Sitter vid datorn och rensar bilder. Minnet är fullt, så det var onekligen på tiden. Minst hälften går ju att kasta. Men oj vad sentimental man blir. Att gå tillbaka till 2006 och se hur man hade det, hur man bodde, hur liten O var och sedan se hur livet utvecklade sig. Ja, jösses...
Har dessvärre inte kommit så långt att jag kan börja dela med mig av bilderna, de ligger fortfarande huller om buller och hej och hå. Men det kommer förhoppningsvis en tid då det blir ordning även där. Å andra sidan sett så har ni som hängt med sedan bloggen låg på blogg.se antagligen sett bilderna redan.

Jag har insett att jag inte kan lämna Lathundarna bakom mig. Det har hängt med i så många år att det blivit en del av oss, av vårt lilla gäng. Att jag sedan inte är ens måttligt road av att Weebly vill tvinga en att logga in via Facebook, det är en annan femma. Än så länge kan man smita förbi det. Så det är helt enkelt här inläggen kommer landa hädanefter. Krångel, krångel. Eller rättare sagt, beslutsångest. Men så är det ibland.

Vi har verkligen haft semester från allt vad sociala medier och bloggar heter (utom Instagram), och det har varit jätteskönt! Ibland behöver man liksom bara koppla ner och koppla av. Tänkte bara ge ett litet livstecken här och nu, och berätta att jag kommer lägga upp ett litet bildinlägg med några av sommarens härliga dagar senare i veckan.

Hoppas ni haft en bra sommar, ni också, och att det inte känns alltför tungt att nu återvända till vardag och rutiner igen.

Jahopp, då har vi hostat, snörvlat och kräkts oss igenom mars månad då. Jag tänker inte ens gå in på det där med "dagisbaciller", för det handlar inte om dagis utan om föräldraansvar. Det gick så långt på vårt dagis att man satte upp lappar med information om att ifall de inte fick bukt på all magsjuka som snurrade runt så var de tvungna att stänga dagis i 72 timmar. Det tog inte lång tid förrän det blev bättre efter det. Men det har varit en påfrestande månad, och medan de andra två numera är hyfsat friska i alla fall så går jag fortfarande runt och hostar så lungorna blöder.

Hur som helst. Mars 2017 tillhör historien och där kan den stanna. Mellan spyor och jätteförkylningar har jag hunnit hälsa på Ola några gånger, och Jörgen och jag var på väg att komma igång med lite mer fys. Ja, tills jag blev dunderförkyld och allt satte sig på luftvägarna. Men det är bara att sätta sig ner, luta sig tillbaka och vila bort skiten. Vi kommer igång igen, bara inte just exakt precis nu.

Sid har börjat visa intresse för att träna med Jörgen den senaste tiden. Tyvärr är det inte särskilt ömsesidigt och Sid står ofta frustrerad och ber mig att beordra Jörgen nånting. Jörgen i sin tur har börjat visa tendens till åldersenvishet, och när vi hade kursstart i fredags förra veckan och jag fick svart på vitt hur det var upplagt och vad vi ska lära oss under alla dessa tillfällen så kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. Jag vet, jag vet, jag vet. Det är sånt som Jörgen kan. Definitivt. Men! Med åldersenvishet hos sin hund tillkommer en ny nivå på att kunna motivera varför hunden ska göra just si eller så. Eller, jag kan ju bara tala för hur det är med mina hundar, men så har vi det. Kanske inte det mest fantastiska när man är 5 år och vill träna med mammas hund som dessutom inte lyssnar nåt vidare på andra än just matte, men i alla fall.

Just hundkursen tror jag kommer i helt rätt läge. Vi behöver teama ihop oss och ha roligt ihop. Jag är otroligt tydlig med att det i vårt fall absolut inte handlar om att vi inte kan eller att vi ska ha hög kravställning med kronisk kontakt vid hundmöten och hej och hå - vi ska bara ha roligt. Tyvärr var det inga hundar med vid första tillfället vilket vi kursdeltagare inte visste, så det var en väldigt butter Jörgen som låg i skuffen. Han fick komma ut och kissa lite utanför området, men that's it. Men! Jag vet att om han behåller samma taggade känsla, så kommer passen på klubben kännas helt fantastiska.

Nähä, slutpladdrat för idag. Dags för mig att lyssna på lite Kjell Enhager och få en riktig feel good-känsla i kroppen. Kan man nånsin få för mycket motivation i kroppen?

Sommaren och hösten 2016 kommer jag bära med mig länge. Väldigt, väldigt länge. Jag fick lära mig den hårda vägen hur hugg i ryggen känns, och hur svårt det är att inte tappa bort sig själv i smärtan när samma kniv vrids varv på varv. Det tog tid för mig att återhämta mig, men med en fantastisk skara människor som lägger kuddar under mina knän när jag faller har jag rest mig ännu en gång. Efter det valde jag att rensa ut all negativ energi och minsta antydan till negativ energi ur mitt liv. Ja, det borde jag ju ha gjort för länge sen, men på något vis så har det känts svårt eftersom man ju är rädd för att någon ska ta illa upp. Men vet ni vad? Knepet är att skita i vad andra tycker. Det är befriande!

