Idag var det momenten...
- sitt framför, höger ingång, framåt
- sitt framför, vänster ingång, framåt
- sitt framför, höger ingång, sitt
- sitt framför, vänster ingång, sitt
- spiral, vänster
- spiral, höger
- enkel slalom
- dubbel slalom
... som gicks igenom. Bara för att se hur vi ligger till och om det är nåt särskilt jag måste tänka på innan vi börjar träna momenten på riktigt. Och en sak upptäckte jag direkt; eftersom hunden och föraren inte får röra vid varann under ett program så är det ett rent helskotta att ha en hund som tränger som ett svin i lydnadens fritt följ... Vi får se om jag kan fixa till det, just nu vet jag bara inte hur.
Allvar tycker det är kul att vara igång i alla fall. Det märks. Hans hjärna liksom zoomar in för att inte missa nåt. Problemet är bara att när matten tycker att han gott kan zooma ut lite för att han blir alldeles för intensiv - då går det inte lika fort. Vi har väldigt mycket att jobba på, men även om jag idag känner en mix av blandade känslor (roligt att träna men ger snart upp, typ) så serjag ljuset i tunneln. Jag har trots allt en ruskigt bra träningskompis i Allvar. Han vill alltid göra rätt, han är alltid laddad för mer, han förlåter misstag direkt och han muntrar upp när matten blir trött på sig själv. Bäst av allt är att när han väl kan nånting - då ska han visa det för hela världen.
Med tanke på känslan i kroppen som jag burit i ett par dagar nu och som ikväll känns ruskigt påtaglig (bl a har det nu börjat klia bekant i bihålorna) får vi se om jag kan lyckas sparka fram nån energi till att delta på förmiddagspromenaden med gänget. Trots allt, tuta or no tuta - åbäket behöver röra på sig. Rally blir det ju oavsett hur jag än mår, får man läxa så ska man göra den. Inget snack om den saken. Och träna är ju ett måste om vi ska komma nån vart över huvudtaget. Önskar bara att jag kunde känna mer... glädje? Näe, en gigantus enormus kopp té och en bit lakritschoklad så kanske det känns lite bättre när jag vaknar imorgon.