varför vi aldrig tävlar. Allvar har varit startklar i både rally och lydnad, men någon start har aldrig blivit av. Anledningen: jag ställer för höga krav. Inte på Allvar, men på mig själv. Jag har alltid haft en helt fruktansvärd prestationsångest, så om det inte sitter till 47836537%, så gör jag det inte. Att gå ut och göra ett halvdant program är inget alternativ. Typ. Detta har jag jobbat hårt med under senaste 6 månaderna. Det började med att jag utmanade mig själv med att guida turister en hel sommar. Visst, man hade som ett "manus" att rabbla, men man kan aldrig styra över vad folk tänker fråga om, och det är därför oerhört svårt att förbereda sig eller veta vad man ska svara alla gånger. Det var ett enormt steg utanför min komfortzon, lugnt sagt. Efter det har jag pluggat. Inget konstigt med det, men det är en gigantisk utmaning och ett lika stort steg utanför min lilla komfortzon. Allvar och jag efter uppehållet under graviditeten och första 4 månaderna med bäbis. Det går framåt, men samtidigt som jag kommit till insikt med hur höga krav jag faktiskt ställer på mig själv, så har jag även insett att Allvar antagligen är fel typ av hund för mig att starta med. Han är en helt underbar hund med fantastiska kvaliteter (jag har svårt för att tänka mig en bättre hund, han är min "one in a million"), men han är så otroligt signalkänslig. Och när jag blir nervös på ett visst sätt (svårt att förklara, men "tävlingsnervös"..?) reagerar han starkt. Så även om folk påstår att det går att "träna bort" genom att jag utsätter oss båda för tävlingar, så känns det inte rättvist att utsätta Allvar för min nervositet som snabbt rinner över i frustration när jag märker att jag inte kan leva upp till de krav jag satt innan vi klev ut på appellplan.
Lollo var mer den typ av hund som jag hade kunnat starta med, om han inte hade blivit sjuk. Lugn och mer av attityden "Gör du så, då skiter vi i det här!". En attityd som gör att jag faktiskt sänker kraven lite. Kanske för att det blir att jag i bakhuvudet tänker "ingen förväntar sig att vi ska klara det här ändå". Jag är ingen psykolog, men jag kan ju ana att det är där det ligger en kärna och gror i alla fall. Kortfattat; mina egna hjärnspöken sätter krokben för all tävlan. Med det sagt. Nu är jag i stort sett fri från inflammationerna i muskulaturen i knäna, så fortsätter det vara en såhär mild vinter så dammar vi av löpardojjorna och ger oss ut. Pannlampa och reflexväst, all utrustning som krävs finns. Ursäkter och undanflykter också, men igång ska vi. Kommer dock inte sätta Allvar i dragselen det första jag gör, utan det blir kontrollerad trav jämte till en början. Inte så mycket för att det skulle slita på Allvar att jobba i dragselen, utan för att mina knän ännu inte klarar påfrestningen att hålla emot samtidigt som jag går/springer, samt att jag skulle göra universums fulaste face plant när han får dragkommandot (eller... jag lär inte hinna ge honom det...). Vi startar om från ruta minus 7, rultiga och glada. Men huvudsaken är att vi kommer igång, inte att vi presterar VM-tider. Det har bara tagit mig en mindre evighet att komma till den insikten...
Lollo har hjälpt till att passa Mini lite då och då, och oj! Av blicken att döma så är det jobbigt att dela hus med en liten tvåbent grabb som inte kan sitta still mer än ett andetag i stöten, haha!
Äntligen funkar det att öka på längden på våra rundor, och vi är ute och rör på oss mer än på länge. Däremot kan jag inte påstå att det är någon smart idé att gå dessa långrundor med just kurrande mage. Jösses, det om något är en mental utmaning att komma hela rundan runt. Nu stundar en ny skolvecka och tydligen även sämre höstväder. Okej, inte jättekul, men det finns kläder. Det enda jag faktiskt ogillar är när det blåser upp till höststorm. Ett, tu, tre så ligger det ett träd någonstans. Nåja, det är samma sak varje höst. Ha en finfin vecka allihop!