Någon frågade mig om jag någonsin kommer förlåta, men nej. Det kommer jag inte. Jag kommer varken glömma eller förlåta, men jag tar erfarenheten med mig och lär mig av den. Något jag vet att jag vinner hästlängder på. Det är många som anser att man "måste" förlåta för att kunna må bättre. Jag är av annan åsikt. Jag behöver ingenting som jag inte vill - i detta fallet handlar det inte heller om att inte vilja, utan om att inte kunna. Så länge jag håller mitt samvete rent kan jag må bra igen.

Det är väldigt mycket därför bloggen har varit vilande. Jag kan inte med ord beskriva hur dåligt jag mådde under en period, och jag hoppas att jag aldrig mer ska tvingas må så igen. Det var fruktansvärt. Men nu är jag på banan igen, och Jörgen är mitt lyckopiller. Det är det som är så fantastiskt med att ha hund. De tar med en ut oavsett om man vill eller ej, och när man väl börjat röra på sig igen efter att ha varit passiv alldeles för länge som upptäcker man hur skönt det är. Hur det rensar upp alla slaggtankar, dumkänslor och rätar ut frågetecknen. Det har funnits gånger då jag bara gått ut i skogen och satt mig och låtit honom leta foderkulor i mossan, men den friska luften, dofterna, ljuden och avsaknaden av dömande blickar gjorde att jag sakta repade mig.

Nu går vi långa rundor och det händer att varken han eller jag är särskilt sugna på att vända hemåt utan bara vill fortsätta gå trots att det bränner under fotsulorna. Ja, ni vet, såna där rundor då man kanske borde ha packat den stora sopptermosen så att man kan pausa och fylla på energi lite då och då. Förvisso så är det ändå inga flera mil långa rundor vi går (som mest går vi 1-1½ mil per runda), jag rusade ner nästan 20 kg på väldigt kort tid i somras och är därför fortfarande lite nedsatt i kondition och muskler, men vi jobbar på det och för varje vecka som passerar så ökar uthållighet och energi. Och det är helt underbart att känna hur det vänder. Jag har satt som mål under våren 2017 att både Jörgen och jag ska komma i bättre form (det gäller att sätta rimliga mål), och vi gör det här tillsammans. Det blir så mycket roligare då.

Jag törs våga påstå att det märks att datorn inte använts alls ofta under denna tid. Man riktigt känner hur den tyckt det varit skönt med långledigt. Men nu sitter jag här, för en gångs skull. Så vad har vi hittat på? Tja, inte jättemycket egentligen. I december tog vi det mest lugnt. I januari drog vi till med en grundlig check av nacke, rygg och höfter samt kollade om Levaxinet behövde regleras. Röntgenplåtarna såg väldigt fina ut bortsett från att det startat en liten aktivitet i L1S7:an, men det borde inte vara något som stör honom såpass att vi kunde fått träningsförbud. Vi får därför köra igång igen, men ska undvika sådant som kan fresta på ryggen alltför mycket (hopp och skutt och sånt - jättelätt med en kelpie). Levaxinet behövde höjas och det ganska rejält. Han tar nu dubbel dos, men det märktes snabbt en klar förbättring på energi och glädje.

Han har fortsatt få behandlingar med hjälp av akupunktur, och han verkar tycka att effekten av det är väldigt skönt. Vilket jag helt och hållet baserar på hur han beter sig när vi är på väg ner för ny behandling. Sista halvmilen sjunger han bak i buren, och när E väl öppnar dörren för honom så har han oerhört bråttom in i behandlingsrummet. Han är inte jätteförtjust i själva sticken (vem är det?...), men han är så duktig! Efteråt är det bara att öppna dörren så att han får springa ut och kissa, sen sover han hela vägen hem och till dagen därpå med bara några kisspauser när blåsan nästan är överfull. Efter det är han piggare, gladare, mjukare, har bättre fokus/koncentration, mer arbetsvilja och har lättare för att samla ihop sig själv. Utfall minns jag ärligt talat inte när han gjorde senast. Han har blivit väldigt obrydd andra hundar även om de står och vrålar sig hesa mot honom, och det känns helt fantastiskt med tanke på hur vi har haft det tidigare år.

När vi fick klartecken från veterinären att vi kunde köra igång lite lätt igen så tog det inte många timmar innan jag hade blivit medlem på vår lokala BK och anmält oss till en grundkurs i allmänlydnad. Även om det känns som att han hade kunnat gå svårare kurser än så, så har vi trots allt inte tränat vidare mycket de senaste 2 åren och det känns som en lagom nivå att starta upp på igen. Varför? Jo, för att vi ska ha kul och få livskvalité - inget annat. Både Jörgen och jag behöver komma iväg på något lite nu och då, få egentid. Få skratta, ha kul och ösa på lite med sånt vi trivs med. Ja, ni fattar. Så nu väntar vi bara på att den ska dra igång i mars/april någon gång. Det ska bli riktigt roligt att komma igång där igen!

