Visst ser spåret vi gick igår grymt mycket bättre ut när det är utzoomat (vänster) än när jag fixade en större bild nyss (höger)? Shit vad man kan lura ögat. På vänstra bilden ser det ju duktigt skitgrymt ut för att vara oss. På högra bilden ser man istället hur det faktiskt ständigt ser ut för oss (inklusive min miss att stänga av mätningen). Jag var inte helt fel ute trots allt, det var snurr och flax lite här och var. Men vad gör väl det när han ändå hittar spårslutet? Man ska inte grina över sånt när man vet hur det sett ut för oss tidigare. Måndagar tycks ha blivit lite utav en stående vilodag för råttan och mig nuför tiden. Kanske inte så konstigt med tanke på att det känns som om jag knäcker ryggen varje måndagsmorgon på jobbet. Hinner stelna till duktigt under helgerna. Gick faktiskt hela morgonen idag och funderade på om vi skulle köra ett (väldigt!) kort canicrosspass efter jobbet, men när jag väl satte mig i bilen och tuffade på hemåt så näe. Jag var för trött. Kroppen var för trött. Dessutom regnade det lite. Jaaa, två droppar är också ett regn! Kanske inte som en monsun, men i alla fall... Bortförklaringarna duggade åtminstone tätt för att slippa springa, ungefär. Men imorgon ska det tydligen vara sol, så då kanske? Ja, vi låter det vara så. Ett kanske. Det känns stabilt.
0 Comments
Off he went... Ren taktik att lägga spårslutet vid en vattengrop.
Det gjorde min kväll att spåret gick så bra, och humöret vände från bottenskarp till riktigt trevligt. Känner mig dock sliten efter gårdagens sökande, och jag ser väl kanske inte jättemycket fram emot vad veckan har att erbjuda. Så lite kinkig är jag fortfarande. Men ändå. Trött, nöjd och gladare. Allvar? Han kunde lätt ha kört lydnad direkt efter spåret, men det tar vi imorgon. Tror jag.
Det var inplanerat spårträff idag, men en efter en lämnade de återbud och lagom till jag skulle sätta mig i bilen och rulla hem efter jobbet stod Allvar och jag ensamma kvar som spårsugna. Skittråkigt. Men jag låter inte träningen påverkas, och halvvägs hem stannade jag och lade ett spår åt honom. Sen vidare hem och invänta rätt tid att plocka spåret igen. Värmde upp med ett pass uppletande då Allvar hade alldeles för mycket energi i kroppen för att gå ett bra spår. Och som vanligt kom alltihop in, om än väldans slarvigt. Vätskepaus innan spåret. Idag bjussade jag på pannkaksfest som slutbelöning i spåret. Allvar tyckte jag var snål som inte bjussade på det redan i bilen medan jag selade på... Perfekt att ha en sån liten burk i ryggfickan. Så var det spårdags. Allvar laddar upp helt sjukt bara selen kommer fram, och det var baske mig inga framtassar i backen när vi kom till spårstart. Han skrek, slet och ville bara igång. Phew! Och jag som envisas med att inte släppa på när han har fel/för mycket energi. Vi blev stående en stund... Tjohej! Det gick undan kan jag lova. Och när jag kollade spårappen som jag använde även idag så såg jag att även om jag själv tyckte det gick katastrofalt, så hade han fasen vittring hela tiden. Och i mål kom vi ju faktiskt. Jag lyckades till och med dämpa farten lite - när jag hade fotfäste... Pannkaksfest! GPS:en kan som sagt slå på ca 10 meter, så han var faktiskt aldrig särskilt långt bort från spårkärnan nån gång. Gick med mobilen i näven och sneglade då och då ner på just GPS:en och det var inte ofta den var grön utan mest orange (vilket betyder att det kommer fela på några meter från spårkärnan). Dessutom ser man ju klart och tydligt att Allvar gick en betydligt snyggare U-båge än sin matte, haha! Hur jag vet att appen slår på 5-10 meter? Well, jag hade markerat starten såpass bra att jag inte hade kunnat missa den ens i sömnen, och enligt bilden ovan så var vi inte ens i närheten. Trots att vi stod exakt på samma ställe som spårstart när jag lade spåret. Så ska man vara krass mot appen så var det egentligen först mot slutet där den stora blå bågen går ifrån den röda som han faktiskt var off från spårkärnan. Och samma sak med spårslutet. Avslutade spåret på exakt samma ställe som när jag lagt såret, och ändå ser det inte alls så ut på bilden. Därav att jag vet att det inte alls är exakt. Men det är inte det viktigaste för mig, att det stämmer till 100%. Det viktigaste för mig är att se så att vi går ungefärligt (jag kan ju även gissa på detaljer som vattenpölar, trädstammar, stenar och annat jag passerar när jag lägger spåren) samma som när jag lagt. Jag vill veta om vi håller på att gå helt off track eller om han faktiskt har fattat nåt. Och det har han ju! Efter att ha insett det märker jag bara ut spårstart, inget annat. Resten får han fixa själv. Och jag litar på att han fixar det. Imorgon har Allvar vilodag då jag ska in och besiktigas.
