Fokus lades enbart på linföringen ikväll. Och som han bättrar på hela tiden! Den där lilla rumpan hänger med så otroligt väl, framför allt i vänstersvängarna. Högersvängarna svävar han gärna ut lite, så där får vi börja jobba på att få in honom igen. Liksom att vara uppmärksam på vart matte sätter fötterna. För vi pratar väldigt lite trängande och väldigt mycket "jag-har-så-mycket-kontakt-att-jag-glömmer-vara-följsam"-bekymmer. Ett fruktansvärt angenämt problem, haha! En del tragglande av position blev det ikväll, han glider ju gärna fram och går tre steg före (nån som ens blir förvånad..?). Men det löser vi. Orkar han hålla ihop i rätt position i slowmotion är det inga problem för honom att palla i vanligt tempo. Och det är oerhört nyttigt för honom att jobba i just slowmotion då han hela tiden måste tänka efter före. Och det är precis det jag hela tiden är ute efter hos honom. Ska börja lägga in två lydnadspass per dag nu, så han får ett när jag kommer hem från jobbet och sen ett senare när sonen sover och det är svalare ute. Förhoppningen är inte bara att han ska bli grym (läs; debutredo?) i lydnaden igen, utan att han även ska blåsa ur rören på energi och bli trött i det där huvudet som jobbar på lite för mycket på egen hand. På bara ett par dagar har det gått framåt och han är mer tillfreds med tillvaron igen. Jag förstår dock hans frustration till 300%.
Bakom kulisserna filar jag vidare på planerna om hundhuset, och det kommer bli bra den dagen det ska byggas. Just nu ligger det på is då jag inte riktigt vet hur det ser ut jobbmässigt under sommaren och hösten, men förr eller senare kommer det byggas. Och jag längtar! Han ska få det riktigt lyxigt därinne, och det kommer byggas två boxar även om han kommer ha tillträde till bägge.
Men så fick han tänka till ett par varv och positionen blev bättre. Farten tar vi på bättre underlag. Läggande under gång - pladask liksom! Ni som hängt med länge vet hur hans läggande ser ut fartmässigt, så det är bara att rätta till att han vill lägga sig snett mot mig kvar. Precis som förr. Apporten - behöver tragglas, men han är hungrig efter det så det är inga problem. Lite rullande och tuggande, men jag förväntade mig heller inget annat. Ett seriöst snack, så var det borta. Nåt hinder har jag inte så hopp över hinder gick ju inte, och att kolla tänderna på sin egen jycke känns lite onödigt då hanteringen från mig inte är problemet. Så ja, jag kan ju inte säga att jag är annat än nöjd med min lilla krokodil i alla fall. Kanske är dags att börja åka upp till klubben och traggla lite nån eftermiddag nu och då? Jag som sagt att vi skulle lägga ner lydnaden... Men jämfört med t ex canicross är den otroligt lätt att köra när ryggen är pajj, och Allvar får verkligen jobba med huvudet. Springet i benen kan jag tyvärr inte göra så mycket mer åt än vad jag redan gör. Dock, det är huvudet på honom som måste få jobba, annars blir det ju precis så som det blivit. Blir både lydnad och spår imorgon - om ryggen pallar't.
Det har varit otroliga mängder med spring i benen i halva familjen idag, både Allvar och Sid har varit "hopplösa". Sid skulle springa full fart under promenad och inte alls åka vagn. Då är det skönt att ha sonens mormor på besök, hon hjälper mig att styra upp vildingarna när min rygg dödar mig. Vilket den gjort hela dagen idag. Jag blir så otroligt frustrerad när jag inte kan ränna runt och busa med dem så som jag är van vid och vill, men det är bara att vackert acceptera läget just nu. Även om jag hatar det. Hatar, hatar, hatar! Skönt att grabbarna är så pigga och glada dock. När sonen somnat i vagnen och Allvar var rastad, lämnade jag och min mamma grabbarna med min sambo och så åkte vi till tåget. Alltid lika trist att se tåget rulla iväg medan man står ensam kvar på perrongen. Det gör lite ont i hjärtat, faktiskt. Sen var det bara att rulla hemåt igen, och väl hemma hade sonen vaknat från sin korta lur och det var fullt ös igen. Med tanke på min rygg som bett mig att flyga och fara och grabbarnas energi intog hela familjen altanen under återstoden av eftermiddagen och kvällen. Efter ungefär 5 sekunder var det bara jag och sambon kvar på altanen. De övriga två for omkring på baksidan som om det brann i baken på dem. Sid skulle köra runt på sin jättetramptraktor, medan Allvar ville leka med sin blåa boll. Det hela slutade med att sambon knuffade runt sonen på sin jättetramptraktor, medan jag gjorde mitt bästa med att försöka ignorera Allvars lekinviter med bollen. Den har gjort honom halt mer än en gång, och det har vi inget intresse av just nu. Eftersom klockan skulle fram en timme nu så slog det hårt på kvällens nattning. Det var en liten grabb som inte alls tyckte att det skulle sovas. Men efter 2 timmars envishet av mamman så slocknade han till slut likt ett ljus man blåser ut. Hela sängen är upp-och-ner, men vad gör väl det när ongen somnar med blöjan fortfarande på sig?...