Man blir ju inte riktigt klok på vädret längre, men samtidigt är det inget vi hänger läpp över här hemma. Ingen snö betyder skogen för mig och Jörgen. I lördags när jag rastade av honom innan vi skulle iväg fick han för sig att han skulle hämta en pinne för oss att leka med. Kiknade av skratt när jag såg vad det var för pinne han kämpade så dant med. För det var liksom ingen pinne. Det var en sån där bit av en trädrot som sticker upp ur marken. Ja, där hade han ju att jobba på kan man säga. Tror han höll på i en kvart innan han gav upp och norpade åt sig en liten kvist som låg jämte istället.

Om ett par veckor är det dags för akupunktur igen. Vi missade senaste tiden på grund av sjukdom här hemma (dessutom snöstorm ute), men nu satsar vi på att komma iväg. Det märktes tydlig skillnad på Jörgen några dagar efter den första gången, vilket förvånade skeptiska mig. Men det gör mig glad när jag hittar något som funkar. Framför allt gör det mig varm inombords när jag hittar något som ger honom glädjen åter.

Han är ganska stel om kvällarna, och om det inte ligger i tvätten så åker BackOnTrack-täcket på. Det händer att han är såpass stel att han får sova med det på, och han tycks gilla det. Jag har svårt att tro att en hund som frivilligt och utan kommando kommer och kör in huvudet i täcket när man bara står still och håller upp det skulle finna det jobbigt på något sätt. Vi hittar våra små vägar. En annan av dem är akupressur som jag kan köra på honom några gånger om dagen. Ja, jag är ju inte utbildad, men jag har blivit visad och tillsagd att göra det hemma - såvida han inte påvisar smärta. Men det gör han inte. Istället ligger han och blundar och knorrar sådär som han gör när han tycker att något är skönt. Nackmassage är nog det bästa han vet i ren hantering. Vad jag baserar det på? Han har sagt det. Ehh, nä. Men han kommer fram och visar att det är det han vill. Han är väldigt tydlig med vad han vill att man ska göra nuför tiden. Man kan "mosa på" hur länge som helst och han ligger bara där. Man ser hur han njuter.

Min lilla goding. Han hade lite mer värk av ryggen ett tag, det märks på utfallen mot andra hundar. Har han ont ökar det beteendet snabbt. Men nu har det stillat sig igen och det är betydligt mer avslappnade promenader. Han kan såklart bli spänd vid hundmöten, men vad sjutton?! Det hade antagligen gemene man blivit om något stått och skrikit på oss när vi passerat. 9 gånger av 10 går han bara rätt förbi och säger inte ett pip. Hur eller hur så är jag så glad över att ha honom. Så det så.

Eller ja, för oss är den i alla fall ny. I fredags var Jörgen och fick akupunktur. Jajemensan. Ni som hängt med oss ett tag vet förmodligen att det inte är så där hemskt jättelätt för andra att hantera Jörgen då han är så otroligt snabb i sina reaktioner (förvisso som en typisk vallhund ska vara) och lätt stressar upp. Så det var med detta i bakhuvudet jag körde iväg med tant GPS gaggande i örat om att "Sväng höger" och "Sväng vänster" och "Kör 7 kilometer".

Det var en trevlig och lugn kvinna som tog sig an honom hemma hos sig (som så många andra av de som håller på med "alternativa" behandlingar), och Jörgen nosade runt i både behandlingsrummet och köket en liten stund. Hon fick känna igenom honom och precis som alla andra kunde hon konstatera att han har muskulära bekymmer i ryggen. Upp på britsen och han fick lite uppmjukande BioLight. Först undrade han vad hon höll på med där bakom ryggen på honom, men sedan började han slappna av och varva ner. En första nål sattes i pannan, och han undrade var i hela helvete kvinnan tog sig till. Men det gick bra och han fick varva ner igen.

Jag måste erkänna att jag blev imponerad över att hon faktiskt lyckades sätta ut 6 stycken nålar på ländryggen på honom, och att han kunde sitta med dem i cirka 20 minuter utan fler "Pijong!". Jag satt med honom uppe på britsen och kliade och klappade och hade mys samtidigt som jag och kvinnan som behandlade honom pratade om lite ditten och datten och livet och sånt, och det får honom att slappna av. Men vem somnade inte med huvudet i sin förälders knä när man var på middag hos nån bekant och de satt i sofforna och pratade när man var liten? Jag gjorde i alla fall alltid det.

Efter behandlingen var han trött och sov hela vägen hem. Eller så skumpades han till sömns då vi körde i pickupen som ju är ganska "guppig" att åka i på de dåliga vägarna här i krokarna. Han behöver ut och kissa ett flertal gånger under kvällen (inte heller det ovanligt), men den där förväntade 'träningsvärken' hon hade pratat om uteblev. Sin vana trogen. Däremot har han varit piggare och haft mer energi denna helgen. Så vi ger det några behandlingar till. Tumme upp än så länge.