Tror vi ska satsa på bättre framkomlighet för tvåbent nästa gång. Här var det renast terräng...
Läkarbesöket är avklarat, och nu återstår väntan.
Han slog rätt bra över spåret (liggtid: 2 timmar) idag, men å andra sidan sett så var han så in i bängen het efter en tids uppehåll nu, så jag klandrar honom inte. Tänker inte heller kalla det för katastrofspår, för han har blivit grym på att faktiskt spåra och inte bara springa. Även om han drar på med en tyngd framåt som om han vore tre schäfrar. Fy sjutton vad det kändes i armen när vi kom ut på vägen igen... Han tappade spåret på två ställen, men fann tillbaka lika fort. Jag gick passivt (läs; tyst) bakom för att inte störa nu när vi startar upp spåren igen - jag vet hur lättstörd han har varit tidigare - och vrålade desto högre när han fann spårslutet (vanten). Jäklar vad glad jag blev! Tänk vilka framsteg min lilla råtta gjort sen i höstas. Underbara åbäke!! Nånstans mitt i filmen hör man hur jag är helt slut, haha!
Han fick fortsätta gå lös på väg tillbaka hem då han liksom inte direkt viker av annat än för att nosa eller skvätta (skulle man möta nån gömmer han sig hellre bakom en än tar kontakt med främmande hund) och då taggade den lille herrn minsann till lite. Busade upp honom så gott det går med en bestämd buttergök till 8-åring, platsade och körde sedan ett par inkallningar. Är såhär i efterhand glad för att jag plockade upp mobilen och filmade, för han visade verkligen all sin charm. Man kan nog sammanfatta det hela med att Lollo bjöd på ett katastrofspår, men många skratt. Lyssnar ni noga när jag skrattar så hör ni hur påverkad min
andning är av förkylningen just nu. Det är fetsynd om mig! Vet inte hur många såna här högar jag klev över under Allvars spår på 300 meter. Men han bryr sig inte, det vet jag. Utmaningen kommer på Lollos spår på 150 meter. Vet inte om han bryr sig. Om ett par timmar ska vi ut och plocka dem. Spåren alltså... Allvar tycker jag är världsdrygast som bestämmer att vi ska vänta och inte ta dem på direkten.
