Vi körde ju 4 söndagar på raken för att se hur intresset låg. Det visade sig vara obefintligt, och inte ens den som föreslagit att vi skulle återuppta söndagspromenaderna har visat sig. Dessutom är det svårt att få till en starttid så att det passar majoriteten och så att det funkar att gå innan det blir mörkt som i graven. Så ikväll fattade vi gemensamt beslutet om att dessa promenader läggs ner.
0 Comments
Jag som oroade mig för att det inte skulle växa i hundgården... Tji fick jag! Det växer så in i helv... Efter-resultatet. Det fick godkänt av grabbarna. Fast Allvar tycker nog vi kan riva't, haha! Idag var enda dagen denna veckan jag var helt ledig. Gött att få vila då...
Jag som alltid tror (läs; förutsätter?) att Allvar ska bete sig skitnödigt när vi är bland främmande hundar fick idag typ äta upp min egen keps. Inte den minsta tendens till otrevliga läppfladder eller flygande tuppkammar på ryggen. Näe, istället var han charmtroll nummer 1 och tycktes trivas som fisken i vattnet. Tävling är Allvars melodi. Det är värre för matten. Myyycket värre... Efter tävling, prisutdelning och fotografering av vinnaren åkte mitt lilla hjärta och jag hem då vi fått besök av mina föräldrar och kungen himself - Lollo. Prat, promenad och god mat. Trevligt avslut på denna lördag. Lördag..? Har knappt hunnit reagera på att det är helg!?
Banvandring, med och utan domare. Startande i ordningsföljd. Ojämnt antal bilder på deltagande beror enbart på kameran som ibland tyckte att det var för dåligt ljus och då tog suddigt, och ibland tyckte det var kallt och inte tog alls... Ice var en av de som inte körde nosen i backen och sade adjö, och snyggt gick han! Enzo med matte L (som inte tävlade idag) satt jämte mig, så jag fick gosa jättenos. Underbart! E och "Lilleman" är ett sånt där ekipage man bara blir så glad av att se. Det är så otroligt mycket uppmuntran, stöttning och beröm från matte att man blir rörd. A fick kämpa en hel del då Stina är skotträdd och någon valde att skjuta in sin bössa nånstans i närheten just som rallytävlingen börjat komma igång. Men Stina gick ändå väldigt bra, med tanke på omständigheterna. På slutet (när hon kommit in i uppgiften helt igen) såg det riktigt snyggt ut. T och Asbjörn tävlingstränade, vilket innebar både gotta och pipnalle. Men så bra det gick! I väntan på prisutdelning snackades det lite, några valde att gå om banan för att träna medan Jason (boxer, icke-tävlande) vaktade grillen. Prisutdelning.
STORT GRATTIS TILL DAGENS VINNARE!
Och övriga också för den delen. Idag rullade jag, Allvar och sonen iväg. Vid 13:45 var vi redo på BK att köra igång, och strax efter kom A med Stina. Prata, bygga bana, prata mera och sen fick Stina köra igenom sitt. Först ganska ofokuserat och väldigt mycket nos i backen. Lite bollande och sen gick Stina sjukt fint resten. Man blir så glad av att titta på dem, ett underbart ekipage! När Stina satt i bilen och vilade igen så fick Allvar komma ut. Enklare att fokusera med en hund i taget, särskilt när sonen är med och vill bli road och sysselsatt. Allvar kändes sladdrig första rundan runt kortbanan vi satt upp, men A menade på att han gick skitfint. Övergick till att träna sitt-stå som är vår akilleshäl just nu, och efter lite om och men hade polletten trillat ner riktigt snabbt hos Allvar. Så nu är det bara att köra på. Måste dock få ner tempot så att han slutar trycka in nosen i handen på mig, så där kliar jag mig lite i huvudet. Få ner farten - på en kelpie?! Körde därefter kortbanan ytterligare en gång för att se om han verkligen fått signalförståelse (lade till sitt-stå som sista moment och det satt som en smäck - bortsett att han kör nosen i handen), och denna repan gick han betydligt bättre och kändes inte det minsta sladdrig. A gav väldigt bra konstruktiv kritik och jag känner mig sporrad till att nu faktiskt