Satsade på vantarna först, som nån slags "mental uppvärmning" för Allvar. Tjoade och tjimmade när han kom in med dem en efter en och lyckan var precis som vanligt fullständig när bollen-i-snöre serverades som belöning efter lyckad ruta. Busade och härjade en liten stund, sen gick vi på ruta två.
Pinnarna försvinner i snön, så där fick han jobba hårt för att finna dem. Särskilt som jag bara hade gått en ruta och skickat ut pinnarna lite här och var i den. Med andra ord inga fotspår att fuska med. Men efter lite om och men och stödsökande samt ett par omskick så kom alla pinnarna in, en efter en.
Läggandet gick inte alls lika bra som tidigare. Får spåna på hur vi ska gå vidare där. Backa 14 steg och börja om från början känns inte helt obekant, bara på det momentet. Inkallningen däremot var precis som för ett par år sen. Fick rysning i hela kroppen. Och knäskålarna höll, haha! Sen gjorde vi inte så mycket mer. Det blev lite för kallt att plötsligt ha så samlad aktivitet. Plus att min mage skrek efter mat. Passade dock på att klippa klorna ute i solen, så oerhört mycket lättare när tassarna är kalla.
Kvällen har varit väldigt lugn. Jag råkade slockna på soffan bara sådär heltvärt medan svärfar var här på snabbvisit. Snacka om social, haha! Men, han är ju å andra sidan inte här för att prata med oss vuxna utan för att busa med snorvalpen, hehe. Och jag kunde verkligen inte hålla ögonen öppna. Lyckligtvis slocknade jag tydligen lagom tills han skulle åka, så helt oartig var jag nog inte i alla fall. Blir ju inte lättare att försöka hålla sig vaken av att ha en varm, slö räserråtta liggande som ett täcke över en heller när man är aptrött. Nighty night world, liksom. Allvar har dessutom i vanlig ordning hjälpt oss att natta snorvalpen (dvs han ligger vid mina fötter).