Mitt i rådande tentastudier tog jag och Jörgen oss iväg på en skogsrunda. Den senaste tiden har jag blivit varse om hur hög min inre stress och oro varit, och jag har insett att det även präglat promenaderna med Jörgen. Vi har snarare rusat fram än faktiskt promenerat, och nu när jag ser tillbaka på det så undrar jag nästan om Jörgen fått bajsa i farten... Så idag släpade jag fötterna. Vi gick sakta, lyssnade på fåglarna, andades luften och jag försökte verkligen koppla av. I huvudet har tankarna värsta spinningpasset, men nu när jag blivit ack så medveten om det så kan jag förhoppningsvis göra något åt det. Denna promenaden var bara början. Det är dags att hitta tillbaka till balansen. I 8 månader har det bara varit skolan som kretsat i mitt liv - så får det inte vara. Det är så jag går sönder. Det kommer bli tufft att bryta mönstret som varit, men jag har bra stöd hos familjen och med framför allt Jörgens hjälp ska det gå. |
0 Comments
Det var en Jörgen full av hemlängtan som kom ut till oss när vi fått en uppdatering av personalen om hur operationen hade gått, hur han hade skött sig och hur vi skulle ta hand om honom kommande dagar. Jag vet ju hur han är när han är hos veterinären, han är inte alls den där typen av hund som slänger sig om halsen på husse och matte och ylar och gråter och har sig. Nejdå. Tvärtom. Han tar sikte på entrédörren, och sedan gör han allt för att komma ut. Och mycket riktigt. Samma visa även denna gång. Dessutom berättade personalen att man hade försökt kissa honom, "... men då ville han bara gå hem!". Så himla typiskt min pärla, haha! Att kissa innan hemfärd var inte heller populärt, så det var lika bra att rulla hemåt på en gång. Väl hemma gick vi däremot en runda, och då släppte han spärren och flodvågen kom. Ganska pipig och gnällig resten av kvällen, vankade av och an och visste inte riktigt vart han hade sig själv. Ringde kliniken som sade att det kunde vara smärtlindringen som gör dem personlighetsförändrade. Men allt eftersom kvällen gick desto mer kom han till ro, och vid 21 sov han som en stock. Dagen efter var han småhängig under förmiddagen, sen var det fullt ös som vanligt. Tanden saknar vi inte alls.
Luffarschack, klocka, salutkanon och nötknäckare. Det är lite av allt vi ska ha klarat av efter detta årets utbildning. Dessutom ska det hinnas med praktik på alla möjliga ställen. Nu har vi precis haft teoretiskt och praktiskt prov i robotteknik, och jag är så lättad över att den kursen är över. Under kommande 4 veckor ska vi beta av det sista inom svets också, sen är det bara fräs och svarv kvar resten av tiden. Skönt. Men stressigt. Det är inte mycket till liv jag hinner ha utöver studierna, så därför blir det mest bilder från promenader. Jörgen ska dessutom få sin rygg kollad av en som är utbildad på just muskulatur nu på fredag, och innan dess vill jag inte krabba med honom så att det riskerar bli värre utan vi fortsätter att ligga lågt. Förhoppningen är att jag ska få ett hum om hur vi ska lägga upp träningen, vilken typ av träning vi ska stryka och så vidare efter det. Risken finns att Jörgen blir pensionerad från all träning, men det finns även chans för att han kommer bli hyfsat bra i ryggen så att vi kan träna vidare - om än i lugnare takt och med mindre krav och noggrannhet. Vi tränar ju som ni vet inte för att tävla, så det spelar ju ingen större roll så sett. Jag är nog mest bara rädd att Jörgen ska börja hata livet han tvingas leva. Klockan är numera putsad, betygsatt och står hemma i hyllan. Funkar gör den, vilket är lite kul. Hjärtat ritade jag genom att programmera roboten. Tyvärr gick pennan sönder och fläckade ner, samtidigt som den var för torr för att pilen ska synas ordentligt. Men jag blev i alla fall godkänd i kursen (gjorde dock andra övningar då). Än så länge godkänd i allt, men så sliter jag hund också...
Med tanke på att jag haft mina gamla kängor (vänstra bilden) sedan jag fick dem som present av mina föräldrar 2004, så har det hunnit bli några mil i de där sulorna. Jag törs inte ens börja räkna på hur många det kan tänkas vara. Hur som helst så har det varit dags att byta ut de gamla ett bra tag då de är lika täta som ett par foppatofflor, men det har varit stört lögn att hitta ett par som funnits i både utformandet jag sökt och i rätt storlek. Uppenbarligen har jag alldeles för små fötter. Efter ett par månaders sökande fann jag i alla fall modellen jag letat efter. Och dessutom i min 36:a. Fast dessa (bilden till höger) var små i storlekarna och jag fick faktiskt slå till på en 37:a. Priset reducerades med några hundralappar dessutom, så det verkar som att jag hade flyt; en svårsåld storlek och mina små fötter. Perfect match. Lite trist att behöva åka 9 mil enkel resa för att hitta dem bara, men vad gör man inte? Vad har ni på fötterna när ni är ute och går/tränar med hunden?
Vi kör alltid på ett enkelt standardkrav - ögonkontakt oavsett störning, sen belöning. Någon som är sugen på en cykeltur? Otäcka. Skitotäcka.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|