Innan jag lade uppletanderutan lämnade jag Allvar kvar i låst bil och lade ett spår på andra sidan vägen. Fick ta hjälp av en slits idag för att veta vart vi skulle gå in i och med att mitt minne är som det är när det vankas annan aktivitet innan och dessutom ska hållas liggtid. Kör dagligen förbi här till och från jobbet, och idag tänkte jag att nu jäklar... Nu skulle han få ett rakt men långt spår. Dessutom upptäckte jag när jag börjat lägga det att vildsvin bökat överallt och jag fick kliva över ett litet vattendrag. Perfekt! Vatten är nog en av de bästa störningar man kan ge Allvar oavsett aktivitet. Han har baddjävulen i sig, så jag såg verkligen fram emot att se hur han skulle välja att göra idag. Själva skogen jag lade spåret i var perfekt, lagom snårig vilket faller mig i smaken. Det ska inte bara vara att tuffa på inte, lite motstånd måste man ju ha, hehe. Planerad liggtid satte jag på en timme, så efter uppletandet var det bara att göra det bekvämt för sig i bilen. Min vänstra fot har känts skum sen ett par dagar tillbaka, och jag ville inte skada mig innan spåret. Under spåret är skitsamma, men innan - det vore bara retfullt. Så vila we did. Allvar låg och somnade till och jag satt och lyssnade på vinden i trädtopparna. Lä nere vid marken. Fåglar som tjoade, ett rådjur som skällde, japp, nog var vi i skogen alltid. Spana in raggarleendet Allvar bjussar på! Själva spåret gick... fort. Inte oväntat med tanke på hur taggad han blev av att se en avverkningsslits på väg upp till spåret, och han hade verkligen gjort som sin matte och tagit till sig av katastrofspåret sist. Nån repris av det blev det minsann icke! Han höll sig i spårkärnan 90% av tiden, stannade till för att kolla om det var ölburken (..?) i en gran som var spårslutet men fattade lika snabbt att det bara var att fortsätta framåt. Vid vattendraget verkade han inte ens notera vattnet utan fortsatte bara målmedvetet förbi. Jag jublade inombords medan vi plockade spåret, och när han fann spårslutet hördes jag nog genom halva skogen. Fasen vad glad jag var, han gick så sjukt bra! Valde idag att bara berömma enstaka gånger när han befann sig i spårkärnan, och det varken störde eller gasade på honom. Det verkar som att han behöver ha de där första 60-70 metrarna för att jobba ur sig såpass mycket energi att nosen åker ner i backen (innan dess spårar han med hög nos och all sin kraft framåt), så spåret idag var ca 300 meter. G-R-Y-M-T nöjd med min lilla pälsrumpa!! Tillbaka vid bilen igen fick han såklart lite extra nom-nom för sin prestation. Filmade både uppletandet och lite av spåret,
men får fixa dem när sonen sover.
En film och en middag senare hade det gått ca 3 timmar som spåret fått ligga och goffa till sig, så då plockade jag ut Allvar på långpromenad med spårselen hängande på axeln. Mötte en äldre man som undrade om jag hade en hund på vift och nickade åt selen, så jag berättade vad promenadslutet skulle bjuda på för Allvar. Fick beröm för engagemanget i min hund, vilket var trevligt att höra. Växte nog i alla fall 2 centimeter på höjden, haha! Väl på plats efter promenaden visade det sig att vi skulle få mörkerspåra igen. Spännande! Denna gången visste jag ju att det enda jag kunde få i nyllet var granen där spårslutet fanns. Spårstarten hade jag lagt vid en lyktstolpe (för att hitta dit själv igen, hehe), så vi hade ju faktiskt ljus på 30% av spåret ändå. Allvar lät ungefär som om jag klämde honom i en dörr om och om igen innan jag gav honom spårkommandot, och fyinihelahelvete vad han drog på! Insåg inom de första 3 metrarna att min enda uppgift i detta spåret var att lägga mig på tvären över linan och bromsa allt jag kunde. Han svävade ut rejält när övergången gräs -- >grus kom och nån hade troligtvis rastat sin jycke just över spåret, men efter 10-15 sekunder hade han hittat spårkärnan igen och det bar av med samma styrka och hastighet och ljudeffekter igen. Berömde honom varje gång han befann sig i spårkärnan och faktiskt, det verkade dra ner honom lite i fart. Jag inbillar mig i alla fall att han blev lite mer fokuserad och samlad ett par sekunder här och där vid beröm. Han fann spårslutet helt utan min inblandning, och då blev det självklart berömparty och kampfest. När vi skulle gå hemåt efter att jag selat tillbaka till promenadselen igen tyckte han att vi kunde spåra hästar som han fick nos på, men njae. Jag höll faktiskt inte med.
Idag var han bara så fruktansvärt taggad att jag tänker kalla det hela för katastrofspår. Men jag har fått ett bra humm om vart han befinner sig, vad vi (läs; jag) måste jobba vidare på och nu lägger vi det bakom oss och gör aldrig mer om det. Underbart! Älskar såna utvecklingssamtal med mig själv.