Idag hoppade jag och Allvar in i pickupen och rullade iväg till en av mina härliga kollegor från i somras. De bor inte så jättelångt från oss, men till skillnad från våra skogar så är naturen hos dem helt magisk. Högt beläget med vy jag-vet-inte-hur-långt. Allvar började sjunga om hur spänd av förväntan han var redan när vi rullade in på grusvägen (ca 5 km kvar av resan) för mig, och han fullkomligen flög ur bilen när vi väl var framme. Både L och T är oerhört hundvana och dessutom väldigt lugna av sig, så medan Allvar for runt överallt och ingenstans i deras lummiga trädgård stod T i godan ro och tittade på honom. "Klart grabben måste få springa av sig!". Underbart att höra, då de flesta brukar fråga om han kan ligga kvar i bilen tills det är dags för promenad. Med all rätt i och för sig, det är faktiskt inte alla som klarar av Allvars energi (han har dessutom sjukt mycket knäck i lurarna innan han nosat in sig och dämpar sig). Ser ju hellre att folk är ärliga om detta än att de inte är det och far illa av att Allvar rusar omkring och spökar. Det må handla om 5-10 minuter då Allvar är otroligt intensiv och bokstavligt talat rusar omkring, men det handlar om att respektera andras känslor. Och Allvars rusande handlar om att han helt enkelt inte är van vid att vara hemma hos andra. (Näe, vi släpper faktiskt inte gärna in andras hundar hemma hos oss heller). Medan L och jag gick en runda på ca 4 km med Allvar och njöt av naturen (njöt dock mindre av alla jädrans älgflugor, gah!) stannade T hemma och fixade en nyttigare variant av äppelpaj. Och jag lovar, den satt där den skulle när vi kom tillbaka. Allvar bjöds på vatten och knäckebröd och var helnöjd. Även det verkade sitta där det skulle. Sen gick han och la hakan i allas knän och tiggde kli bakom öronen innan han lade sig till ro på mattan under bordet. Hunden som ingen vågar bjuda in för att han far runt som en raket. Jo tjena! Jag är så glad för att det finns de som vågar ge honom en chans att visa vem han verkligen är.
Vi tog en annan väg hem och rullade genom dessa magiska omgivningar. Sur på mig själv för att jag ännu en gång glömt kameran, men då har vi ju all anledning till att hälsa på igen, eller hur? Visst blev det grått bara sådär jättefort?! Från att ha varit färggrant och hur vackert som helst, så blev det bara... grått. Kalt. Vilken tur att vi hann komma iväg ut och njuta av dem i flera timmar varje dag innan de försvann. Nu välkomnar (..?) vi regn och rusk i väntan på vintern. För ni vet väl? Ju närmre vintern vi kommer, desto närmre är vi våren!
Jag har egentligen ingen aning om vad den här burken heter, men jag kallar den för "vällingdosa" då vi hade såna här till sonen när han drack välling som mindre och vi var iväg nånstans - typ på hundpromenader, hundträningar, handlar i mataffären eller bara rätt och slätt är iväg nånstans. Funkar helt perfekt om man är en aktiv småbarnsförälder. Det funkar dessutom att ha O'boy, pulversoppa eller annat i dem. Ja, förutsatt att man inte glömmer termosen med varmvatten att blanda med. Men hur som helst!
Om ni vill testa en sån här själva så finner ni dem på barnavdelningarna på t ex ICA och Konsum. De är inte gratis, men inte heller svindyra. Runt 50-lappen tror jag. Minns baske mig inte. Som sagt, vi har haft dessa ett tag. Efter vilodagen igår anar jag att Allvar bunkrat upp ganska mycket energi, så vilken himla tur att vi ska iväg på äventyr idag. Jag vet inte riktigt vad som väntar, men trevligt kommer vi ha!