Det var... spännande. Och lite äckligt. Och lite spännande.
Och lite äckligt. Och lite spännande. Och lite äckligt. Och... Okej. Kanske bra att vi bor i skogen trots allt. Idag har nämligen Sveriges i särklass blekaste ben sett solen för första gången under 2014. Hoppas inte ni blev bländade norröver, och om ni såg ett mystiskt ljussken i övriga delar av landet under dagen - räds då ej. Det var bara jag... Allvar har fått leta käk i trädgården som sysselsättning... Gillar verkligen att se att hans rumpa börjar bygga på! ... medan dagen för mig gått i vilans tecken. Måste sejfa ryggen/kroppen inför kommande vecka. Lunchen blev grillad korv med bröd. Ni förstår ju själva hur avancerad dagen varit. Tyvärr är jag inte ett dugg piggare. Känns otroligt bittert.
Även om bakslagen fortfarande dyker upp och gör oss påminda om den vinter vi just passerat, så är sommaren onekligen på gång ännu en gång. Och med den kommer värmen. Har din hund liksom Allvar ännu inte sluppit ur sin vinteroverall? Då kanske detta kan vara något varmare dagar? Blanda ner lite blodpulver (enbart för smaken) i vatten, förslut och skaka om. Ställ in i frysen och låt stå över natten (minst!). Plocka fram när det är varmt och hunden kan behöva få i sig lite extra vätska. Hos Allvar är detta en favorit och går hem lika bra varje gång.
Sedan ett bra tag tillbaka dras jag med diverse skräp i kroppen. Ju längre tid jag gått med det, desto mer skräp har tillkommit. Ganska logiskt egentligen, samtidigt som jag inte blir klok på nåt av det. Det har smugit sig på sedan i höstas och successivt har jag vant mig vid det och lärt mig att leva med det. Vilket är helt galet. De senaste 3 veckorna har jag haft 2 besök hos 2 olika läkare, och de har gett mig ett och samma besked - jag är deprimerad. En ekvation varken jag själv eller de i min omgivning får ihop. Det stämmer nämligen inte. Men man vägrar ta fler prover, för man "hittar ändå inget". Kul inställning..? Väldigt förtroendeingivande att hamna hos såna läkare. Eller inte. Skräpet i kroppen drabbar tyvärr inte bara mig, utan även t ex hundträningen. Detta då jag bland allt annat har väldigt ont i ländryggen. Det gör det svårt för mig att snubbla fram i spåren, det är omöjligt att köra canicross och det är ärligt talat ganska motvilligt vissa dagar jag över huvudtaget tar på kopplet på Allvar och går en rejäl långrunda. Detta för att jag vet att jag kommer bränna så enormt mycket energi på att hantera smärtan som kommer efteråt. Jag har idag bokat in mig hos en tredje läkare inom ett annat landsting, och förhoppningsvis är det en läkare som lyssnar och kan ha en diskussion med mig som patient istället för att hålla en monolog likt de tidigare. För jag är ganska övertygad om att om läkaren bara lyssnar och vi kan diskutera - då kommer vi vidare. Det är i såna här lägen jag är evigt tacksam för att jag känner mig själv och min kropp så väl som jag faktiskt gör. Att kunna stå på sig mot en utbildad läkare är inte helt lätt då många av dem verkar fullständigt förälskade i sin egen röst, men detta är något jag inte tänker ge upp på. Det är "David mot Goliat" över det hela, men hur liten jag än må vara så ger jag mig inte. Jag vet hur det är att vara deprimerad - tro mig! - och jag kan med handen på hjärtat säga att de läkare jag träffat inte har en aning om vad de pratat om. Jag har bara suttit och skakat på huvudet.