Den vindmissen och att jag fick lägga om spåret gjorde att vi gick miste om 2 timmars dagsljus, vilket i sin tur innebar att liggtiden för spåret kortades ner till ynka en timme. Sannerligen i minsta laget. Funderade ett tag på att strunta i att plocka i det när jag såg hur det började skymma ute samtidigt som jag klämde i mig lite mat och satte mig ner för första gången idag. Men neeej! Nu hade jag ju faktiskt lagt två spår - då ska minsann pälsen plocka ett också!
Jag har fått frågan ett par gånger sen mitt inlägg om vägkritan - varför använder jag inte spårsnitslar istället? Och jag håller med argumentet "Det är ju enklare". Det är det. Men inte när man har en hund som Allvar som använt ögonen i spåret. Passade därför på att filma när han fått syn på en avverkningssnitsel under promenaden idag. Och bjuder på ett pyttelitet extranummer i slutet av filmen - varför jag inte kan ha lina fäst undertill på Allvar i spåret för att dra ner farten.
Testade den nya selen idag. Har tyvärr inte fått tag på det som jag blev tipsad om för att mjuka upp den, så tills dess får han ha den med ett täcke under. Japp. Den är hyfsat stel. Men! Jösses vilken skillnad! Kunde gå med kopplena i ena handen - när kunde jag det sist? Dessutom slipper jag det där med att man styr hunden. Nu håller jag bara, vilket var oerhört svårt att göra med koppel i armhålorna på en hund som slår såpass mycket över spåret som Allvar gör. Det blev så himla lätt att jag just omedvetet styrde när han höll på och flaxa omkring och jag gjorde vad jag kunde för att han inte skulle få kopplena om benen. Näe, det här köpet var nog faktiskt bra. Jag har fått förslaget att skaffa en böttger till honom istället, men att fästa koppel/lina under bröstet på allvar känns inte som ett bra alternativ. Har man sett honom trassla ur sig ur ett koppel som kommer fel om benen på honom så förstår man. Han går på frambenen tills han är fri. Hur bra skulle ett sånt spår gå? Hm... När jag tänker efter... Det skulle kanske sänka farten i alla fall, haha!
Jag hade inte särskilt fel om varken fart eller fyrhjulsdrift. Tjoff iväg! Men bakom gick jag och satte ner hälarna, lätt tillbakalutad. Funkade faktiskt hur bra som helst! Blev ärligt talat lite smått förvånad då han tidigare antingen blivit så störd av det att han lagt av att spåra, eller studsat in vid min sida då han trott att han koppeltränat (ni vet, "stanna-vänta på slakt koppel-gå"-grejen.). Han försökte fuska lite med att genskjuta under liggande ris, men icke sa nicke. Stannade upp och han rättade sig själv. Lade inget jättelångt spår eftersom vi nu ska lära om, så det var över ganska snabbt och han blev himlans glad när han fick syn på piiipen. Direkt efter spåret fortsatte vi in i skogen för att ni grusvägen. Det blev fys helt enkelt. Och kan ni i detta skede nu gissa vad det är som låter "Pust! Stön! Pust! Fuck! Stön! Pust! Stön!" i skogen? Mm, det är när matten plötsligt upptäcker att hon blivit akut pinknödig. "Det är ju bara att sätta sig!" tänker du säkert nu, i och med att vi var i skogen? Men seddu, en sak har jag lärt mig i "vår" skog. Rätt vad det är när man som minst anar det så kommer det en mössprydd liten tant eller gubbe knallande. Kände inte riktigt för att chansa idag, så jag fick valsa vidare över riset med benen i kors. Värre än så var det liksom inte.