Det har egentligen inte hänt så mycket sedan sist jag skrev, livet lunkar liksom på och det är inte direkt superspännande även om jag önskar att så vore fallet. Det har börjat suga lite i träningstarmen igen, och det är en skön känsla. Det är ju ett tag sedan vi var på klubben senast. Jörgen får ju dock inte gå i samlat arbete till följd av sin rygg, så någon lydnads- eller rallyträning på klubben är inte aktuellt. Jag tror inte ens vi är medlemmar längre om jag ska vara ärlig. Men det är ändå skönt att jag börjat känna en viss längtan. När vi lade träningarna på hyllan kändes det mer som ett tvång är roligt, och jag var så stressad. Jag tror jag börjar landa nu. Äntligen.

Jörgen hade garanterat mer än gärna ställt upp på varenda träningspass jag hade lagt framför honom, men jag vet hur han ser ut om kvällarna när han knappt kommer upp i soffan. Hur han liksom stönar till när han ska lägga sig ner. Så vi kör på med att stretcha, massera, travträna och lufsa runt i skogen och leta olika saker för att hålla huvudet igång. Det är nog det som fått även mig att lugna ner mig. Vi har liksom tvingats till ett lugnare liv tillsammans. Och då får det vara så.

Nähä, nu ropar livet igen. Jörgen ska ut och knatas, tvätten ska hängas och toaletterna skuras. Ja, ni hör ju själva så spännande vardag vi har. Hoppas ni har roligare med massor av träningar!

Så vad har vi hittat på såhär långt denna månaden? Tja... Jörgen har haft ont i ryggen och krummat en del, så jag har lagt extra tid på att knåda och stretcha. Det har blivit bättre och steglängden bak har ökat, men jag är ändå inte nöjd. Jag kommer inte åt som han behöver, och det är frustrerande. Men vi kämpar på.

Det har blivit en hel del vatten för Jörgens del. Nu när det inte är semestertider och dessutom badsäsongen är över för oss tvåbenta så står stränderna fria. Det har vi passat på att utnyttja. Inte så mycket traskande som simmande, men himmel vilken energiskillnad. Säkert mycket tack vare svalare grader ute, men garanterat även för allt simmande. Några vidare muskler på rumpan lyckas jag dock inte bygga upp hur jag än gör. Kan man träna in så att hundar kan köra squats? Han hade onekligen behövt det... Dock! Eftersom jag tenderar att gräva ner mig i hur han ser ut "därbak" så tänker jag ändå försöka vara positiv just kring det där med att hans energi är tillbaka. Sakta men säkert ska vi ta oss tillbaka. Jag måste bara klura ut lite lösningar på just muskelbyggandet.

Sist vi var och simmade nere vid byns "strand" kom Mårten Gås kvackande och flygande och landade inte alls långt ifrån oss. Troligtvis hade han/hon hört vårt plaskande och misstog oss för pensionärer med påsar med vitt bröd och gamla vaniljhorn. Om Jörgen brydde sig? Nej, han tittade till när den totalt osmidiga vattenlandningen ägde runt (ja, den var verkligen osmidig, så även jag stod och gapade och undrade vad som hände innan den relativt stora kanadagåsen kom simmande mot oss), men i övrigt var det bara en sak som fanns i hans fokus - pinnen! Han har börjat bära pinnar i munnen både under bad och promenader, och jag låter honom hållas. Vill han känna sig som en retriever så tänker inte jag stå ivägen. Bara han är lycklig.

Jag kommer ihåg hur jag blev varnad när jag var gravid. Man talade om för mig hur jag aldrig skulle kunna ha kvar Jörgen när sonen väl fötts, att han krävde för mycket tid och energi och att jag skulle tappa intresse. Han var för energisk, för lättstressad, hade utfallsproblem, ja, jag minns knappt allt. Man rackade ner på honom så himla hårt, utan att egentligen känna honom. Och såhär har det sett ut sedan sonen föddes. Sida vid sida, Jörgen med noga koll på sonens varje steg och båda under våra vakande ögon. Senast ikväll sade sonen att Jörgen är hans bästis och att han ska leva för alltid. Kärlek, helt enkelt. Jag är så oerhört tacksam över att ha litat på min egen känsla och inte köpte vad folk snackade om. Vi är en familj. Jörgen är en del av den, och vi vore fattiga utan honom. Punkt.

Ola mår bra. Han har också blivit lite piggare av den friska höstluften. Fuktig luft och regn är väl kanske inte riktigt hans melodi, men det blir väl så när man blir frissig i håret av den typen av väder. Han hjälpte även gammelhusse och gammalmatte att passa barnbarnet i nästan en vecka för ett tag sedan. Det var nog lite jobbigt. Är man en gammal man vill man ju ha lugn och ro och ta sina små tupplurar. Med en (soon to be) femåring i huset så är det inte lika... lugnt. Eller tyst.

Fortfarande när jag kommer till mina föräldrar blir han alldeles till sig. Jag trodde det skulle lägga sig med tiden då han blivit väldigt trogen min mamma och pappa i övrigt, men nej. Ivrigt hoppar han upp i deras kökssoffa och inväntar att jag ska ta av mig skorna och sedan komma in och kramas. Jag önskar att det kunde fångas på film, för han kramas verkligen. Vill lägga sin kind mot min och ha tassarna om halsen på mig.

