Hela rundan med bestämda steg. Halva rundan med tårar längs kinderna. "Vi är våra erfarenheter". Vad fan betyder det? Hur jag än försökte fick jag inte rätsida på tankarna. Minnena bränner just nu likt tusen eldar i bröstet, och jag kan inte skaka dem av mig. Vet inte hur jag ska göra för att förvalta dem istället för att ätas upp av dem. Svårt. Vill inte ge efter, bryta ihop. Så jag biter ihop. Herregud, vilken huvudvärk jag har. Allvar, min lilla pigga, glada. Han sken som en sol hela rundan runt. Efter att pappa och Lollo vek av hemåt koppeltränade vi. Försökte forma om mitt fokus. Det blev halvhjärtat. Men Allvar, min lilla pigga, glada. Han gjorde sitt bästa. Som alltid. Min pärla. |
Pappa och Lollo hängde med lite mindre än halva rundan. När de vek av fortsatte jag med bestämda steg och Allvar med stor skopa nyfikenhet. Att se honom i den miljön där minnena bränner är bitterljuvt. Känslan är svår att klä i ord. Kände både glädje och stor sorg på samma gång. Det är svårt att hantera, även för mig som är luttrad vid just mixade men otroligt starka känslor. Det är snart 20 år sedan. Mycket ångest finns kvar, minst lika mycket sorg. Att sakna någon lika starkt efter så många år... Äkta kärlek. Pikkadoll. Min klippa. Och snart är det 10 år sedan. Det gör lika ont. Skapar lika mycket ångest, minst lika mycket sorg. Våra förutsättningar var skit redan från start. Arrak. Du fina. Du stolta. Du vänliga. Du varma. Mitt hjärta. Ville bara fortsätta gå runt bland alla minnen. Låta dem skölja över i rent självplågeri. Vältra mig i smärtan inombords. Jag är nog inte så klok, men jag ville bara få det överstökat på nåt vis. Avsluta sorgen. Sätta punkt. Det gick inte.
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|