börja tävlingsträna. Mentalt känns inte tanken lika hemsk som förra veckan. Jag har flyt just nu, haha! Lärde mig igår hur jag ska värma upp honom samt förbereda honom inför vår tur på banan, så nu har mycket lossnat kan jag lova! A filmade oss "i smyg" (läs; jag var alldeles för fokuserad på uppgiften för att ens notera övriga som stod och kikade), så ska kolla på det senare. Ska bli spännande! De vi tränar med säger att Allvar går så himla snyggt, medan jag ju har en annan bild från min vinkel. Plus att jag är perfektionist. Så att se oss "utifrån" är jäkligt nyttigt! Längtar nu nåt otroligt tills klubben intar nya stället så att vi kan träna dagligen. Vi är på G, gott folk, vi är på G. Vackra Stina. Sonen har aldrig varit med på en sån här träning förut, så det var nytt för både honom och mig. Men med fikat laddat och en leksakslastbil redo så var han enkel att sysselsätta. När vi väl kom hem för en stund sedan visade det sig att vi varit borta i nästan 3 timmar. Underbart! Och vilket fantastiskt väder vi haft! Sonen lär sova gott inatt av all den friska luften. Jag också för den delen. Imorgon ska hela familjen åka tillbaka till BK och heja på våra träningsvänner, bl a A och Stina. Det är tävling och jag vill vänja mig mentalt vid miljön samtidigt som jag vill visa sambon vad det är jag och Allvar håller på med och hur det faktiskt ska se ut, hehe. Youtube i all ära, men inget klår rally live. Ska bli jättekul att kolla på alla ekipagen och se hur de gör, vilka signaler de använder, hur de värmer upp, etc. Känner mig som en tvättsvamp just nu och suger till mig mängder av knep. Men först och främst är det ju fredagskväll och pizza
med efterföljande soffhäng med familjen som gäller. Allvar fick rycket under leken med Sid. Där har ni hemligheten i hur Sid blev stadig på benen fort... Äpple, nom-nom.. I väntan på rallyt ikväll...
Tog med grabbarna till rastgården i morse. Fritt fram för dem båda att rusa runt och leka och röja bäst de vill, och det är alltid välkommet när det finns mängder med spring i alla de där små benen. Sonen hittade spännande stenar och vi kikade på traktorer och lastbilar på vägen som går en bit bort, Allvar luktade, pinkade, lekte med en boll-i-snöre och luktade ännu mer.
Allvar hälsade på sitt sedvanliga "in-your-face"-lyckliga sätt då han fick komma ut ur bilburen för att tjenixa, så det är tur att "gubbarna" är hundvana. De verkade gilla honom, och fattas bara annat, haha! De hade lite svårt att se att Allvar är 4½ år med tanke på hur han beter sig, och de skrattade gott åt hans namn. Sen var det dags att rulla åt varsitt håll.
Känns att hösten nu är ett faktum, solen värmer inte mycket längre och vinden riktigt biter i kinderna. Jag trivs, men det var ett tag sedan så det går ju inte att förneka att kroppen är ovan. Kylan stjäl därför lite energi, men förhoppningsvis inte länge till. Har precis kört dagens uppletandepass. Gick hyfsat. Jag ser vad vi behöver träna på, so to speak. Trattarna börjar komma, men fortfarande övervägande rödvita oätbara. Allvar kikade in i den gamla jordkällaren på vår väg till "vårt" ställe. Är själv lite nyfiken på hur det ser ut därinne, men det är säkert gigantus enormus spindlar som bor där, så att jag kikar in finns liksom inte på världskartan. Får nog av såna hemma och på jobbet, haha! Och därför valde jag att sätta "tröja" på Allvar idag... Dessutom betydligt kallare ute än det ser ut. Fynd under rutvallningen. Idag var det svårt att inte göra superrejsgigantutsvävningar med pinnar och vantar innan man kom in till matte, så där behöver vi rycka upp oss. Dessutom tuggar han så in i helv... på pinnarna för tillfället. Inte okej. Sitter och filar på hur jag ska plocka det ur honom, men det står helstill... Ååååhh vad skönt att rulla i... vad det nu kan vara... Woho! Lindan satt på plats tills vi kom hem igen.