Någon påstod att det skulle vara ett ägandebeteende, men hade ni sett och hört det (ja, han gällpratar nåt så in i vassen, precis som för att berätta om allt som hänt sen sist eller nåt) så hade ni förstått vad jag menar. Jag väljer att inte tro på ägandebeteende. Jag väljer att tro att han blir så glad av att jag kommer och hälsar på. Trots allt, han och jag har ett starkt band. Saknar att ha honom här hemma och önskar att han inte hade sin förbaskade allergi mot vad-det-nu-är i vårt hus, men samtidigt vet jag att han har det så otroligt bra hos mina föräldrar. De gör ett helt fenomenalt jobb och ger honom ett fantastiskt liv där han är i centrum - precis som han ska.

Sist vi var och hälsade på Ola och mina föräldrar fick Jörgen rycket. Han kunde inte sluta bada. Uppenbarligen är det inte bara jag som älskar havet i vår familj. Ett tag såg det ut som om han skulle simma till Polen, men han är lätt att kalla in. Det är bara det att han hoppar ju tillbaka i igen. Och igen. Och igen. Och igen. Misstänker att det är något som kommer från mamma Minoo, haha!
Själv njöt jag av att få vara tillbaka och lyssna på vågskvalpet. Sommaren har som sagt varit en enda stor besvikelse och det var välbehövt att få sitta där på klippan och se solen gå ner.

Idag tog vi en långsam, skön skogstur. Gick och sparkade lite bland löven och kikade efter trattkantareller medan Jörgen sprang, hoppade, skuttade, rullade, tuggade på grenar och höll på. Lät honom hållas. Han mådde så gott av det. Imorgon kör vi en repris på det. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Vi har en period framför oss nu då vi bara ska göra sånt som går att klassa som ren återhämtning och det ska bli så förbannat skönt. Och jag hoppas att digitalkameran kan gå med på att samarbeta lite så jag kan uppdatera med bättre bilder och oftare. För äntligen (!!) har jag fått tillbaka livet som försvann när skolan började.

Vad händer därute i hundSverige? Jag har ingen som helst koll längre. Vilka sporter är på frammarsch? Vad diskuterar man? Vilka raser är mest inne? Vilka är sjukast? Om nu något har förändrats på den fronten vill säga.

Mina händer är sakta men säkert på bättringsvägen (vad det vekar som just nu i alla fall, och det hoppet lever jag på). Och så är skolan snart slut. Ljuset i tunneln efter ett oerhört tufft år där jag knappt hunnit träffa och umgås med min lilla familj. Och så får vi inte glömma att det är höst. Äntligen! Nu hoppas jag på mer hundträning, mindre skador för oss alla och bara en massa glädje.

By the way, både Jörgen och Ola mår bra. Och jag tror de njuter lika mycket som jag av att värmen är över för denna gång.

Vad hittar ni andra på? Har tävlingsträningen tagit vid efter sommarslapp? Eller ni kanske hållit igång hela sommaren? Har långpromenaderna blivit lite längre nu när det är svalare? ÄR skogspromenaderna fler när svamp dyker upp här och där i skogarna? 

Jörgen har nu varit utan behandling i 1-1,5 månad då hon som hjälpt oss tyvärr själv skadade sig. Jörgens baksteg är nu åter stelt och kort. Jag gör vad jag kan, men knåda honom har blivit en omöjlighet. Stretcha går bra, men inte knåda. Varför? För att vår otur never ends.

Denna gången ställer det dock till med en hel del annat också, och jag försöker verkligen att acceptera. I mer än ett års tid hade jag den aggressiva inflammationen i knämuskulaturen i bägge knäna. Det är bättre nu, även om jag inte är helt fri från den. Man kan ju tycka att det räcker där. Men nej. Ödet känner inte riktigt likadant.

För en månad sedan hände en grej där jag sommarjobbat. Tänker inte hänga ut företag eller enskild person, men det blev ett tillbud. En vecka senare träffar jag en läkare för bedömning. Ytterligare en vecka senare träffar jag nästa läkare. Veckan därpå kom jag äntligen iväg till. Ortopeden på remiss. De kliar sig lite i huvudena och tankarna de berättade för mig är typ;
​1) carpaltunnelsyndrom som ev behöver opereras.
2) muskelbristningar som gör att det svullnat kring nerver i både handleder och armbåge. Detta kräver att man vilar bort det.
​3) både nerv i handled och armbåge är märkbart (och för min del jäkligt kännbart) påverkade och retade. Orsak okänd.

Vad som ställer till det är att handlederna smärtar nåt så vansinnigt, underarmsmuskulaturen känns krampaktig men utan kramp (svårbeskrivet) och det sticker, bubblar och värker i händer och främst fingrar. Alla fingrar. Jag har nästan ingen greppstyrka kvar och kan inte använda händerna så mycket innan jag måste pausa pga smärtan. Olika nerver styr olika delar av handen, typ. Så nu ska jag gå med handledsskenor i två veckor för att se om det blir skillnad. Därefter ska att känseltest göras, och sen får de fundera vidare därifrån. Har bara haft skydden på mig sedan i fredags, men jag har fortfafande ont. Väldigt. Ont.