Så om ni tycker det är dåligt med träningsinlägg sen en tid tillbaka - nu vet ni varför. Jag gör så gott jag kan och jag har bra dagar då jag kan skutta över stock och sten som en stel gasell (det är ungefär så vig jag är i vanliga fall ändå...), liksom jag har dåliga dagar då smärtan sätter fullständigt stopp efter att jag gjort mitt arbetspass. Men deprimerad? I-c-k-e! Då kan jag tipsa om en ryktbox. Alla tycks vilja ha den mjuka varianten, men själv föredrar jag faktiskt den här. Då går det att stapla bra i bilen, allt ligger på sin plats, det är väder- och vindskyddat, och så vidare. Dessutom är belöningsgodiset väl inbrottsskyddat från jycken. Till alla småprylar vi har i uppletandet köpte jag en billig blå liten box med lock på ÖoB för ca 59,-. Med alla prylar förvarade såhär är det betydligt enklare att hålla rent hemma i groventrén (bortsett från att jag drar hem typ en halv spann sågspån från jobbet varje dag...), och jag vet hela tiden vart jag har allting istället för att behöva rota runt, bli frustrerad och hålla på. Underbart!
Det var inplanerat spårträff idag, men en efter en lämnade de återbud och lagom till jag skulle sätta mig i bilen och rulla hem efter jobbet stod Allvar och jag ensamma kvar som spårsugna. Skittråkigt. Men jag låter inte träningen påverkas, och halvvägs hem stannade jag och lade ett spår åt honom. Sen vidare hem och invänta rätt tid att plocka spåret igen. Värmde upp med ett pass uppletande då Allvar hade alldeles för mycket energi i kroppen för att gå ett bra spår. Och som vanligt kom alltihop in, om än väldans slarvigt. Vätskepaus innan spåret. Idag bjussade jag på pannkaksfest som slutbelöning i spåret. Allvar tyckte jag var snål som inte bjussade på det redan i bilen medan jag selade på... Perfekt att ha en sån liten burk i ryggfickan. Så var det spårdags. Allvar laddar upp helt sjukt bara selen kommer fram, och det var baske mig inga framtassar i backen när vi kom till spårstart. Han skrek, slet och ville bara igång. Phew! Och jag som envisas med att inte släppa på när han har fel/för mycket energi. Vi blev stående en stund... Tjohej! Det gick undan kan jag lova. Och när jag kollade spårappen som jag använde även idag så såg jag att även om jag själv tyckte det gick katastrofalt, så hade han fasen vittring hela tiden. Och i mål kom vi ju faktiskt. Jag lyckades till och med dämpa farten lite - när jag hade fotfäste... Pannkaksfest! GPS:en kan som sagt slå på ca 10 meter, så han var faktiskt aldrig särskilt långt bort från spårkärnan nån gång. Gick med mobilen i näven och sneglade då och då ner på just GPS:en och det var inte ofta den var grön utan mest orange (vilket betyder att det kommer fela på några meter från spårkärnan). Dessutom ser man ju klart och tydligt att Allvar gick en betydligt snyggare U-båge än sin matte, haha! Hur jag vet att appen slår på 5-10 meter? Well, jag hade markerat starten såpass bra att jag inte hade kunnat missa den ens i sömnen, och enligt bilden ovan så var vi inte ens i närheten. Trots att vi stod exakt på samma ställe som spårstart när jag lade spåret. Så ska man vara krass mot appen så var det egentligen först mot slutet där den stora blå bågen går ifrån den röda som han faktiskt var off från spårkärnan. Och samma sak med spårslutet. Avslutade spåret på exakt samma ställe som när jag lagt såret, och ändå ser det inte alls så ut på bilden. Därav att jag vet att det inte alls är exakt. Men det är inte det viktigaste för mig, att det stämmer till 100%. Det viktigaste för mig är att se så att vi går ungefärligt (jag kan ju även gissa på detaljer som vattenpölar, trädstammar, stenar och annat jag passerar när jag lägger spåren) samma som när jag lagt. Jag vill veta om vi håller på att gå helt off track eller om han faktiskt har fattat nåt. Och det har han ju! Efter att ha insett det märker jag bara ut spårstart, inget annat. Resten får han fixa själv. Och jag litar på att han fixar det. Imorgon har Allvar vilodag då jag ska in och besiktigas.