Känns lite trist att behöva jobba inomhus nu i "mellansäsong", men
sen tror jag att vintern kommer ge mig vad jag tål - och mer därtill.
De har grävt på ett ställe inte så långt hemifrån, och där står just nu en pump och surrar och har sig. Detta lokaliserades naturligtvis omgående och Allvar tittade med stooora ögon på den där manicken nere i hålet och undrade säkert vad det var. Hans nyfikenhet är tillbaka efter att ha legat väldigt lågt innan han fick strumadiagnosen. Gott att ha min riktiga Allvar tillbaka igen. Nu ska han bara få ordning på pälsen också, men hur lätt är det under värsta fällperioden... Stor kopp té, tjock filt och TV-kväll är planen.
Jag är inte rädd för spindlar, men jag är heller inte hallelujakärvänlig med dem. Tycker de är rätt äckliga. Så vad damp ner med en smäll rätt i huvudet på mig igår? Nej, jag ljuger inte. Den kom nerdånande nånstans ifrån rätt i skallen på mig så att jag liksom duckade till rent reflexmässigt. En liten spindel hade jag troligtvis inte märkt, men den här?... Som ni kanske vet är tavlan över vår soffa inte liten. Det var fan inte spindeln heller kan jag lova. Huaaa, vad jag for upp från där jag satt när jag insåg vilket monster jag just haft på snabbvisit mellan öronen! Sambon och sonen sov, så jag fick lov att vara tyst, men uj, uj, uj vad den fick heta mycket. Sen somnade den rätt omgående efter det. Så nu hoppas jag att det dröjer länge innan nästa monster dimper ner i luggen på nån av oss...
40 minuter efter vi kom hem från långrundan med sonen var det dags för måndagspromenaden. Denna gången höll sig bandaget på plats, och Allvar var kontaktsökande. Vi var inte så många, men det var trevligt. Allvar och jag höll oss längst bak då jag liksom fick kräma ur det sista ur benen (märks att förkylningen inte riktigt släppt än). Där fick vi sällskap av A och Stina samt R och Bamse. Så vi gick och pratade om smått och gott. Efter rundan, som ikväll blev 3,2 km, hjälpte jag R att mäta på Bamse som ska få en alldeles egen Björkissele (skulle behöva beställa en själv nån dag). Vi får väl se om jag mätt rätt nånstans, hehe. Håller tummarna för att den ska passa. R ska även få bli vid mitt gamla hundförarbälte (skulle ändå slängas ikväll) så att de ska kunna komma igång med lite drag. Ska bli kul att följa! Hemma igen fick Allvar ett knäcke, jag tog mig en kopp té och nu tänker vi faktiskt tokdäcka för natten. Ny dag och nya tag imorgon.
Jag vet inte varför, men jag var sjukt uppe i gasen efter jobbet idag. Så nästan direkt efter att sonen vaknat från sin middagslur och ätit lite mellis så stack vi ut, grabbarna och jag. Efter en liten bit kände jag att jag ville gå långt, så på med GPS:en i mobilen för att mäta sträckan. Vad jag inte upptäckte då utan ytterligare en bit senare var att Allvar hunnit karatesparka av sig lindan. Nåja..? Första ormen/ödlan/vad-man-nu-vill-kalla-den vi fann var det bara mos kvar av. Efter 3,5 km började allvar ligga på som ett riktigt as i snöret. Jag visste ju varför men ville ha honom till att skärpa sig. Jag blev genomsvett kan jag lova. Skärpte han sig då? Näpp. Han hade ju fått vattenvittring... Oj vilka vackra ord min son fått höra idag... Uscha, inte bra. Fick satanshelvetesförbannadejävlaskitåbäket (som han där och då hette) att skärpa sig i åtminstone 5 långa minuter. Sen fick han som han ville. Bli blöt om pälsen. Och han njöööt! De säger att det är ett bra svampår