Detta gör att jag inte kan travträna med Jörgen (han har gått upp den övervikt han hade lyckats tappa. Jag är iiinte glad och han har ärligt talat aldrig sett så bedrövlig ut vilket skär nåt fruktansvärt i hjärtat). Jag har bekymmer med kloklippningen (han kan ligga blixtstilla, jag har inte greppstyrkan för själva klippet). Jag kan inte massera Jörgen efter promenader eller lek då det triggar igång en helt galen smärta i händer och underarmar. Jag kan inte hålla i hans koppel ens en liten stund, det är för tunt och han rycker och drar för mycket (tack och lov att man har en mobil sambo samt ett träningsbälte att fästa kopplet i). Och så vidare. Dessutom gör allt detta att min motivation för att ens ta mig ut för att röra på mig (och därmed även Jörgen) är lika med noll.

​Så, sådär ser skadeläget ut. Jag har ingen aning om hur länge jag kommer ha bekymmer med handleder, händer och underarmar, men det går inte fort nog. Jag vill ut och träna. Nåt.

Jag har levt utanför datorer det senaste året, som ni kanske vet. När jag för första gången på väldigt länge loggade in på ett forum och började kika runt på vad folk frågar om nuför tiden och hur andra svarar på dessa frågor, insåg jag hur jag själv måste framstått när jag har skrivit svar på någons fråga. Hur besserwissig, nedlåtande, dömande och allmänt dryg jag måste ha verkat. För det skäms jag. Och för det ber jag om ursäkt. Verkligen. Förlåt.
Alla har varit nybörjare, man blir heller aldrig fullärd - men framför allt så fungerar, tänker, känner och reagerar vi olika. Våra värderingar skiljer sig precis som våra erfarenheter.

Jag minns hur osäker jag var med Jörgen - trots att han är min tredje hund. Jag försökte ta hjälp från olika håll, och föll för de som lät kunniga. Säker på sin sak. Många av dem var det också. Men ändå lyckades vi aldrig riktigt få till det. Jag insåg liksom aldrig hur viktigt det var med stabiliteten. Att hitta en balansgång mellan aktivitet och vila. Mellan beröm och mena allvar. Mellan träning och fostran. Ja, mellan allt. Vi var i total obalans väldigt länge. Tyvärr, får man väl ändå säga.

Idag är vi på rätt nivå i det mesta. Antagligen för att jag har funnit lugnet. Tryggheten inombords liksom. Jag såg det senast under vår kvällspromenad ikväll. En jakthund som står på insidan av ett högt, nybyggt staket och vrålar. Jörgen som reser lite ragg och kikar under lugg men passerar i tysthet. Eller när han är på behandling hos C och han ligger på britsen alldeles lugn och stilla. Eller när han ligger i "sin" soffa och plirar mot mig med lojt viftande svans som vevar allt snabbare om jag ler mot honom. Det är det som är harmoni. Det! Inte hur det går på träningen, inte i vad andra tycker och tänker - att bara kunna hitta varann.

Så alla ni som ska skaffa eller har skaffat er första hund och känner er osäkra - lyssna på er magkänsla. Ta råden som öser över er vare sig ni bett om dem eller ej med ro och tro på er själva - ni ror det i hamn. Jag lovar. Luta er mot de ni känner är trygga i sitt eget hundägande, oavsett om det är någon på er klubb eller på Instagram. Fråga om råd, men lyd dem aldrig blint. Allt bör anpassas efter individ och partnerskap. För det är just det du och din hund ska vara - partners. Och för att få det samarbetet att funka, tänk lite som de alltid tjatar om i gamla polisserier; "om jag inte vet att du täcker min rygg, hur ska jag kunna täcka din?". Men vad ni än gör med er hund, om det så är att hitta vardagsrutiner eller träna på första lydnadsstarten, se till att ha roligt. För helvete, se till att ha roligt!

Det går onekligen framåt för Jörgen i sin rehabilitering hos C. Det är så skönt att se hur glad han är igen. Att han väljer traven framför passgången under längre stunder på promenader. Jag försöker hitta på lite tankenötter åt honom, och för att träna magen (vilket för övrigt matten också borde göra...) tränar vi för tillfället mest flitigt på just att "sitta känguru". Han har gått från totalt noll koll på att bli riktigt stabil i sitsen. Och man kan riktigt se hur nöjd han är över det också.

Ikväll hittade jag hans gamla apportbock från när han var valp när jag rotade efter kloklipparen. Klorna klipptes, det övades lite på att "sita känguru" och sedan plockade jag på skoj fram apportbocken. Mest för att se reaktionen. Tjena! Blev han lycklig eller? Så nu har jag ytterligare ett tänka-moment åt honom. Att få tillbaka greppet och stadgan i apporten. Helt perfekt att träna nu när det regnar ute - igen!

