Just nu önskar jag att jag hade tid med allt jag vill hinna med. Men det handlar hela tiden om att prioritera, och då att såklart prioritera rätt. Det som blir lidande tror jag ni märkt, det är bloggen. Ja, allt som kräver att jag sitter still vid datorn längre stunder. Jag har mina stunder när jag känner att jag har ro nog att bänka mig, men de är just nu få tyvärr. Hade så himla gärna suttit och filat bland alla bilder och filmer och lagt över dem till jAlbum, men jag har verkligen inte tid att sitta och pilla med sådant. Och värre kommer det bli, tajta scheman med mycket att göra hela tiden. Dock betydligt mer strukturerat, så jag hoppas verkligen inte att det kommer märkas utåt. Eller för egen del heller. Hatar att tvingas räkna minuter och behöva stressa runt. Mår bäst av rutiner. Helt klart.
0 Comments
Tisdag. Träna!! Gå ett varv med sonen och Allvar, släppa av Allvar hemma, åka till dagis med sonen och sen rulla vidare till gymmet. I love it!! Hade saknat träningen som bara den över de "fria" dagarna, så jag fläskade på. Och dra på trissor! Upptäckte av en slump i spegeln att rumpan faktiskt börjar titta fram ur knävecken redan efter 2 veckor. Wo-hooo! Så ni kan ju tro att det jobbades just rumpa lite extra. Till och med magmaskinen vågar jag mig på igen då bristningen hämtat sig snabbt. Och uppenbarligen hjälper ju plankan mer än man tror, för huxflux fick jag dessutom lägga på vikt för att få lite motstånd så att det blev jobbigt. Lycka! När jag sen sätter mig i bilen efter avslutat pass och funderar över hur farao jag ska orka vrida om nyckeln, då är jag grymt nöjd.
Allvar jobbade fint, och för att han inte ska börja bli uttråkad på elslingan modifierade jag den lite på slutet. Han var inte riktigt med på det, så man kan lugnt säga att styrkommandona kom till nytta, haha! Vi tog ett tremilasteg över en huggorm mitt på grusvägen, men hann se mellan fötterna att den var platt och sov gott. Pheeew... Kan ju säga att om inte löpningen hade satt igång pulsen rejält, så lyckades ju i alla fall den överkörda slemslangen göra det! Kanske var det som gjorde att vi fick bättre fart denna rundan? Haha! Nädå. Kondisen börjar allt ta sig, på oss båda.
Under eftermiddagen var jag på ett möte som höll på att knäcka mig. Att ständigt bli påmind om hur kassa förutsättningar man har och vilka dåliga odds man står inför tar till slut på en, vare sig man vill eller ej. Så efter att ha gråtit i bilen hem, spytt ur mig ilska i telefon med älskade mamma och samlat ihop mig någorlunda igen, så tog jag med grabbarna på en längre powerwalk i solen. Inte särskilt varmt och svinkall vind, så sonen var väl påpälsad. Själv fick jag plocka av mig allt eftersom kilometerna avverkades. Var så förbannad och ledsen. Men samtidigt vet jag hur viktigt det är för mig att verkligen få känna just så ett par dagar. Sen hämtar jag tillbaka energin och fortsätter. För de jag har dessa möten om vet inte vem de snackar med och om. Jag ger inte upp. Däremot har jag efter detta mötet insett att jag helt enkelt klarar mig bättre utan dem och kör nu på alldeles på egen hand. Det har funkat alldeles utmärkt hittills, och jag vet och känner så starkt inombords att det kommer räcka även hela vägen i mål - utan dem. Det kommer kosta, både i energi, tid borta från min underbara lilla familj och ekonomiskt - men det kommer vara värt det. Gör jag det inte nu kommer jag aldrig göra det. Och det är min tur att följa min dröm nu. Det är min tur. Punkt. Sen ska jag njuta av att komma tillbaka på ett sånt där möte och säga "Go f*** yourself". Kanske inte riktigt, men ändå...
En märklig karl kom fram och gjorde lockljud på Allvar när vi stått ungefär en halvtimme. Genast körde jag ner näven med ost i mot nosen på Allvar och ja, vad väljer en matglad kelpie då tror ni? Ostnäven såklart. Lika självklart som om jag skulle tvingas välja mellan pannkakor eller skura utedass. Mannen fortsatte göra lockljud och kom närmre och närmre. Till slut stod han nästan obehagligt nära, bara för att försöka få klappa Allvar. Men jag hade gott om ost, så vi stod lugnt kvar. När mannen frågar om "Har jag gjort alla fel man kan nu?" svarar jag självklart ett kort "Ja". Varpå mannen flinar och säger "Ja, jag har varit med i Brukshundklubben X antal år, så jag vet att man inte får göra så. Men det är ju så kul!". Ehh?! Hade det varit nåt med karln hade han kanske fattat hur respektlöst han just agerat, men den enda han gjorde bort var han själv. Allvar höll sig till mig (ost! Ost! Ost!) och dissade honom, jag höll kort ton och mannen försvann. Helt ärligt, jag var inte ett dugg intresserad av att promota klubben för någon som har en sådan attityd. Sorry. Hundarna som passerade var inte av nåt större intresse, vi missade musikkåren (kanske lika bra det med tanke på volymen de håller med sina blåsinstrument och grejer) och när motorcykelparaden kom låg Allvar och vilade. När vi skulle packa ihop smällde nån med knallpulver, men Allvar var fullt upptagen med att nosa på nåt han hittat i gräset där vi stått. Så vad kan jag klaga på egentligen? Mer än att jag missat att han var skitnödig... Näe, inte mycket. Allvar, min stora stolthet!