I en ganska liten och - med tanke på innehållet - väldigt lätt låda fylld med en otrolig mängd papper kom idag både Glukosaminet och oljan. Äntligen! Hade hunnit glömma att jag beställde den största Glukoburken som fanns tillgänglig (750 g), så blev ganska förvånad när jag fick syn på den gigantiska burken. Sen blev det lite "Ahaaa"-moment, haha! Perfekt tajming att det kom just idag då den andra burken tog slut igår. Pappret luktade enligt Allvar väldigt, väldigt märkligt. Och så den där extragrejen jag beställde till Allvar. Kanske onödigt, men jag hoppas verkligen att den kommer hjälpa till att göra skillnad - en vettig spårsele. För nu ska vi börja om från noll och ingenstans. Efter att ha ruttnat på att han vrålar på i spåret lade jag undan Kenjan vi haft till detta och bytte till halsband och koppel i armhålorna istället. Det har inte känts alls bra, och jag har märkt att Allvar ogillar trycket som trots allt blir mot nacken. Så nu har vi den ultimata lösningen - en sele som sitter bra och där jag kan fästa koppel på vardera sida tills dess att jag kan byta tillbaka till spårlinan. För att den ska sitta ännu bättre tänker jag göra två hål till vid bogspännena. Och så måste jag klura ut nåt bra sätt att mjuka upp den på, för huuuvva vad stel! Får väl fråga kollegorna i stallet imorgon om de har nåt bra knep, vilket de ju borde ha. Allvar och jag har aldrig kommit på rätsida med spårandet, vilket gjort att jag haft ett oerhört svalt intresse för just spår. Men samtidigt vet jag ju hur kul det faktiskt kan vara om man bara får det att funka - och det är en ultimat aktivering. Problemet för oss har varit att Allvar har varit som ett satans ånglok i full sken genom spåret, han har slagit över spåret och haft nosen högt. Jag har frågat många hur jag ska göra för att få bukt på detta och har även fått en del tips som tyvärr inte funkat då jag inte haft nån riktig koll på hur farao man menat. Men! För ett tag sedan kollade jag med A om hon kunde höra med sin gamle bruksräv om inte han kan ta tag i oss och få ordning på oss just gällande spåret. Så sprang jag på P härom dagen här hemma i byn, och jamen visst ville han det. Han är gammal spårinstruktör och har tävlat en hel del själv inom just samma, så det vore väl själva faaan om det inte skulle gå. När detta ska ske råder det dock frågetecken om, väder och vind påverkar, jag jobbar och P pluggar.
Medan vi pratade fick jag även tips om det jag nämnde igår, att få bort slit och drag i kopplet. Så det har vi börjat känna lite på. Det är bland det trevligaste jag varit med om, får jag väl erkänna. Och som P sa, "Han är ju så förbannat mån om att vara dig till lags, så det är absolut inte omöjligt. Det handlar bara om att han måste fatta vad du vill, och du måste vilja samma sak hela tiden". Så sant.
Extra plus i kanten var faktiskt det tips jag fick angående Allvars utfall som han fortfarande kan få för sig att göra 3-5 gånger i veckan (dvs en minskning med ungefär 95%). Jag ska bara ställa mig på kopplet (dock viktigt att kopplet inte är sträckt när jag gör det så att han inte lär sig så det hela blir ett "moment"), slappna av och andas med magen och vill Allvar vråla ska han få göra det. Så fort han tystnar och tar kontakt med mig - belöna. En modifierad modell av skvallerträning, typ. Att inte kunna signalera något till Allvar (foten på kopplet gör att det tar stopp), att Allvar får ytterst begränsat med koppel att vräka sig ut i (foten på kopplet gör även här att det tar stopp), att oberört kunna låtsas som om det regnar (vilket det i och för sig gjort...) och dessutom kunna ha stenkoll på mötande ekipage, ja, det var ju tipptoppen det här! Varför har jag inte gjort så innan? Allvar har blivit lika paff var gång. Vrålat en liten stund, men till slut när han insett att kopplet inte blir längre och matte faktiskt inte tänker haka på och också vråla på den andra hunden kikat upp på mig ungefär som "Hallååå??". Och