Travträningen vi är satta på funkar bra med hjälp av sonens eldrivna fyrhjuling (dvs så länge inte däcken viker sig...). Har man ingen cykel och två krånglande knän så får man ju ta vad man har. Det är många glada leenden när vi kommer farande (ett par andra hundägare har skämtat och lagt på förslag att jag ska rasta deras hundar också), men vi har även mött ett och annat surmulet ansikte som tydligt visar att det är det närmsta djurmisshandel man kan komma. Tja. Jag förklarar ju gärna om någon skulle fråga (vilket har hänt), men samtidigt tycker jag nog allt att det borde vara riktigt tydligt att Jörgen inte lider av motionen (tvärtom skulle han ju lida om han var förpassad till att aldrig lämna trädgården). Öser hela tiden beröm över honom (högt och tydligt, as always), han travar fint vid sidan och vi håller ungefär samma hastighet som om jag hade haft kondis och joggat med honom. Faktum är att det antagligen är lättare för mig att hålla just ett jämnt tempo för honom nu än vad jag hade kunnat göra på cykel i alla upp- och nedförsbackar här i byn (särskilt med mina förbenade knän). För det är just det - han ska trava. Inte skritta, inte passgånga, inte galoppera - trava.

Hur som helst. Det är bra med Jörgen, han har fått betydligt bättre kondition, han är pigg och glad, han har mindre ont och han har börjat påminna om hur han var som unghund. Så det är full rulle. Varje dag är det nya upptåg och utmaningar, och det är ju det som är så roligt med hundar.

Äntligen har vi kunnat börja simma. Ja, jag badade högst ofrivilligt jag också idag, men det är sånt som kan hända. Om man är klantig och svingar upp bollen i ett träd och sedan är asklumpig när man ska få ner den igen. Men, men. Kläderna tumlas för fullt i detta nu, och Jörgen har tokdäckat på soffan. Galet vad han simmar! Han är helt klart född i fel kropp, han borde verkligen varit en bäver!

Han och jag har egentid hela helgen, så det blir mycket simma, träna, massera, stretcha, gosa och bara ha det bra. Det här är något jag verkligen längtat efter. Ensamtid med Jörgen. Utan att ha läxor, projektarbeten, tentor eller annat hängande över huvudet. Det är guld värt.
På torsdag är han inbokad för massagebehandling, och det är också något jag ser fram emot. Han har inte varit sådär "stel som en pinne"-stel på ett tag nu, men jag ser på honom att han behöver mjukas upp. Det avslöjas väldigt fort i hur han sträcker på sig.

Det där med att få honom att använda bakknäna mer känns ganska mycket som en omöjlig uppgift däremot. Han går "stel" som en fralla med bakknäna, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra annat än att traska över stege för att få honom att faktiskt böja på dem. Men vi ger oss inte! Har ni något förslag på övning som kräver att han böjer på bakknäna - skicka över dem! Jag tar tacksamt emot och testar allt.

Nu blir det hur som helst soffmys resten av kvällen. Eller ja, soffhäng i alla fall. Jörgen ligger och moffar i sömnen i "sin" soffa, så jag tänker inte störa honom. Han skrattar säkert i sömnen åt mitt vackra magplask rätt ner i vattnet innan ikväll. Hrm...

Det svänger rejält. I fredags satt vi på altanen och flåsade ikapp av värmen. Idag har vi tänt en brasa i keddyn och det är raggsockor och tjocktröja på. Men så är det ju snart juni. Man borde ju minnas att det alltid blir kallt i juni. Hur som helst.

Jörgen rehabar fortfarande. Med ökad massage av ryggen så tycker jag inte han knorrar lika mycket längre när han ska resa sig eller lägga sig. Men skillnad märks i att han föredrar sin bädd på golvet framför att hoppa upp i sängen om kvällarna. Så för att underhålla ryggen lite extra är jag glad över att den närliggande hundmassören dragit igång i liten skala igen, och ska boka in honom med jämna mellanrum. Det går ju inte att förneka att de som är utbildade kommer åt musklerna på ett helt annat sätt än vad vi andra gör.

Igår gick vi över stegen. Jag plockade bara fram halva stegen (det är ju en sån där jätte, jättelång), så det blev några vändor fram och tillbaka. Därefter lite slalomgång mellan mina ben, det sitter bättre och bättre för var gång. Vi avslutade med lite rallybas, typ höger- och vänstersvängar, stanna-stå och lite sånt där allmänt tänka-tänka. Vi skulle ha börjat ut och jogga lite lätt, men vi hann bara med en runda. Sedan blev jag duktigt magsjuk. Det känns lite som att det varit en röd tråd för oss de senaste två åren eller nåt. Bara jag tänkt tanken på fysisk aktivitet så har antingen någon av oss skadat sig, eller så har jag blivit sjuk. Mina knän krabbar och Jörgen har opererats (tanden). Nu inväntar vi i stort sett bara att jag ska bli kvitt den skumma hostan jag fått, så ska vi nog allt ut och jogga sen. Vi är i gigantiskt behov då vi båda är skamligt ur form.

