Sommaren och hösten 2016 kommer jag bära med mig länge. Väldigt, väldigt länge. Jag fick lära mig den hårda vägen hur hugg i ryggen känns, och hur svårt det är att inte tappa bort sig själv i smärtan när samma kniv vrids varv på varv. Det tog tid för mig att återhämta mig, men med en fantastisk skara människor som lägger kuddar under mina knän när jag faller har jag rest mig ännu en gång. Efter det valde jag att rensa ut all negativ energi och minsta antydan till negativ energi ur mitt liv. Ja, det borde jag ju ha gjort för länge sen, men på något vis så har det känts svårt eftersom man ju är rädd för att någon ska ta illa upp. Men vet ni vad? Knepet är att skita i vad andra tycker. Det är befriande! Någon frågade mig om jag någonsin kommer förlåta, men nej. Det kommer jag inte. Jag kommer varken glömma eller förlåta, men jag tar erfarenheten med mig och lär mig av den. Något jag vet att jag vinner hästlängder på. Det är många som anser att man "måste" förlåta för att kunna må bättre. Jag är av annan åsikt. Jag behöver ingenting som jag inte vill - i detta fallet handlar det inte heller om att inte vilja, utan om att inte kunna. Så länge jag håller mitt samvete rent kan jag må bra igen. Det är väldigt mycket därför bloggen har varit vilande. Jag kan inte med ord beskriva hur dåligt jag mådde under en period, och jag hoppas att jag aldrig mer ska tvingas må så igen. Det var fruktansvärt. Men nu är jag på banan igen, och Jörgen är mitt lyckopiller. Det är det som är så fantastiskt med att ha hund. De tar med en ut oavsett om man vill eller ej, och när man väl börjat röra på sig igen efter att ha varit passiv alldeles för länge som upptäcker man hur skönt det är. Hur det rensar upp alla slaggtankar, dumkänslor och rätar ut frågetecknen. Det har funnits gånger då jag bara gått ut i skogen och satt mig och låtit honom leta foderkulor i mossan, men den friska luften, dofterna, ljuden och avsaknaden av dömande blickar gjorde att jag sakta repade mig.
Nu går vi långa rundor och det händer att varken han eller jag är särskilt sugna på att vända hemåt utan bara vill fortsätta gå trots att det bränner under fotsulorna. Ja, ni vet, såna där rundor då man kanske borde ha packat den stora sopptermosen så att man kan pausa och fylla på energi lite då och då. Förvisso så är det ändå inga flera mil långa rundor vi går (som mest går vi 1-1½ mil per runda), jag rusade ner nästan 20 kg på väldigt kort tid i somras och är därför fortfarande lite nedsatt i kondition och muskler, men vi jobbar på det och för varje vecka som passerar så ökar uthållighet och energi. Och det är helt underbart att känna hur det vänder. Jag har satt som mål under våren 2017 att både Jörgen och jag ska komma i bättre form (det gäller att sätta rimliga mål), och vi gör det här tillsammans. Det blir så mycket roligare då. Jag törs våga påstå att det märks att datorn inte använts alls ofta under denna tid. Man riktigt känner hur den tyckt det varit skönt med långledigt. Men nu sitter jag här, för en gångs skull. Så vad har vi hittat på? Tja, inte jättemycket egentligen. I december tog vi det mest lugnt. I januari drog vi till med en grundlig check av nacke, rygg och höfter samt kollade om Levaxinet behövde regleras. Röntgenplåtarna såg väldigt fina ut bortsett från att det startat en liten aktivitet i L1S7:an, men det borde inte vara något som stör honom såpass att vi kunde fått träningsförbud. Vi får därför köra igång igen, men ska undvika sådant som kan fresta på ryggen alltför mycket (hopp och skutt och sånt - jättelätt med en kelpie). Levaxinet behövde höjas och det ganska rejält. Han tar nu dubbel dos, men det märktes snabbt en klar förbättring på energi och glädje. Han har fortsatt få behandlingar med hjälp av akupunktur, och han verkar tycka att effekten av det är väldigt skönt. Vilket jag helt och hållet baserar på hur han beter sig när vi är på väg ner för ny behandling. Sista halvmilen sjunger han bak i buren, och när E väl öppnar dörren för honom så har han oerhört bråttom in i behandlingsrummet. Han är inte jätteförtjust i själva sticken (vem är det?...), men han är så duktig! Efteråt är det bara att öppna dörren så att han får springa ut och kissa, sen sover han hela vägen hem och till dagen därpå med bara några kisspauser när blåsan nästan är överfull. Efter det är han piggare, gladare, mjukare, har bättre fokus/koncentration, mer arbetsvilja och har lättare för att samla ihop sig själv. Utfall minns jag ärligt talat inte när han gjorde senast. Han har blivit väldigt obrydd andra hundar även om de står och vrålar sig hesa mot honom, och det känns helt fantastiskt med tanke på hur vi har haft det tidigare år. När vi fick klartecken från veterinären att vi kunde köra igång lite lätt igen så tog det inte många timmar innan jag hade blivit medlem på vår lokala BK och anmält oss till en grundkurs i allmänlydnad. Även om det känns som att han hade kunnat gå svårare kurser än så, så har vi trots allt inte tränat vidare mycket de senaste 2 åren och det känns som en lagom nivå att starta upp på igen. Varför? Jo, för att vi ska ha kul och få livskvalité - inget annat. Både Jörgen och jag behöver komma iväg på något lite nu och då, få egentid. Få skratta, ha kul och ösa på lite med sånt vi trivs med. Ja, ni fattar. Så nu väntar vi bara på att den ska dra igång i mars/april någon gång. Det ska bli riktigt roligt att komma igång där igen!
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|