då få belöning - ack, det är ju toppen! Ett steg närmre att få byrackarn att sköta sig i snöret? Ingen aning, men utfallen blir himla mycket trevligare för egen del. Hur man nu kan kalla utfall för trevliga, men i alla fall... Lite innan 12 rullade jag och mina ludna grabbar iväg till nya BK-stället. Där mötte vi upp A och Stina och efter en liten stund kom även I och M med Bixa och Pixel. Pixel skulle jag hjälpa till med lite då jag aldrig träffat honom förr, och det gick hur bra som helst. Himla trevlig pinscherkille, som var just det - pinscher. Men hackar man upp det i tillräckligt många delmål och bockar av dem i hans takt, ja, då klarar han det prov han ska göra utan problem. Som matte själv sa, det är ju ingen typisk bruksras. Man fattar inte hur "gratis" man åker förrän man ska träna annan ras, hehe. Bixa och matte I var jätteduktiga i värmen. Det kommer mer och mer, och jag har full förståelse för att det inte är det lättaste att sätta sig in i rallyt. Jag har själv inte kommit in mer än med halva foten, ungefär. Kan ju inte ens skilja på höger och vänster, uppenbarligen... Och att dessutom ge sig på det med en vorsteh? Jag tycker det är så jävla fränt! Här snackar vi liksom om en sport där verkligen alla raser kan vara med - och tycker det är kul. Och som jag personligen tycker är bra mycket klurigare än vanlig lydnad, vad lydnadsekipage än må tycka om den saken. Det gör inte precis ont att vila ögonen på Bixa, stor, snygg och skittrevlig. A och fina Stina visade lite hur momenten ska se ut, och jajemen, jag fann genast vart jag gör fel på några. Bland annat läggande under gång där jag gjort som i vanliga lydnaden och lagt och fortsatt gå. Ajabaja. Otroligt nyttigt att ha såna genomgångar både en och sjuhundranittiotre gånger. Fröken Charmtroll uppfann lite egna moment under passivitet. Pixel under fritt följ. Så otroligt roligt att se en pinscher som verkligen gillar att träna. Grabbarna Ludenben? Jodå, de fick också smaka på lite träning. Allvar var först ut då han höll på att implodera av energi. Och som ni kanske förstår med det så var hjärnan i tassarna, nosen i backen och nej. Jag bröt direkt när jag kände att det skulle bli alldeles för mycket 'korrigerande'. Så han fick helt enkelt pinnträna idag. Och ja, han hördes ju en stund... Sen fattade han och lade sig tillrätta. Provade lite linförighet med Lollo, men tack och adjö. Han må ha gått tävlingslydnad som ung, men han är varken ung eller ett dugg intresserad längre. Så det var bara att kullkasta planerna (vilket vi ju är rätt bra på i övrigt som ni kanske vet...) och istället lade jag två korta näringsspår till honom. Det första var riktigt kort och med en vinkel, bara för att väcka honom och koppla på den där doftmanicken han har där mitt i plytet. Andra spåret några meter längre och rakt, för att få upp rätt intresse. Var inte supersvårt precis. Det var lite snurr, slag och ofokus i början, men efter halva andra spåret började jag se de gamla takterna lysa igenom lite smått. Så vi fortsätter på samma stuk imorgon. Funderar på om vi ska åka tillbaka och spåra skog då, eftersom även Allvar kan behöva gå ett spår. Skogen här hemma är rätt "utsliten". Vi får se vart det bär.
Idag är det svalare men inget regn (än så länge), så jag ska passa på att ge mig ut och lägga ett spår till Allvar. Det ska få betydligt längre liggtid än tidigare, men i övrigt får det bli same-same. Det har ju trots allt varit ett vinnande koncept. Funderar dock på om en böttger-sele hade kunnat funka på honom. Får höra mig för lite. Blir ju lätt att jag styr honom för mycket med två koppel. Känns det som i alla fall. Om en stund kommer Lollo och hälsar på med mina föräldrar. Ska bli kul. Kanske ska ta ett spår med honom också? Han har trots allt en suverän nos, den lille gamle - bara han finner det intressant. Ähh, jag lägger två och får se vad det blir av det, hehe. Om länken ovan inte vill funka, klicka här.