Imorgon tar vi nya tag. Starkare än nånsin.
... och erkänna att jag älskar flexit. För det gör jag. Så lugna och sköna och helt dragfria promenader som vi har med flexit går inte att få till med ett stumt koppel. Så är det bara. Och efter att ha tjafsat med Allvar om detta i 5 långa år så tar jag till varje medel jag kan för att våra promenader ska vara så härliga som möjligt - för oss båda! Dock! Jag anser fortfarande att om man nu ska använda ett flexi så ska hunden ha bra grundlydnad och en bra inkallning samt att man ska använda den typen av koppel med förstånd. Hunden är inte lös, och folk ska inte behöva varken skydda sina hundar från ens egen eller krypa alternativt klättra över linan bara för att man inte behagar kalla in hunden vid t ex möten. Och vid bilvägar ska man kanske inte ha full lina ute, med tanke på att det är djur vi hanterar. Men jag hoppas att folk är medvetna om allt sånt där, även om jag ibland stöter på tragiska exempel på hur det inte ska se ut.
Helt underbart ända tills vi fick fly hals över huvud
från ett gäng bromsar som tyckte vi såg goda ut.
Nu ska jag köra igenom magen, sen göra
en vacker piruett ner i godispåsen, haha!
Igår drog vi iväg på lill-ledigt. Solen stekte och det får mig att klättra på väggarna. Ni som hängt med nån sommar vet vad jag drar till då - havet!! In med alla grabbarna, stora som små, i bilen och iväg bar det. Gjorde några stopp längs vägen och fixade bland annat nya fästingborttagare då inte bara Allvar fått sommarens första utan även sonen fått sitt livs första fästing (funkade i och för sig bra med en klick tvål, vänta nån minut och sen bara torka bort både tvål och fästing, men man vet aldrig när en "kofot" behövs). Vi fick även tillfälle att säga hej till ett par cirkuselefanter, vilket sonen tyckte var ack så spännande - såklart! Personligen är jag fett emot djur på cirkus, och att se dessa underbara, stora djur i ögonen och möta deras döda blick... Det skär fortfarande i hjärtat! Hade självklart tagit med flytvästen till Allvar, så han fick doppa sig. Och frågar ni honom så var det baske mig på tiden. Allvar + havet = match made in heaven. Hade han fått bestämma hade han fortfarande badat, så det är kanske tur att han inte får det, haha! Första hoppet ut från bryggan innehöll varken tvivel eller brist på mod - däremot lite dålig koll på vart bryggan faktiskt tog slut vilket resulterade i världens fail i form av ett superdyk som hade gjort en simhoppare avundsjuk. Efter det var han tillbaka på banan igen och det fanns ingen hejd på badglädjen. Mattes lilla U-båt. Underbart att spendera en stund vid havet, och kallt i vattnet? Nejdu, jag hade lätt kunnat joina Allvars badande om jag bara haft badkläder med mig. Jäklar vilken miss! Nåja, nästa gång kanske? Nu har jag lite mindre än 3 veckor på mig att andas in så mycket hav, livskvalité, kärlek och glädje som möjligt för sen rullar ett tufft schema igång för mig 7 veckor framöver. Men det ska bli kul!
I alla fall enligt Allvar. Det är i ett sånt här läge man inte gärna säger "Varsågod!" till jycken...
Jag sitter här och dör skämsdöden, men försök ignorera även om det svider i ögonen. Ska slänga mina gamla gravidbrallor, de är bara så vidrigt sköna. Sorry om jag nu gjort er besvikna, men jag springer inte runt i varken stilettklackar eller hundförarbrallor här hemma. Hur som helst. Svängarna tar han sig i, han behöver bara skärpa sig så att han inte tappar och komma bakom. Många frågar om han är klosstränad, men nej. Han har alltid haft stenkoll på sin rumpa. Faktum är att det är typ den enda kroppsdelen han har koll på över huvudtaget...