i år. Visst kan jag hålla med. Jag hittar mängder och åter mängder. Men alla är de röda med vita prickar... Efter Allvars dopp fick han rycket. Och hela byn hörde troligtvis min stämma. Inte okej att få rycket och fara runt som en skitnödig blådåre över ris och stock och sten utan lindad tass. Knappt då heller. Herregud, jag trodde inte jag hade såna röstresurser. Men tydligen. Och till slut var det lugnt i lägret igen och vi kunde fortsätta vår väg hemåt. Andra ormen vi såg levde och var inte alls mos. Den höll på att bli då den låg just där jag kom runt en krök med barnvagn och trött blick, men när jag ändå såg den där skumma pinnen ringla ihop sig sådär, då blev det tvärnit. Så om den är mos nu - då är vi oskyldiga även till detta. 6,2 km senare ramlade vi in genom dörren här hemma. Dunder och brak, det kändes som om mina fötter fastnat i såna där "betongskor" maffian använder sig av i filmer. Jösses. Det var länge sen. Insåg sedan att jag gått hela rundan i helt fel skor. Suck. Medan far och son satte sig och pratade lite och hade det allmänt gosigt vräkte jag i mig lite käk, slängde på mig jackan igen och sen var det bara att rulla ner till storbyn och se glad ut och försöka att inte tänka så mycket på varken betongskor eller hur trött jag känner mig efter denna dag. Visst var det ett trevligt infall. Men vagnen... Vi är inte sams.
Det här med att folk blir arga på veterinären som talar om för dem att deras hund är för tjock - varför? Jag vet, det är "känsligt", men se det som att ta med barnen till tandläkaren. Om tandläkaren säger att barnen har hål i tänderna så är ju inte den spontana reaktionen att bli arg på tandläkaren, utan man skäms inombords för att man inte sett till att sköta den biten bättre med rätt mat och undvika socker och för att man slarvat med tandborstningen. Och normalt sett brukar en sådan skämskudde kunna leda till att man stramar till och börjar sköta den biten bättre. Att barnen har hål i tänderna ser ju inte bra ut för en själv, eller? Varför blir det då inte så när en veterinär talar om att hunden är tjock, behöver bantas ner och man måste sluta servera gotta i tid och otid? För mig är det ganska märkligt.
Övervikt hos människan kan vara ett stort hot mot hälsan (hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, vissa cancertyper, insulinresistens, förhöjt blodtryck, etc), men om man inte tror att fetma kan vara minst lika farligt för våra hundar bör man troligtvis tänka om några varv innan man återkommer. På en hund som väger ca 10 kg (eller mindre) sägs en övervikt på 1 ynka kilo vara lika mycket som om vi skulle släpa runt på ca 30 kg extra. Ni kanske hajar hur mycket det är, när det vore som att bära omkring på en 6-9-åring - dygnet runt.
Att sedan veterinärer inte alla gånger är de man ska vända sig till när det kommer till foderfrågan? Well, det är inte nåt som chockar mig i alla fall. Vill man veta vad för typ av krubb som passar just den egna specifika individen det gäller - då ska man vända sig till någon med kostutbildning (dietist för hund, exempelvis) och som inte tjänar på att sälja från ett visst fodermärke eller liknande. Min poäng? Ta hand om era hundar på bästa sätt - även när det kommer till vad ni ger dem att äta. Det är helt okej att tänka med hjärtat när det gäller våra djur - men glöm inte tänka med huvudet också! Jag är långt ifrån foderexpert, men det gäller att åtminstone försöka.