Ni som hängt med oss ett tag kan säkert dra er till minnes att jag gnällt över hur förbannat stark Allvar är i spåret, och hur ofokuserad, stressad och "överallt" han är. Man kan lugnt säga att vi bråkat med varann i spårlinan, vilket gjort att vi nu haft ett väldigt långt uppehåll från allt vad spår heter då jag helt enkelt ruttnade på att jag skulle behöva riskera bryta fötterna eller slå ut tänderna mot nån stubbe eller sten. Men! Igår blev det faktiskt ett spår. Det blev inte långt, bara 70 meter och 1 vinkel (dock i skogen där vilt ständigt passerar), men jag hade satt upp ett mentalt mål. Allvar skulle hålla sig i spåret, ha nosen i backen, farten skulle ner och jag skulle ge blanka fasen i att låta honom bli så stark. Han må vara liten och folk med större modell av brukshund brukar rynka på näsan när man kallar honom "stark", men efter att flera olika hundägare har provat spårat med honom och sagt "Aldrig mer!" så vet jag att det inte är jag som är brutalt klen, hehe. Det ligger med andra ord en sanning bakom. Men vi skippade spårlinan. Att ge honom 10 meter att kräka till sig på fann inte i min mentala plan, utan jag tog fram två reflexkoppel. Exakt samma modell och längd, bara i olika färg. Fäste det i halsbandet och sen ner in mellan frambenen och upp vid vardera sida (som på bilden). Allvar som fått lukta lite på kattmaten jag hade som spårslut fattade direkt vad som var i görningen och började gasa på när jag plockade med kopplena då vi närmade oss spårstarten, men efter att ha fått sitta och lugna sig lite och jag gett kommandot "Spår!" samtidigt som jag visade ner honom hände nåt. Nåt jäkligt positivt och himla skittrevligt. Han satte nosen i spårkärnan och behöll den där under hela spåret samtidigt som han hade samma fina fokus hela vägen. Vinkeln tog han på millimetern vilket aldrig hänt förr då han brukar gena dem och vid spårslutet var jag så glad att jag kunde börjat lipa. Oj vilken kick! Imorgon ska vi träffa T och Agnes och träna lydnad vid rastgården, och där ska jag baske mig lägga ett långt hårdspår med ett par vinklar då det är perfekt mark för det där. Så får vi se om detta var en engångsföreteelse eller om han faktiskt kan komma att fatta att man inte behöver dra på med jetmotorn utan det är trevligare att faktiskt spåra noga. Jag håller tummarna och hoppas på att bråken i linan snart är ett långdistansminne. Typ. Tanken idag var att jag skulle åkt och hälsat på snorvalpens mormor och morfar med mina grabbar, och om inte så skulle jag hjälpt till att röja där nya BK ska ligga. Men i förrgår gick luften ur mig fullständigt och jag har fått tänka till och planera om. Göra kravlösa smågrejer där lite energi går åt och mycket energi rinner till. Allvar har med andra ord fått vila idag. Känns verkligen skittrist och faktiskt som ett mindre nederlag, men att rasa igenom väggen igen är inget alternativ. Så lite hundträning imorgon och sen hoppas jag på att jag är fit for fight när ny vecka börjar på måndag igen. Nu blir det kvällsmacka.
Trevlig kväll, y'allers. Ibland behöver man liksom bara göra det. Åkte och kikade på om K-fältet låg kvar. Det gjorde det. Kanske skulle få tummen ur och hårdspåra lite oftare där? Snorvalpen har fått keps. Äntligen! Det har varit svårt att hitta en som sitter bra, men nu så. Och med tanke på att den är inspänd nästan så mycket det går så kan han ha den ett tag. Om han inte slarvar bort den. Risken finns att han tagit efter sin mamma där... Korv räknas inte som grillning, så igår hade vi premiär. Vi vuxna fuskade och väntade tills snorvalpen var nattad, sen goffade vi rejält. Mumma med citronkryddad fläskfilé med potatismos och bearnaissås. Allvar ville också ha men fick nöja sig med ett par knäcken.
Allvar har fått vinterkräkan. Mattes lycka är total. Eller inte. Det sprayar åt bägge hållen på stackarn. Så nu får magen vila från mat ett dygn och sen tar vi det därifrån. En som inte gillar matsemester är Allvar. Så fort jag närmar mig groventrén där matskålen finns har jag honom hack i häl. Lillplutten. Och inte blir det bättre av att jag har varit ute i groventrén ett antal gånger för att fixa och dona. Var gång har han trott att det varit käk på G, och var gång har besvikelsen varit total.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|