Då lämnar vi snart september bakom oss också. Utan att säga för mycket kan jag avslöja att sommaren var en enda stor besvikelse, och jag är glad att jag har fått distans till den nu. Nu laddas det om och jag försöker reda ut tankarna lite kring vad nästa steg ska bli. Jörgen får mer uppmärksamhet nu när skolan äntligen är slut och jag slipper sitta med näsan i läxböckerna och testritningar, och jag kan inte påstå annat än att han njuter av att vara tillbaka i centrum. Ja, det känns rätt skönt i magen på mig med. Det är så hemskt att känna att man inte riktigt hinner med sin bästa vän så som man vill. |
Det har blivit en hel del vatten för Jörgens del. Nu när det inte är semestertider och dessutom badsäsongen är över för oss tvåbenta så står stränderna fria. Det har vi passat på att utnyttja. Inte så mycket traskande som simmande, men himmel vilken energiskillnad. Säkert mycket tack vare svalare grader ute, men garanterat även för allt simmande. Några vidare muskler på rumpan lyckas jag dock inte bygga upp hur jag än gör. Kan man träna in så att hundar kan köra squats? Han hade onekligen behövt det... Dock! Eftersom jag tenderar att gräva ner mig i hur han ser ut "därbak" så tänker jag ändå försöka vara positiv just kring det där med att hans energi är tillbaka. Sakta men säkert ska vi ta oss tillbaka. Jag måste bara klura ut lite lösningar på just muskelbyggandet.
Sist vi var och simmade nere vid byns "strand" kom Mårten Gås kvackande och flygande och landade inte alls långt ifrån oss. Troligtvis hade han/hon hört vårt plaskande och misstog oss för pensionärer med påsar med vitt bröd och gamla vaniljhorn. Om Jörgen brydde sig? Nej, han tittade till när den totalt osmidiga vattenlandningen ägde runt (ja, den var verkligen osmidig, så även jag stod och gapade och undrade vad som hände innan den relativt stora kanadagåsen kom simmande mot oss), men i övrigt var det bara en sak som fanns i hans fokus - pinnen! Han har börjat bära pinnar i munnen både under bad och promenader, och jag låter honom hållas. Vill han känna sig som en retriever så tänker inte jag stå ivägen. Bara han är lycklig.
Fortfarande när jag kommer till mina föräldrar blir han alldeles till sig. Jag trodde det skulle lägga sig med tiden då han blivit väldigt trogen min mamma och pappa i övrigt, men nej. Ivrigt hoppar han upp i deras kökssoffa och inväntar att jag ska ta av mig skorna och sedan komma in och kramas. Jag önskar att det kunde fångas på film, för han kramas verkligen. Vill lägga sin kind mot min och ha tassarna om halsen på mig.
Någon påstod att det skulle vara ett ägandebeteende, men hade ni sett och hört det (ja, han gällpratar nåt så in i vassen, precis som för att berätta om allt som hänt sen sist eller nåt) så hade ni förstått vad jag menar. Jag väljer att inte tro på ägandebeteende. Jag väljer att tro att han blir så glad av att jag kommer och hälsar på. Trots allt, han och jag har ett starkt band. Saknar att ha honom här hemma och önskar att han inte hade sin förbaskade allergi mot vad-det-nu-är i vårt hus, men samtidigt vet jag att han har det så otroligt bra hos mina föräldrar. De gör ett helt fenomenalt jobb och ger honom ett fantastiskt liv där han är i centrum - precis som han ska.
Själv njöt jag av att få vara tillbaka och lyssna på vågskvalpet. Sommaren har som sagt varit en enda stor besvikelse och det var välbehövt att få sitta där på klippan och se solen gå ner.