Det här är fästingmedlet vi använder oss av numera. Främst för att Allvar älskar att leka utter om somrarna, och detta är ett halsband som står pall att sitta kvar även under bad utan att tappa effekt. Det kan hålla upp till 8 månader, och om det inte sitter på hunden hela den tiden kan man lägga det i en påse i frysen och ta fram när det är dags att använda (låt det ligga framme och bli rumsvarmt först så inte nacken på hunden blir nedkyld). När halsbandet är förbrukat lämnar du in det på Apoteket för bränning. Det är även på Apoteket du hittar det. För hundar över 8 kg kostar det 399,-. Var rädd om din hund!
När jag låg och vilade hojtade plötsligt sambon. "Du! Polisen kör moppe här utanför...". Uhm, va? Upp och kolla - såklart! I denna byn händer det som allra mest vid 15-tiden då alla skolskjutsar samlas uppe vid byaffären, så ni kan ju kanske föreställa er att detta var ganska spektakulärt? Två patrullbilar dessutom. Sambon och jag tittade på varann. Har det varit ett rån nånstans?? Det visade sig att de kollade en moppe som saknade ljuddämpare (happ, bara 37 såna kvar i byn nu då), och eftersom det är vår är aspiranterna ute och skaffar praktiktimmar eller nåt. Ställer mig dock frågande till att man verkligen behöver köra 3 varv runt ett tyst och stilla villaområde och vidare ut i byn för att fastställa att en moppe inte är trimmad och bara saknar ljuddämpning..? Ingen mening med att gå in och vila efter att ha sett detta lilla hoolaballoot, så Allvar och jag gick en runda istället. När vi kom tillbaka var det bara moppen som stod kvar, och Allvar registrerade direkt att "Aha!! Den där har aldrig stått där innan" och skulle undersöka. Ett par sniff, sen var den helt ointressant. Men kul att se att han reagerade lite som stona på jobbet och liksom stannade till mitt i steget medan han på bråkdelen av en sekund bestämde sig för om det var ett hot eller lugnt. Till skillnad från stona som skulle vänt på klacken och sprungit åt rakt andra hållet är han ju väldigt nyfiken. En bra egenskap som jag värderar högt. Hemma igen startade sambon grillen och medan vi väntade på att kunna lägga på årets första grillkorv lekte han och sonen medan jag bäddade ner mig i solstolen och Allvar undersökte grillocket. Där handlade det dock inte om nyfikenhet, utan hunger, haha! Allvar körde en egen variant av lydnadsrutan efter att ha hittat en gammal ring till ett "agilityhinder" som jag antar att sonen hittat ute i boden och tagit med ut. Sötnöten.
Igår var det varmt ute, så jag selade på den till öronen laddade pälsen och så stack vi ut på en powerwalk med lite draginslag (ja, jag tar gärna "hissen" i uppförsbackarna. Stäm mig...). Allvar studsade jämfota hela vägen till skogen, och sen bar det av. Kan säga att jag spottade granbarr ett tag... Nackdelen med en jycke som gräver ner sig vid dragstart, haha! Smala stigar men torrt och bra underlag. Det var till och med premiästuren för joggardojjsen. Kändes underbart att gå med pjux som ju faktiskt inte väger många gram jämfört med de tunga vinterkängorna som jag är hyfsat less på nu. Ska bli underbart att slänga in dem i garderoben! Halvvägs var det vätskedepå för Allvar. En fin bäck med klart vatten - tills herrn bestämde sig för att ta sig ett halvkroppsdopp i samma veva. Nåja. Jag förstår att han blir varm även om det inte är många grader när det blåser. Solen gör ju trots allt sitt och värmer på rejält. Vätskepausen avslutades med den obligatoriska rullningen, sen var han redo att ge sig på't igen. En bit efter bäcken var det mängder med kottar över hela stigen, så fötterna slirade runt rätt bra.
Himla skönt att komma hem efter en långrunda då man känner att man faktiskt presterat lite. Och jag tog mig runt utan att dö. Det var min prestation. Allvar ville vara ute på baksidan, så släppte in honom där. Två sekunder senare fick han rycket och kutade varv på varv med världens flin i nyllet. Sen låg han på gräset och solade och bara hade det bra ett tag innan kvällskäket.
Jag köpte mina hos Frifab.
