Tack gode nånting för vilodag idag! Har jobbat med fallna träd idag, så har varit helt slut i både kropp och huvud hela dagen. Så när sonen och jag kvicknat till efter vilan så stuvade jag in grabbarna i bilen och så for vi in till storbyn för lite "miljöträning". Mest för min skull tror jag. Myror i kroppen. Allvar tyckte det var väldigt trevligt och stannade och tog god tid på sig vid varje stolpe, gathörn och brevlåda. Mängder av nya dofter och Allvar läser mer än gärna pee-mail. Helt okej. Bara jag slipper så är jag glad, hehe. Efter promenaden fick Allvar ligga i bilen en liten stund medan jag sprang in och handlade förnödenheter. Det råkade visst följa med lite gotta även till honom... Tidig kväll ikväll, sjukt lång dag imorgon.
När det ser ut såhär har träningen gått bra.
Vi har rekat elslinga idag, och då jag själv ju tränar canicross tänkte jag bara såhär en tisdagseftermiddag ge er ett råd: ge er inte ut och spring bland träden de närmsta dagarna. Om stormen drog fram där du bor kan du räkna med att det finns en hel del vindfällor (du behöver inte se dem, de finns ändå), och när det då blåser lite på dessa - då ökar risken för din säkerhet. Under tiden vi rekade just elslingan på bilderna hörde vi 2 vindfällor som gav efter och föll till marken. Oavsett erfarenhet av skog eller ej - träna hellre nåt annat. Gympa på vardagsrumsgolvet, spring 72 varv runt huset, besök stadens lokala gym eller vad som helst - ge dig inte ut i skogen nu. Avvakta i alla fall ett par dagar. För din egen säkerhets skull.
Musik i lurarna gör tydligen att mobilmicken inte sätts på. Så bra. Ni slipper höra flåset, haha! Nu blir det lugnt resten av dagen då jag måste sätta mig ner och planera om veckan helt och hållet. Men först av allt ska jag tända en brasa och bara njuta av vilken perfekt tajming vi hade med canicrossen. Nu bokstavligt talat vräker regnet ner utanför huset. Ha!
... är väl mer "På spaning i kantarellskogen". Och med sällskap av sonens mormor fick vi hem inte mindre än 5 liter trattisar. Allvar sprang-sprang-sprang-toksprang-sprang-sprang. Man kan sammanfatta det med att åbäket njöt. Som extra plus i betyget rullade han sig i lite färsk vildsvinsskit. Vad glad jag blev. Seriöst, kan man vara snyggare? Springa-springa-tokspringa-springa-springa-tokspringa-springa...
... barmarkstävling med drag i (höhö). Lämnade hemmet tidigt och fick sällskap av sonen och hans mormor. Vi har varit iväg precis hela dagen, så nu är man rejält mör kan jag lova. Och här har ni ett axplock av alla bilder som togs: Inspirerad? Mjäh... Mest trött. Men grymt härligt att ännu en gång få ta del av hundarnas glädje och iver. Sonen tyckte det var hur spännande som helst och sover nu gott.
Det gjorde vi i form av uppletande. Värmde som vanligt upp på väg till skogen, och sen fick han leta 5 prylar varav 2 (sonens uddavante + en liten vattenpistol) var helt nya för honom. Gick väl sådär, men upptäckte ganska snart varför. Såg det först inte, men när jag skulle lägga ny ruta gick jag bakom en gammal vindfälla och där var rejält uppbökat. Dessutom hade jag ju hört hur det knakade rätt bra när vi kom gående - färska grisspår med andra ord. Jag hade bara inte fattat att de varit just där, på vårt ställe. Fan, de kan väl hitta egna ställen att hänga på?! Men ju mer Allvar fick springa efter prylarna, desto mer avtog spårintresset och fokuset började landa. Lite klurigt för honom att hitta vanten (perfekt att gömma högre upp då den går att fästa i grankåda), och vattenpistolen dissade han faktiskt några gånger. Så vi jobbade på att få in den och till slut var det inga problem. Avlämnandena lämnade däremot mycket att önska idag. Och för att slippa blodvite på händerna fick han belöningen (foderkulor) på marken.