När vi befann oss på elljusspåret sist (ett par veckor sedan tror jag) hade jag sele på Jörgen. Alltså, inte dragsele utan helt vanlig sele. Utan att vara kopplad till dragbältet. Herregud vilket misstag! Fattar inte vad jag tänkte med. Jag tror jag måste kolla upp mitt minne snart, för jag hade verkligen glömt hur sabla urstark han blir. Och tro mig, när han kommer till elljusspåret och matte har dragit på sig löpardojjorna - då springer han! Som om det gäller livet. Och där hängde jag i slutet av snöret och försökte febrilt hålla mig kvar på benen. Bara efter ett par hundra meter var det svårt nog bara att orka lyfta på fötterna. Galet, min kondis alltså... Det blev ju inte direkt bättre de sista hundra metrarna heller. När jag var som absolut tröttast så dyker det plötsligt upp ett annat par framför oss. Även de var ute och sprang. Och vem lägger i högsta växeln när han får en "draghare" framför sig? Mm... Det är ett under att jag ens höll mig på benen i den nedförsbacken kan jag lova.

Nu gick det ju inte så blodigt fort hela rundan runt (om en hund har tid att stanna för att kissa så springer man trots allt inte fort), och jag har lite vikt att sätta bakom (på gott och inte), men seriöst. Han är ju skitstark! Eller så är det jag blivit extremt klen efter ett år helt utan träning. Eller så är det en blandning av tidigare nämnda ihop med ren ovana att faktiskt hålla kopplet i näven när vi springer. Nu känns ju just ordet "springa" som en kraftig överdrift på min insats, men ni förstår nog.
Men vi ger inte upp. Vi ska ut och jogga. Jag vågar bara inte just nu i och med hostan.

Senare idag blir det lite rehab och rallybas igen. Men först gäller det att ta tag i livet med allt vad tvätt och röj i hemmet heter. Det ska bli så oerhört skönt att få tillbaka livet som icke-studerande om 3 veckor!

Funkar prima. Snygg är den också, grön och grann. I alla fall just nu. Tills han rullat in den...

Erkänn, det händer oss alla. Att vi plötsligt är en mer vid matbordet, och att denne är huuur svulten som helst. Säkert inte ätit det senaste decenniet. Och simsalabim...

Det var en Jörgen full av hemlängtan som kom ut till oss när vi fått en uppdatering av personalen om hur operationen hade gått, hur han hade skött sig och hur vi skulle ta hand om honom kommande dagar. Jag vet ju hur han är när han är hos veterinären, han är inte alls den där typen av hund som slänger sig om halsen på husse och matte och ylar och gråter och har sig. Nejdå. Tvärtom. Han tar sikte på entrédörren, och sedan gör han allt för att komma ut. Och mycket riktigt. Samma visa även denna gång. Dessutom berättade personalen att man hade försökt kissa honom, "... men då ville han bara gå hem!". Så himla typiskt min pärla, haha!

Att kissa innan hemfärd var inte heller populärt, så det var lika bra att rulla hemåt på en gång. Väl hemma gick vi däremot en runda, och då släppte han spärren och flodvågen kom. Ganska pipig och gnällig resten av kvällen, vankade av och an och visste inte riktigt vart han hade sig själv. Ringde kliniken som sade att det kunde vara smärtlindringen som gör dem personlighetsförändrade. Men allt eftersom kvällen gick desto mer kom han till ro, och vid 21 sov han som en stock. Dagen efter var han småhängig under förmiddagen, sen var det fullt ös som vanligt. Tanden saknar vi inte alls.

Luffarschack, klocka, salutkanon och nötknäckare. Det är lite av allt vi ska ha klarat av efter detta årets utbildning. Dessutom ska det hinnas med praktik på alla möjliga ställen. Nu har vi precis haft teoretiskt och praktiskt prov i robotteknik, och jag är så lättad över att den kursen är över. Under kommande 4 veckor ska vi beta av det sista inom svets också, sen är det bara fräs och svarv kvar resten av tiden. Skönt. Men stressigt.

Det är inte mycket till liv jag hinner ha utöver studierna, så därför blir det mest bilder från promenader. Jörgen ska dessutom få sin rygg kollad av en som är utbildad på just muskulatur nu på fredag, och innan dess vill jag inte krabba med honom så att det riskerar bli värre utan vi fortsätter att ligga lågt. Förhoppningen är att jag ska få ett hum om hur vi ska lägga upp träningen, vilken typ av träning vi ska stryka och så vidare efter det. Risken finns att Jörgen blir pensionerad från all träning, men det finns även chans för att han kommer bli hyfsat bra i ryggen så att vi kan träna vidare - om än i lugnare takt och med mindre krav och noggrannhet. Vi tränar ju som ni vet inte för att tävla, så det spelar ju ingen större roll så sett. Jag är nog mest bara rädd att Jörgen ska börja hata livet han tvingas leva.

Klockan är numera putsad, betygsatt och står hemma i hyllan. Funkar gör den, vilket är lite kul. Hjärtat ritade jag genom att programmera roboten. Tyvärr gick pennan sönder och fläckade ner, samtidigt som den var för torr för att pilen ska synas ordentligt. Men jag blev i alla fall godkänd i kursen (gjorde dock andra övningar då). Än så länge godkänd i allt, men så sliter jag hund också...