Som det ser ut just nu så kan man söka på Lathundarna på Facebook så ploppar vi upp. Hur länge det förblir så återstår att se. Vet inte riktigt varför jag startar upp där också, när jag knappt hinner sitta här längre. Ah, well. En vacker dag kanske jag förstår mig på mig själv?
1 Comment
Tog ut råttan i skogen idag. Bara för att vara. Bara vi. Jag och råttan. Oerhört välbehövd egentid och vi fick sällskap av värmande sol för första gången i år. Men gud så slirigt det var...
"Jag är lite nyfiken på kelpien, kan du inte skriva ett inlägg om hur det är att leva med kelpien, egenskaper och allt sånt tjafs du vet ;) hade varit intressant då jag sitter och klurar på nästa hund ;)"
Har inte känt för att sitta vid datorn och häcka. Sen har det inte hänt så överdrivet mycket att uppdatera om, egentligen. Vi tar just nu dagarna som de kommer och gör det vi känner för.
Uppiggande kallt ute under promenaderna idag. Solen skiner och det är bara att suga i sig så mycket energi som det bara är möjligt. Jag och grabbarna har gått en längre runda och härjat lite på baksidan, men just nu är det tyst i huset. Alla andra sover.
Ja, det är väl det minsta man kan kalla det med tanke på de -11 grader vi körde på i. Men ack så skönt, och vilket superplus att solen sken! Dessutom gick både upplet och lydnad hyfsat finemang.
Kallt men svettigt och skönt att komma hem och käka frukost. Tjocktäcke på Allvar idag igen. Snorvalpen ligger i vagnen på altanen och sover. Förmiddagslur är tydligen det bästa. Allvar ska få pedikyr senare. Han är lyckligt ovetande.
Ja, det är vad vi har hittat på så här långt. Ska snart ut och knalla en runda, och sen är det bara att invänta att övriga bybor ska natta sig (dvs de håller sig inomhus efter ett visst klockslag och chansen att vi möter nån är minimal) så att vi kan ut och köra lite drag i lugn och ro. Så lugnt det nu går, råttan är "lagom" taggad... Är nog bara att vackert hålla i mössan och hoppas på det bästa, haha! Vantarna hittade han fint idag. Lekte med dem på vägen in, men ähh... Vi lägger energin på att det blir mer seriöst med pinnarna, så vantarna får väl vara lite lattjolajban helt enkelt. Nån gång måste man ju faktiskt ha kul också, eller hur?
Slapp slira in med andan i halsen idag, men det verkar inte bättre än att det inte spelar nån roll när vi än startar hemifrån - vi är alltid sena. Oavsett vad vi än ska till. Så nu är det officiellt - jag har blivit en klassisk småbarnsförälder, haha! Under promenaden höll vi oss i täten, första ekipaget efter M som fick agera guide ikväll. Råttan och jag var sådär totalt osociala, men uppenbarligen är det vad som krävs på dessa promenader för att inte han ska explodera i ansiktet på nån av de andra hundarna.
Jag hjälper så gärna mina närmaste att finna den när de har det jobbigt, vänder mig näst intill ut och in för att de ska må bra igen. Men varför ska det vara så in i vassen svårt att lokalisera den egna dörren? Just nu känns det mest som att jag står och stångar pannan mot dörrkarmen, men inte fattar att om jag tar ett steg åt vänster så kommer jag ut på andra sidan. Väldigt frustrerande. Otroligt frustrerande, faktiskt.
Det hade ju varit grejer det. Nu gäller det istället att hushålla, så det inte sinar innan dagen är till ända. Och det är inte fullt lika kul. Jue.