★ Peace out ★ Ny hund med i gruppen idag, en bearded collie med sin matte. Allvar tog på sig sin bästa krigsmundering. Han är i alla fall frekvent. Alla nya hundar får samma välkomnande... Så vi lade oss i täten och sen var allting frid och fröjd. Duggregn och underbart klar luft. Riktigt skön runda. Nu skissas det på nya rundor inför måndagarna,
samt ska läggas om tidsmässigt på söndagarna. Klart att jag - direkt efter att jag fyllt på bandageförrådet - skulle bomma helt och hållet att linda den där baktassen... Efter att jag kom hem från agilitytävlingen packade vi fikaryggan och så bar det av ut i skogen. Sonen ville gå nästan hela vägen själv (här ska minsann varken hållas i handen eller ens gå i närheten av mamman och pappan. Så det så!), så det var ju tur att vi inte skulle så långt, haha! Väl framme kunde han härja bäst han ville då det enbart är mossa på marken och glest mellan stammarna så man hela tiden har stenkoll på vad han hittar på. Allvar fick leta vantar, och det blev både högt och lågt. "Inga problem!" moffade han och lekte Tarzan. Inget jätteavancerat pass idag just på grund av mitt asdumma slarv med att glömma linda tassen, men tillräckligt för att han skulle få använda både knopp, kropp och snok. Massa spännande att titta på när man är 20 månader gammal, och sonen hade knappt tid att fika. Däremot lärde han sig väldigt omgående att kottar - de smakar skitilla. Sötnosen, haha! Efter avslutat uppletandepass upptäckte Allvar att sonen ju fortfarande var med och sprang omkring runt trädstammarna. Då är det ju bäst man hjälper matte att hålla ett extra öga. Klorna har blivit klippta, pälsen ryktad och tassarna masserade. En ganska bra lördag, faktiskt. Med tanke på hur trött denna matten är. Njutit av det fina vädret har vi gjort. Tänk att det kan vara såhär varmt när det snart är oktober!? 17-18 grader och nästan ingen vind. Galet. Nu ska jag vila och ladda om batterierna inför morgondagens träning och promenad. Tjillevippen!
Dimman hade inte hunnit lätta när jag anlände till den plats där tävlingen skulle gå av stapeln. Riktigt mysigt att se hur folk anlände och plockade upp sina tält samtidigt som dimman höll sig envist kvar tills den slutligen inte hade något annat val än att ge vika för värmen. Banvandring för Medium som var första klass ut. Och så var de igång! Banvandring för Large. Betydligt fler deltagare, och jag som aldrig nånsin satt min fot på en agilitytävling noterade det sammanbitna fokus förarna hade när de först gick och sedan sprang banan under de 10 minutrarna de hade på sig. Självklart knäpptes det en hel del kort på I och Kira som är klubbkamrater med oss. Man kan ju lugnt säga att det går fort när kelpien här nedan startar först efter att föraren själv sprungit förbi de två första hinderna, för att sedan kuta om både förare och domare innan tassarna landat på hinder nummer 3 - balanshindret. Förmodligen käkat raketbränsle till frukost. Nej! Vänta... Det är ju en kelpie, haha! Matte fick använda lungorna lite för att få ner tassarna på kontaktfälten, men jag tror det gick rätt bra för detta ekipaget. Himla kul att se på, dessutom! Många av hundarna i agilityklass Large hade inget behov av att föraren hängde med under de tre sista hinderna, utan de hojtade bara "FRAAAM!!" och så gasade jyckarna själva i mål medan förarna kom 'eftersläntrande' allt vad benen bar. Hundarna i agilityklass Medium var lite mer "Matte/husse, var är du??" och snurrade en del. Många skratt blev det, oavsett klass. Dags för hoppklass Large. Det kändes tråkigt att lämna tävlingen redan efter lunch, men det är inte många timmar jag och sambon är lediga tillsammans denna helgen - då vill man ta tillvara på familjetiden. Så medan jag rullade hemåt höll jag tummarna för att de får lika strålande fint väder imorgon.
Fann idag en kal fläck på Allvars vänstra framben, strax utanför hans armbåge. Stor som en femkrona och väldigt framträdande för mig som ser honom dagligen. Med andra ord har han inte kunnat skava bort pälsen genom att ligga på t ex nåt hårt underlag eller så. Dessutom vet jag ju att han inte legat hårt heller, så det blev aldrig nån teori. Gjorde som vanligt och tog det säkra före det osäkra och ringde hans veterinär. Mitt i den djupaste av suckar svarar den alldeles underbara sköterskan J med sin whiskeymörka stämma, och när hon förstår att det är jag (tog inte många sekunder när jag sa hundnamn och struma i samma mening) växlar humöret från moll till dur. Hon vet hur man peppar deppiga djurägare. För orolig blev jag aldrig. Bara trött. Frustrerad.