Föremålen dagen till ära. Hemma igen fick inte Allvar den brejk han trodde han förtjänat. Vi körde på med rallymomenten sitt-stå och sitt-ligg direkt. Använder mig just nu av väggar för att få lära om att det dessutom ska vara rakt. Kraven har ökat, kan man säga, och det börjar väl trilla in mellan öronen på honom nu. Lite seg i läggandena, men jag kan ju inte vara annat än nöjd när handsignalen i sitt-stå äntligen (!!) börjar ge med sig och befästas. Använder mig av hela underarmen då jag upptäckte att det var ett enkelt sätt för mig att se om och hur mycket snett han ställer sig. Fokuset idag kan jag inte heller klaga på. Eller viljan. Det krävs dock väldigt mycket bromsande på honom just nu. Nu blir det vila resten av dagen - för Allvar. Själv har jag fullt upp med sonen som skramlat rätt in i 2-årstrotsen samtidigt som han är lätt förkyld. Underbar kombination. Hej-hå, stå på!
Andra räfsar - jag lyxar. Idag gick jag lös med lövblåsaren. Stånkade åtminstone halva elslingan fram med (enligt kollegan) ca 12 vibrerande, vrålande kilon på ryggen och musik i lurarna innan jag var tvungen att kasta in handduken på det stället. Var trots allt fler ställen som skulle blåsas på och jag hade tagit det värsta. Men jag hoppas att det uppskattas. Vilodag idag från allt vad hundträning heter, och jatack vad lämpligt den kom. Har nåt så fruktansvärt ont i högerhanden (dvs gashanden) efter att ha jobbat med löven. Vette sjutton vad jag gjort. Armarna ska vi inte heller snacka om - har man muskler i dem?! Hade jag ingen aning om, men nu vet jag. Aj. Gött dock att kunna kombinera jobb med träning utan att vara gyminstruktör - kunde vrida ur tröjan när det var dags att rulla hemåt. Köpte en svindyr CocaCola och svepte på typ 30 sekunder för att försöka återställa vätskebalans och sockernivå - det gick skitdåligt. Rapade bara en massa. Måste nog tyvärr lära mig att dricka vatten medan jag jobbar istället. En som verkar ge vilodagen tumme ner är Mister Surpuppa som ligger ute i soffan och pruttar i ren protest. Man kan lugnt säga att hans energinivå är tillbaka igen, och ett stort plus i kanten är att hans lekfullhet och "valpighet" även är tillbaka. På gott och ont. Igår hade han nallat en kampleksak uppe på hans hylla (140 hög) och busat med den i groventrén medan jag var på jobbet, så när jag kom hem hade barngrinden in till köket slagit igen och han hade vackert fått uggla just i groventrén. Inte för att han dog av det då han har sitt vatten där och jag även alltid lägger en BIA-bädd redo om han känner för att ligga där och sakna mig (känner att jag har väldigt höga tankar om mig själv, haha). Men han såg inte tipptoppnöjd ut när jag öppnade ytterdörren precis.
I och med att spökena i huvudet inte är väck på honom än, så blir det att jobba mycket med just knoppen imorgon. Undra om han kan plocka upp hjärnan ur tassarna 5 minuter om jag frågar fint? Både igår och idag på morgonrundan har han vrålat på samma ekipage vi mött, en stackars nyinflyttad tjej och hennes spaniel. I och för sig verkar den också ha lite spöke för sig då den faktiskt börjat låta före Allvar och hon jobbar med den likt mig, men ändå. Är ju så trevligt när han håller käft. Nåja. Laddar även inför helgen. Då blir det att åka på inspirationsdejt kan jag lova. Tjoho! Som sagt, enbart spöken i huvudet på Herr Långnäsa idag, och så även ikväll. Varenda en som vi kunde tänkas möta under kvällens sista runda har blivit vrålade på. Han är så mysig när han sätter den sidan till, en riktig charmör... Mm, vi har såna dagar, vi också. Då är det skönt när rallyträningen klickar istället.
Det är mycket spring i benen nuför tiden - hos bägge grabbarna. Det är ju bara ett litet dilemma; den minste matchar inte den större i tempo och kommer ganska snart vägra sitta i vagnen under våra rundor, och den större blir frustrerad och drar som ett as när det enligt honom "går för sakta" och han behöver blåsa ur energi. Dessutom har hon den stora hyfsat kass simultanförmåga, vilket gör situationen stundtals ganska rörig. Nån som har förslag på hur man löser ekvationen? Jag gör märkligt nog alltid grimaser när andra fotar. Den som en gång sade till mig att 2-åringar är envisa som synden - den ljög baske mig inte. Men efter att ha haft Allvar sen han var 10-11 veckor gammal och gjort den resan tillsammans som vi gjort känner jag mig ändå smått härdad. Jag är dock inte van vid att plötsligt bli motsagd, haha! Varje dag blir man minst en erfarenhet rikare.