Ingen söndagspromenad med damerna idag, utan vi tog en egen repa rätt in i skogen lite senare under förmiddagen. Solen sken och visst var det härligt. Men det går inte att komma ifrån att man är lite mer på tårna när det kan lura halvtama skogsgrisar här och där. Det är inte fullt lika mycket frid och fröjd längre, tyvärr. Snacka om prima avelsdjur med tanke på hur fort de ökar i antal... Hur som helst, rundan var lös och ledig trots lite vakande ögon och öron från min sida. Just vad vi behövde starta dagen med. Solljuset bidrog till en lite piggare, fräschare känsla och det var ju inte en dag för tidigt. Enda träningen Allvar fick under dagen idag var hur man får soffkudden att bli som skönast att ligga på då en av mina bästa vänner kom och hälsade på och vi snackade en massa djupt, men ikväll blev det persondrag med back- och motståndsträning.
Träningen igår gick... bra. Över förväntan får jag nästan lov att skriva, eftersom jag var så fruktansvärt trött och med den gigantiska huvudvärk som o-roade mig med sitt sällskap. Lydnadsmässigt tog vi bara det där som liksom redan sitter rätt okej, fritt följ, inkallning, läggande och apporten. Med andra ord inte mycket som kan fela även om jag ju naturligtvis kan klampa i klaveret ändå. Men jag lyckades hålla mig på banan och få till ett riktigt snyggt fritt följ, en inkallning med fart och (något segt) rakt sättande, vi närmar oss att "Lägg!" får det att damma till i backen och inget tugg på apporten. Under kvällen, när få andra är ute, selades det på för drag.
Jag kan sitta och titta på både Allvar och Sid hur länge som helst. Båda är så perfekta. Den ena skapt av mig och sambon, den andra snubblade in i vårt liv för snart 4 år sen som allra hastigast. Och på bilder är de så otroligt fina. De liksom fastnar. Verkligen. Fastnar. Nästan äts upp av kameran.
Lika glad är jag för det. Men jag hade helt ärligt inte en tanke på vildsvinen som huserar runt byn när jag fick för mig att vi skulle snedda in bakom Folkets Hus och ta skogsvägarna. "Tjoho!" tyckte Allvar som fick springa lös större delen av vägen. Nån hade redan hunnit ut och åkt skidor, men inte blev jag det minsta inspirerad till skiddrag inte. Näe. Faktiskt inte. Pulsade omkring i säkert en timme, sen var vi tvungna att knalla hemåt igen.
Fann denna bilden i vår stationära dator idag. Bytte ut en detalj för att passa Allvar, gissa vilken...
Tror det är fler än jag som märker att jag inte är i form... Inte ens vindruvor, en kopp té och en Japp funkar.
Med tanke på att jag inte är i form höll Allvar och jag gott avstånd till övriga. Jag vet att det återspeglas i honom, och jag orkade bara inte ta några eventuella konflikter. Upptäckte även att jag går bra mycket snabbare när jag mår dåligt. Som att jag försöker springa ifrån ångesten. Good luck Lisa. Så vi fick stanna och vänta in de andra som går ett mer "normalt" tempo ett flertal gånger.
Erkänn att ni alltid undrat. Kan ni då få svaret? Jamen, självklart säger väl vi. Och här serveras det nu, som på ett silverfat. För han blir jätteosynlig. Verkligen. Jätte.
Arg som ett bi och charmig som en spottkobra (universum har nog aldrig skådat nåt gulligare än när jag är trött och less) skickade sambon ut mig att gå med Allvar i förmiddags. "Gå det av dig och kom hem när du skärpt dig!" och jag lufsade slokörat iväg med en jycke som slog dubbel saltomortal av lycka över att slippa ha med dumvagnen på rundan. Drog på broddskorna och gick en halvlång runda. Tänkte att "Det är väl lika bra då-rå!". När vi kom upp på grusvägen kikade jag mig omkring. När kusten visade sig vara klar kopplade jag loss Allvar som genast efter frikommandot susade iväg 20-30 meter för att lukta, skvätta och njuta av sin frihet. Passade på att träna lite på den vardagliga inkallningen när vi ändå var ute, ensamma och han var lös. Hade det nya, hemliga vapnet med mig. Så hemligt att inte ens Allvar visste om det. Och när han väl blev vare var inkallningen körd. Det går inte att spontant kalla in en jycke som inte viker från ens sida...
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|