Första droppet sattes på plats ikväll. Har även ringt och pratat med mina föräldrar att de ska hålla koll på Lollo och se till att andra hundar hålls på en noslängds avstånd (inga problem då Lollo bara visar intresse för lek med annan hund när han är tillsammans med Allvar). Känns inte skitkul att behöva ringa ett sånt samtal precis.
Samtidigt som jag njuter av att äntligen ha återfått ha rätt känsla i kroppen igen när det kommer till träning (och vardag), så suckar jag djupt över att det aldrig verkar ge med sig. Okej, det behöver inte nödvändigtvis vara rävskabb, men ändå. Det tycks vara kaka på kaka på kaka just nu när det gäller min finaste pärla. Kan inte låta bli att tänka "Vad är nästa grej? Ska han få öroninflammation, noskvalster, bli hundbiten eller påkörd?". Katastroftänk, absolut. Otur kan alla ha, men det känns faktiskt jävligt ruttet just nu. Drar täcket långt över öronen ikväll.
Ikväll var det dags igen. Missade ju förra veckan då jag fyllde år, men ikväll rullade vi dit. Dimma som börjat lägga sig redan så dags, men det är ju bara så vackert. Sena som tusan, men Allvar var redan välrastad så den biten kunde vi ju skippa. Tog ut honom på en gång, satte på "Höst"-sockan på höger baktass och sen fick han pinnträna en stund medan jag gick banan och pratade lite med de andra. Jobbigt att pinnträna, tydligen. Han hördes. Säkert långt också. Fick mig ett par (uppskattade) mentala kängor i röven av T som gjorde att jag snabbt lade om fokus på vad vi skulle hitta på ikväll. Det har inte gått som förväntat de senaste gångerna då Allvars fokus varit nån helt annan stans, och det har gjort att jag känt mig oinspirerad som attans. Men ikväll tog jag tag i den biten och ställde betydligt högre krav på honom än nånsin tidigare. Inget nosande i backen, inget "Ska bara kolla på vad de håller på med där borta..." eller annat jädra trams. Skärpning och räta på ryggen, liksom.
Efter att ha gått banan 2 gånger ansåg jag att det räckte och passade på att passivitetsträna bland de andra. Svårt enligt Allvar, och det kan man ju förstå med tanke på att myrstacken han har i äschlet är överpopulerad. Men hans energi var positiv trots hundar som gör utfall mot honom eller vrålar på honom (han svarade inte upp på nåt en enda gång ikväll). Ganska hoppig och studsig, men jag tar den biten. Hans utfall är i stort sett väck, även om han kan gå igång och morra och vråla ibland. Men även det blir allt mer sällan. Man ska glädjas åt framgångarna, inte köra fast i motgångarna. Har dock gjort motsatsen senaste tiden, tyvärr. Känns lite trist. Känner mig betydligt mer peppad efter ikväll än jag gjort på ett tag. Kanske har jag burit på förkylningen ett tag också utan att det brutit ut, det brukar ha en tendens att göra mig less. För att inte tala om hur less jag är när det väl brakat loss... Men det blev lite nytändning ikväll, och sånt är härligt! Kändes gött att få ventilera ut lite om hur tankarna gått de senaste dagarna, och att få höra allt positivt. Ibland blir man helt enkelt bara alldeles för dum för att fatta vilken pärla man har. Under träningen glömde jag bort analkande dimma.
Det var inte jättekul att köra hem, även om det var vackert. Gick eftermiddagsrundan i ösregn. På nåt märkligt vis blir det extra jobbigt att stånka ca 20 kg barnvagn med sig just när det regnar. Gratis träning, helt klart! När vi går i skogen får Allvar springa fritt och göra (i stort sett) vad han vill där jag har god sikt. Men just som jag tror att han ska ta tillfället i akt och liksom "ränna av sig" - då håller han sig nära. -"Hands up!" ropade jag på skoj till Allvar där han stod och nosade på en pinne. Tjo! Sonen har kommit in i en sån där period då han vill att man ska berätta vad allting heter och förklara vad det för något. Inte jättesvårt när man väl hostat igång sin egen fantasi. Nej, svårighetsgraden ligger i att fatta vad han pekar på när man är ute och går... Hemma igen vankades det kvällsmat för oss allihop, sen lite vila innan kvällens träning på BK.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|