Börjar skriva. Lägger fingret mot Delete-knappen och låter den göra sitt jobb. Sträcker på mig och börjar om. Upprepar. Tittar trött mot den blinkande textvisaren. Jag måste skriva om ett halvt stycke i det kapitel jag befinner mig i. Känns tufft. Hatar att tvingas backa. Möte imorgon. Hoppas på att komma därifrån med bättre energi i kroppen. Positiv energi. Den rann av mig så tvärt för ett par veckor sedan. Har saknat den. Jag är medveten om styrkan av att veta sina egna begränsningar, men
om man aldrig testar utmana sig själv - hur kommer man då vidare? Det började bra. Allvar och jag värmde upp och hade en allmänt mysig tur. Sen svängde vi in ner över viadukten mot elslingan. För 2 år sen hade vi hunnit gå nästan hela slingan runt och tränade just som bäst på kontakten (inget drag inblandat där och då, tack och lov) när en brun labrador flyger på Allvar bakifrån. Varken jag eller Allvar har hört den komma och det uppstår bråk mellan hundarna (föga otippat). Där står jag med två förbannade hundar och ingen annan ägare i sikte. Idag var jag bara sekunder ifrån men hann - lyckligtvis - aldrig fästa kättingen i dragselen innan Allvar gör ett 180-gradershopp och låter som en köttkvarn gone wrong samtidigt som han slänger sig framåt. Jag hinner precis titta upp åt det hållet Allvar vrålar när det kommer en (tadaaah...) brun labrador farande i full fart rätt fram mot Allvar. Ingen ägare i sikte. Vafan?! Labben kommer hela vägen fram och verkar bli överraskad av att Allvar försöker klippa den över nosen just som jag lyckas få tag i selen och dra honom bakom mig, varpå labben ger "svar på tal" och blir grisig även den och för några sekunder viner det vita huggtänder runt benen på mig. En situation jag vet inte går att bara "promenera ur". Så jag trycker in Allvar bakom mig och håller honom där och blockerar med kroppen labben från att komma fram. Till slut lyckas jag dämpa Allvar såpass att han bara låter som en trasig köttkvarn samtidigt som jag försöker skapa avstånd till labben som gång efter annan helt enkelt bara ska fram.
När jag ser att labben är på G ytterligare en gång för att ta sig förbi mig för att nå Allvar känner jag bara att jag måste skapa avstånd på ett sätt eller annat, bra eller dåligt. Så jag tar kättingen i näven och svingar till. Lyckligtvis får jag inte upp varken kraft eller tyngd alls på den då labben helt enkelt är för nära, men samtidigt som jag vrålar "BACKA!!" rör den som en slags förlängning av min arm vid labben som äntligen (!!) backar och därefter håller avstånd även om den gärna vill fram. Plötsligt blev jag väl såpass hotfull att polletten trillade ner. Labben går runt och nosar i marken med full ragg och kikar på oss under lugg. Ett par steg närmre, sen backa igen. Och så håller den på. Tröttsamt och varje gång jag försöker gå med Allvar kommer den genast närmre igen. Efter en lång stund (som säkert egentligen bara handlar om 3-4 minuter) hör jag ägarna i trädgården längre bort. Såg hur de räfsade löv när vi passerade strax innan och först nu har de alltså uppmärksammat att deras hund har stuckit ut och att det skälls och väsnas en liten bit bort.
Allvar skakade av sig hela händelsen där och då, och vi värmde upp på nytt för att sedan slutföra det vi gått ut för att köra - kättingträning. Och han drog så fruktansvärt lugnt, samlat och fokuserat. Min pärla! Mina egna tankar och känslor blev och förblev splittrade. Skäms som en gris över att ha markerat med kättingen mot främmande hund (som sagt, kraftlös och i stort sett bara en "dutt", men ändå - det känns allt annat än bra och jag mår lite illa av alltihop), men samtidigt så förbannad över att ha blivit intvingad i en sådan situation med lös, främmande hund ytterligare en gång. Samtidigt glad över att ingen av hundarna blev skadad. Det är det viktigaste för mig, att ingen av hundarna kom till skada. Men det dröjer nog innan vi använder elslingan igen. Labradoren är säkert en mycket trevlig individ.