Sitt framför blev raka ikväll, bra där! Vet inte om jag ska gilla eller ogilla att han sätter sig i fotpositionen som avslut, men å andra sidan så tror jag att det kan vara till vår fördel då det bromsar upp honom en aning eftersom han måste tänka till. Det är svårt att samla ihop Allvar när han hamnar tre steg före, så kanske hellre det här. Ska det inte vara nåt sitt i momentet så är det ju bara att knalla vidare när han kommer in så hinner han aldrig sätta sig. Imorgon är det dags att ta tag i vår akilleshäl, "sitt - stå". Jag aaavskyr det momentet, men jag ska lära mig att älska det om det så ska ta kål på mig. Anledningen till att jag ogillar just det momentet är att det plockar fram kängurun i Allvar vilket även gör att de där 45 graderna man har till godo är fett att glömma. Börjar Allvar studsa är det momentet rökt direkt. Så nöta, nöta, nöta.
Mådde kasst över att han suttit och blivit äten på och försökt tala om det för mig medan jag dissat honom, så jag var inte mitt allra mest skärpta jag när vi väl skulle gå banan. Men Allvar? Alltså denna hund... Han var så pigg och glad och så obrydd och obekymrad av det han just utsatts för (vilket ju borde svidit nåt så fruktansvärt på honom). Vi körde banan en gång med gottabelöning lite då och då för att värma upp och då störningen för kvällen var agilitykurs där man verkligen tjoade och skrek. Gick hyfsat, så jag valde sedan att ta bort gottabelöningarna helt de andra 3 gångerna vi gick banan. Han jobbar verkligen för att få sin belöning, det må jag säga! Höll på att göra nya piruetter igår kväll då skorna hakade i varann vid ett flertal tillfällen.
På sätt och vis var det ju bra att klubben blev varse om problemet med pissmyrorna då man tänkt slå ner stängselstolpar bland annat där för att kunna pinna hundarna, så nu kan de ju försöka åtgärda det. Det tråkiga är bara att det drabbade just min fina lilla råtta... Idag har vi haft vila, imorgon kör vi igång!
Idag var det dags för ett pass CC. Det tokregnade ute. Jag valde därmed att avstå. Det har varit för mycket förkylningar och grejer för min del det senaste halvåret (om det räcker), så jag tar inte risken och åker dit på det igen när vi äntligen kommit igång med allt och har sån härlig energi. Så vi har tränat rallydetaljer samt på hur man bäst nöter ner en grop i soffan. Och gått promenader i vad vi trott var uppehåll, men som visat sig bara var en kortare andningspaus. Så ja. Idag har vi fuskat. Allvar är inte jätteförtjust i regn.
Härligt nog slutade det regna lagom tills alla var på plats, och det kom bara några få droppar under tiden. Eller så var jag bara dålig på att notera. Stod som extraögon åt A och jag trivdes överraskande nog bra i den rollen. Det är riktigt givande att stå och se hur andra agerar, hur de gör för att visa hunden, hur de agerar när hunden går in i annat intresse och så vidare. Igår var det dessutom löptiksdoft på banan, och det var oerhört intressant att se både hur hundarna reagerade på detta samt hur förarna agerade för att försöka överglänsa denna härliga doft av... chokladfabrik? Vad jag snabbt upptäckte var bristen på "avslut" hos alla ekipagen. Några belönade lite extra efter avslutad bana, men ingen vågade (eller tänkte på) att verkligen gasa på och ge järnet för att visa hunden att "nu är det över". SW som jag tidigare tränat lydnad för lärde mig att det faktiskt inte gör nåt om man hörs 'över hela appellplan' eller slänger sig på marken och busar. De enda som möjligtvis kan tycka att det är skämmigt är de runt omkring. Hunden? Den kommer älska det!
Lagom till alla skulle samlas efter träningen för att lyfta det de undrade och allt sånt så stod jag med fötterna i kors. När jag sedan skulle ta ett steg framåt visade det sig att skorna hade hakat fast i varann, så jag gjorde världens tjusigaste piruett innan jag provsmakade appellplanen. Shit happens, och shit happens väldigt ofta to me - men jag äger det. Vi skrattade alla åt det igår och sen var det liksom inte mer med det. Ungefär som när jag (av misstag, okej!?) pruttade ljudligt i provhytten. Eller hostade upp läsk genom näsan på den fullsatta bussen. Äääg det!
Allvar fick komma ut efter avslutat kurstillfälle och känna på banan, han också. Ville se hur han agerade när löptik hade gått den precis innan. Han hade suttit i bilen och laddat rejält kan jag lova, så jag tror inte ens han noterade att det doftade väldigt mycket dam. Han tog banan som ingenting, dock lite för högt tempo och han hamnade därmed för långt fram under transportsträckorna vilket ju leder till att det blir svårt att utföra momenten rätt (eller i alla fall så snyggt som vi egentligen kan), men jag ville inte gå in och peta i det för herrejävlar vilken underbar energi!! Föreställ er kalv på grönbete blandat med elegant dressyrhäst i samma paket - där har ni Allvar. Min lilla bakelse av glädje! Underbar, är han.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|