Det var alldeles för länge sen vi spårade, men all cred till Allvar - han har minsann inte glömt! Han lade in högsta växeln och satte igång fyrhjulsdriften och så var det bara för mig att luta mig lätt bakåt och försöka hålla balansen över stock och sten. Många är de som tycker att Allvar ska lära sig att spåra sansat och i betydligt långsammare tempo, medan jag anser att eftersom vi inte ska tävla utan bara gör detta för att vi tycker det är kul så är det bättre att matte håller hårt i linan och håller sig på fötter så sköter Allvar resten i alla fall. Noggrannhet och pet blir det först med nästa hund. Spåret som tog ca 15 minuter att lägga tog ca 5 minuter att plocka - hade inte matte klamrat sig fast i linan som en fästing i skrevet så hade det gått på under minuten. Men trots fart och vad som uppfattas som ofokus, så hittar han rätt väg hela vägen. Och lyckan är som vanligt stor när man dundrar fram till spårslutet och möts av det bästa - torkad blodpudding! Använder mig av en vällingdosa att förvara och gömma belöningen i då den helt enkelt blivit en favorit. Har tyvärr inte tillgång till bilder på den i detta nu, men det kommer. Hur som helst så var det en väldigt nöjd Allvar som på lätta tassar travade hem efter spåret. Idag har vi tagit det väldigt lugnt. Jag var hos läkaren för att kolla upp knäna igen igår, och allt klämmande, kännande, tryckande, böjande och bändande gjorde att jag hade nåt så vansinnigt ont hela kvällen igår och idag när jag vaknade hade inte bara knäna utan även fötterna svullnat till viss del. Inget kul alls. Och då jag inte gillar att knapra smärtstillande så har vi helt enkelt bara tagit det piano idag. Och jag tror att Allvar uppskattat det. Bara sånt där hederligt hemmamys med gos i soffan och strosa runt på kortare promenader - väldigt underskattat hos många. Imorgon stundar nytt äventyr med goda vänner.
Det var inte någon sommarvärme ute idag när vi stack iväg på dagens långrunda. Vi kör lite varannan dag-stuket, så varannan dag går vi långt och länge och varannan dag blir det nåt annat. Det blir tyvärr bara såhär härligt denna veckan eftersom jag är satt på självstudier och faktiskt behöver komma ut och röra på mig, men sen får vi satsa på att komma ut på helgerna istället. Sen kommer jullovet och då kan vi hålla låda igen. Hur som helst... Vi gick till Gropen och Allvar passade på att doppa tassarna. Ja, tassarna och typ halva täcket då han gick i till armbågarna för att dricka lite. Man måste visst bli blöt på hela magen för att släcka törsten. Efter att ha släckt törsten hittade Allvar en pinne. En väldigt rolig pinne som han sprang omkring med hur länge som helst. Fram och tillbaka längs strandkanten. Han är ganska lättroad, faktiskt. Han vill ju bra gärna att jag kastar ut den i vattnet så att han får simma - jag fattar ju andemeningen med att han kutar runt där med pinnen i högsta hugg - men det är inget han får göra. Simma alltså. Det är alldeles för kallt i vattnet och ryggmuskulaturen hade dragit ihop sig till en tennisboll på en mikrosekund, typ. Och det är inget vi vill nu när han trots allt är bra i sin rygg igen. Han var nog lite mör efter 6 km, och det är ju fullt förståeligt med tanke på att han sprungit lös och därmed ökat på längden på rundan med säkert mer än det dubbla. Jag var inte heller mitt piggaste jag när vi vaggade in på "upploppet", och det var helt fantastiskt skönt att sätta sig i solen på altanen med en rykande varm kopp té efter att vi kommit hem. Lite indisk lunch i magen så var det bara att hugga tag i pluggandet igen. Knäna värker, men faktiskt inte mer än "normalt". Vilket gör att jag känner mig hoppfull trots allt. Vi kommer antagligen inte kunna ut och springa denna hösten, men huvudsaken är ju att vi kan komma ut på längre promenader. Jag har en plan om en aktivitet som jag vet att Allvar saknat inför imorgon, hoppas nu bara det fantastiska höstvädret håller i sig!
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|