Det blev 3,5 km canicross igår och Allvar jobbade precis lika fint och lyhört som innan han blev sjuk. Det är det där med höger/vänster han fått för sig, men vi fortsätter jobba på det. I starten gav han järnet, övertaggad och vräkte på framåt, så jag fick kämpa med att hålla emot och dämpa honom. Men det gick. Efter ca en halv minut jobbade han med fokus och lagom tempo för att en annan skulle kunna haka på. Passade på att ösa beröm när han jobbade just så fint som han ska, och jäklar vilket peppresultat jag fick! Mötte ett par hundar med ägare som var ute och gled i solskenet, men han brydde sig inte det minsta utan fortsatte snyggt framåt. En fasan for upp ur en buske nästan jämte oss vid ett ställe och han gjorde en båge ut, men å andra sidan duckade jag också (läs; slängde mig i stort sett på mage), så det gills inte då va? På vägen hem mötte vi en granne med sin lilla fluffhund. "Har ni gått långt?" undrade hon med ett leende. När jag svarade att vi varit ute och sprungit undrade hon om Allvar drar mig då. "Ja, annars orkar jag ju inte springa" flinade jag. Men jag fattar inte vad som hänt. Eller jo. Det vet jag ju. Alldeles för väl. Jag har inte rört tillräckligt på mig de senaste 2 månaderna. Tydligen. Uppenbarligen. Kondisen har sjunkit ner genom isen och typ förbi jordens mittkärna och vidare ut på andra sidan. Bilden må vara gammal vid det här laget, men den talar ack så mycket sanning. Så när vi kom hem efter nedvarvning och hela faderullan och Allvar var genomstretchad så satte jag igång med cardio. Hej hoppla! Yogabollen for över vardagsrumsgolvet och Allvar och sonen efter i full karriär. Tänkte i mitt stilla sinne att "Vaddå träna?!", men samtidigt vet jag att det bara är att bita ihop. Jag ska vara i form igen om ett år, för det är då jag bestämt mig för att satsa.
Man inser inte vilken kass form man hamnat i (igen) förrän man står där och hulkar i porslinstelefonen efter uppvärmningen och knappt 2 cirklar. Ja, ja. Ambitiös när jag väl tränar i alla fall. Alla börjar vi från noll nån gång i livet - jag är uppenbarligen en sucker för upprepningar. Det är ju trots allt inte första gången jag tvingas börja om från noll igen efter att ha latat till mig. Men jag får skylla mig själv. Imorgon är tanken att det ska bli canicross igen. Förutsatt att jag kan röra mig. Note to self; börja inte ett CC-pass i nedförsbacke. Du dödar låren!
Allvar borde heta Top Notch - för det är just precis vad han är! -"VOOOFF!! Vaff, voff, vaff... Mjauu..?". Allvar har mycket att berätta. Söta, älskade lakritsnos. Du ääär ingen fäfer.
Fantasikoma på titelfronten. Om ni undrar.
I småregnet gav vi oss ut igår. Träningsvila, men satte honom i dragsele och bälte. Lite kan man väl få jobba ändå..? Blev mycket dragkommandon i form av skillnaden på höger-vänster, nåt Allvar ibland hittar på att han har svårt för. Perfekt att ta detta i promenadtakt, och inte när man kommer i full fart och skenande travgalopp och ska ta en sväng. Allvar lyssnade fint ibland och slog på autopiloten ibland. Sådär "typiskt honom" liksom. Beroende på när sambon kommer hem är jag faktiskt sugen på att snöra på joggingskorna och dra ut på ett pass canicross. Jag har noll och ingen energi, men vet att om jag bara krämar ur mig ikväll så kommer det dyka upp mer efteråt. Det kallas endorfinkick. Och får jag bara tillräckligt med såna vet jag även att jag kommer finna tillbaka till den glada Lisa igen, hon har varit på semester lite för länge nu. Har varit trött och grå ett par veckor nu. That's no fun. Det var vackert spegelblankt när vi passerade igår:
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|