
Allvar var försten ut och fick ett fruset märgben. Sen slutade vi andra existera en stund. När det var slut låg han mest och tittade på vad vi andra höll på med. Då och då kom Casper och ställde sig nos mot nos med honom genom gallret och ville ha igång bus, men Allvar tycks ha blivit klok med åldern och insåg fort det lönlösa. Casper hade lite svårt att koppla av och dissade först sitt frusna märgben, men efter en stund låg även han och himlade med ögonen samtidigt som han gnagde för fullt. Däremot tyckte han att det var rent plågeri att behöva stå i hundgård, men jag tycker ändå det gick väldigt bra. Ingen av dem har muttrat eller puttrat mot den andre, och Allvar slocknade likt en släckt lampa när gästerna åkt hem.