Tror nog att Allvar instämmer att det varit alldeles för varmt och att det hållit i sig alldeles för länge, han har varit helt slut om kvällarna/nätterna när det äntligen börjat svalka av lite. Och vem kan inte förstå det? Han har ju päls, stackaren. Så det har liksom fortsatt i det slöa, totalt icke-aktiva tempo som vi hållit hela långa sommaren. Han har börjat fälla igen, och det rejält. Så jag vill tro att hösten kanske är på väg nu, trots allt. Det vore skönt. Ärligt talat, jag längtar efter att få dra på en extra tröja innan vi går våra rundor eller ska träna. Japp ni läste rätt... |
Igår kom Lollo och sonens mormor för att sitta barnvakt när Allvar skulle transporteras en två timmar lång enkelresa för att bli checkad ännu en gång, fast denna gången på ett (för oss) nytt sätt. Full fart på min lille goding, och han och Allvar lekte och busade på baksidan. Någon sekunds allvar när Lollo sätter ner tassen, för att sedan busa igen. Det är så grymt skönt att kunna släppa dem där och veta att det (med största sannolikhet) inte kommer in nån främmande hund. För tyvärr har det blivit ett ökat bekymmer här i byn nu igen, det finns ett inlägg om detta på vår Facebooksida för den nyfikne. |
GPS:en lurade iväg oss på diverse villervalla, så med 20 minuter förlorade rullade vi till slut upp på rätt gårdsplan och en liten, försiktig men väldigt glad tik mötte mig när jag klev ur bilen.
En snabb genomgång om problem jag sökt för, uppkomst, aktiviteter och sånt. Sedan skritta (så gott det gick, bör tilläggas) för att S skulle få ett hum. Därefter in på behandlingsrummet. Jag har träffat olika personer under den här tiden Allvar varit skadad, och ingen har varit den andra lik. Alla lika trevliga och hjälpsamma, men jag kan ärligt säga att jag aldrig träffat någon någonsin som läst av Allvar på det sättet som S gjorde. Och problemet? Det fann hon. Direkt. Det går inte att sätta ord på den lättnad jag upplevde där och då, och jag slogs lite med tårarna som ville börja rulla. Jag hade inte tid för dem där och då. |
Allvar har en kraftig låsning i ländryggen. Inte mellan en eller två kotor - i hela ländryggen. Det sitter stenhårt och kommer kräva flera behandlingar för att lösgöra. Nacken är även den stel och hård och behöver lösgöras, och han har en stor "knuta" mellan 'skulderbladen'. Även den kommer ta lite tid att lösa upp. Och ja, han har ont i höger baktass. Dock inte av sträckning eller annat. Det är låsningen i ländryggen som trycker på mer eller mindre på nerver, vilket strålar ner i tassen. Jag fick i uppgift att massera ca 5 minuter per dag och så gott jag kan, och försöka sträcka ut hans framben sakta och försiktigt vilket han inte riktigt kan just nu. Tassen rörde hon inte över huvudtaget och den förklaringen jag fick gjorde att jag fick djupare insyn i Allvars "hanteringsproblem". |
Allvar är väldigt rädd för att förlora mig, och vill alltid vara med mig. Det skapar en separationsångest och stress hos honom som vi märker av som t ex vankande, rastlöshet, etc. Det gör honom även på tårna i min närvaro, dvs han är väldigt vaktande. Han håller koll. Han är på spänn. Även det är stressande. Allvar berättade att han kan bli så stressad att han mår illa.
Kalla det hokuspokus om ni vill, det hade jag gjort. Men det var så enormt mycket av det som sades som träffade rakt i hjärtat och jag visste exakt vad S pratade om. Det kändes som om jag för första gången fick 'prata' med Allvar. Jag förstår nu hans utfall, och jag vet hur jag ska hantera dem. Jag förstår andra hundars agerande kring Allvar, och jag vet hur jag ska hantera även dem. Teamkänslan som jag tyckt att vi tappat kom tillbaka, och den kändes ungefär som om jag plötsligt satt på en flygplansvinge med vinden i ansiktet. Vilken kraft! Jag har fått en enormt mycket större förståelse för hur jag ska träna, hur jag ska agera, hur jag ska hantera - hur jag ska. |