I väntrummet satt det två damer med en katt i bur (eller som Allvar säkert skulle kalla det, "en proteinshake". De undrade glatt hur gammal min valp var och vi pratade lite. Efter en liten stund kom det en långhårig collie med husse och matte (vi kallar henne "matte 1") och Allvar satte igång sin harang med morrande. Inte mot hunden, men mot den där äckelkragen den hade runt huvudet. Uuusch så vidrig den var. Enligt Allvar. Men han låg snällt under min (av morrandet något vibrerande) stol och kikade fram mellan smalbenen på mig. Collien såg illa sargad ut med rakad sida och drän, och när husse och jag pratade lite i väntan på att få komma in så visade det sig att de opererat ut en stor knuta i sidan på hunden (där hade jag suttit och fantiserat ihop värsta påkörningen eller hundslagsmålet...). Till slut hade Allvar vant sig vid äckettratten och lade ner hakan för att vila. Då kom nästa hund.
Vad det var för nån hund har jag ingen aning om, men matte (vi kallar henne "matte 2") berättade glatt på knagglig engelska för matte 1 att det var en rysk hund som hon adopterat. Jag trodde jag dog inombords när matte 1 högt och tydligt svarar "I don't like that". Jääädrar vad matte 2 blev snopen! Där hade ju hon räddat en hund, och så fanns det nån som inte gillade det. Jisses vilken debatt det blev och jag och colliens husse satt bara och flinade, hehe. Jag förstår matte 1 då hennes argument faktiskt var starka (vi har fått fler smittor och grejer sen folk började adoptera hundar, man kan inte rädda alla, etc), men samtidigt förstår jag matte 2:s resonemang också. Till slut konstaterade de båda att de kunde diskutera i evigheter, ingen av dem skulle ändra åsikt. Matte 1 blev även lite irriterad när matte 2 lät sin hund slicka på colliens drän - fullt förståeligt! Jag hade blivit skitlack. Sen blev Allvar och jag inkallade. En helt vanlig dag i väntrummet hos veterinären, haha!
Inne i undersökningsrummet (som idag visade sig vara op.rummet då de inte har mer än ett undersökningsrum och det därinne just då fanns en katt som vägrade låta sig bli undersökt) berättade jag vad som hänt under lördagsnatten och fick medhåll om att man inte behandlar ett djur så. "Är ett djur i stress är det än mer viktigt att det känner att det ändå finns tillit och respekt". Och där kände jag hur jag blev varm i hjärtat och insåg - ännu en gång - varför jag väljer att vända mig till detta ställe. Sköterskan gosade och klappade på Allvar, pratade lugnt och mjukt med honom, lät honom bete sig lite bökigt (så som han ju är som hund) och ett av de största kvittona jag fått nånsin på att han litar på personalen där var när hon gick för att hämta en grej i ett annat rum. Vad Allvar gör då? Han går efter och kikar efter henne i dörröppningen. B-i-n-g-o! Äntligen!
Han var rädd när hon efter typ 15-20 minuter började plocka lite för att få av tutan från tassen för att liksom komma åt lindor och grejer han haft på sig, men hon tog det så enormt fint i lugn och ro och pratade hela tiden med honom, öste på med beröm och klappade. Och till sist hade hon fått bort alltihop. Lite skraj för att det skulle göra ont blev han när hon skulle tvätta av kring "hålet" i tassen, men det tog inte många minuter förrän han stod och hängde med huvudet över min axel och ingen av oss behövde hålla i honom medan hon grejade. Så duktig grabb jag har!
Såret såg jättefint ut, och han är nu helt och hållet olindad. Däremot så ska han ju fortsatt ha tutan på för att skydda såret då det troligtvis kommer vätska ett tag till (vilket enligt dem bara var bra för att all eventuell skit då kommer ut utan att de behöver vidta annan åtgärd), och när han inte har tutan på sig är det mussla som gäller så att han inte kommer åt att slicka på det. Ni må tro att det var på lätta tassar han travade ut. Innan vi gick fick han en näve gott dodis (dvs torrfoder av dietslag) av sköterskan som tagit så fin hand om honom, och hon skickade även med oss resten av påsen. Man tackar! Och ännu gladare blir man när besöket som tagit nästan 1½ timme kostar mindre än 500 spänn. Passade även på att ta fler hängen till halsbanden/selarna som talar om att hunden är chippad. Man vet aldrig, de kanske behövs. Ett har redan gått sönder.
Efter detta besöket känner jag mig väldigt glad. Det är såna här veterinärbesök som gör att jag skulle kunna gå dit med Allvar varje dag, bara för att hänga lite med den trevliga personalen. Fortsatt vila för Allvar i en vecka till, sen borde han kunna återgå till det normala igen om inte nåt händer med såret nu. Gooott! Ytterligare en positiv uppdatering är att Allvar nu väger 18 kg jämt. Ingen tjockis här inte. Bara matte...