"Hej! Jag har följt din blogg i säkert tre år nu, så när jag såg en väst med Lathundarna på ryggen när jag var på ICA förstod jag att det var du. Du försvann in mellan hyllorna, så hann inte säga hej. Såg dej sen igen och vinkade, men du vinkade inte tillbaka." Hej Elin. Jag ber om ursäkt för att du upplevt att jag varit otrevlig, det är inte alls min mening. När jag är och handlar är jag väldigt inriktad på att göra det jag ska, och då är jag är en sån där person som man kan behöva knacka på axeln för att säga hej till och jag först då registrerar att nån faktiskt vill mig nåt. Det har hänt min egen sambo när vi varit i affären samtidigt, så jag hoppas inte att du tagit illa vid dig.
När jag skulle ut med Allvar innan öppnade jag ytterdörren, klev ut - *Klonk!*. Gick rätt ut i sambons bil. Var tvungen att tänka efter. Inte farao brukar väl den stå där?? Haha! Det visade sig att han var fullt medveten om att han parkerat lite för nära groventrén (näe, bilen står faktiskt inte på trappen även om man kan tro det), men glömt upplysa mig om det. Och jag som är så himla observant av mig skulle ju garanterat lägga märke till det redan innan dörren var öppen ändå. Uhm... Jomenvisst. Haha! Blåmärket på benet lär skvallra om att även jag kan vara ouppmärksam.
Idag struntade vi i allt vad träning heter och körde på att bara ha kul tillsammans. Så vi smet upp till "hemliga timmervägen" och lekte loss med en av Allvars alla leksaker. Och oj (!!) vad han lekte. Lite skit har ingen dött av..? Allvar är då ingen finsmakare i alla fall. Lade det mörkbruna, tunna läderkopplet på marken när vi lekte. Vänder mig om, går några steg, kommer på vad jag glömt och upptäcker att det är lika bra att vi kör ett upplet trots allt... På vägen hem fick det bli vätskestopp för Allvar. 12 grader varmt är inget skönt när man fortfarande tvingas kuta runt i vinteroverallen. Förhoppningsvis hjälper dessa smådopp att snabba på fällningen för honom, för nu kan jag lova att det kliar överallt på honom. Fåglarna lär bli glada över de nya väggarna i deras hyddor (uhm... bon? Reden?...) vi kommer kunna bjussa dem på när som helst. Rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla... Håller just nu på att koka ris till honom då han är lite vajsing i kistan, så han ligger och tjurar i soffan över att hans käk är försenat. Det är väldigt viktigt att mat- och sovklockan aldrig felar!
Det rör på sig överallt nu, utan att överdriva. Jag har idag fått årets första myggbett, jag har skrikit och tagit 3 metersskutt rätt upp i luften i tron om att gigantiska daggmaskar varit huggormar och både här och där ligger paddorna och bara väntar på att det ska bli lite, lite varmare så att de kan påbörja sin vandring från miljön runt ån och upp i skogen (varför ska de dit?! Det är ju där ormarna bor. Finns ingen logik...). Fästingar har jag plockat två styckna krypande på mina brallor efter vår skogstur, så det är bara att åka till Apoteket och kirra Seresto Vet när löningen kommer. Allvars fällning har börjat kicka igång seriöst vilket syns tydligt när man drar fingrarna längs sidorna på honom och det blir 4-5 vitgråa zebraränder kvar efter. Fällmjäll. Urk! Han är ärligt talat skitful under den mest intensiva fällningen som snart borde vara igång. Men sen! Sen blir han sådär urläckert klarlackssvart så som bara han kan bli. Tänk, snart sitter jag här och gnäller över hur varmt och kvavt och svettigt och äckligt det är ute, haha! Visst är det underbart?
Himlans varmt ute idag, och det var ju inte precis mindre varmt i skogen där vinden inte existerade. Allvar fick värma upp lite fritt och han sög direkt en pinne han tyckte var super-toppen-great att kuta runt med i gapet. Jag var inte lika övertygad då han smackade mig rätt i ansiktet med den när jag satt på huk och knöt skosnöre och han susade förbi, så ett taktiksnack, en kompromiss och sen vann jag, mohaha! Allvar? Super-toppen-great-nöjd bara med att ha en pinne i gapet. Det visade sig att storleken var ointressant för en gångs skull. Skritt i koppel i skogarna runt stigarna. Behöver jag säga att jag blev genomsvett? Bröööl! Allvar vattenpausade på ett ställe, sen fortsatte vi. Behövde bara gå en liten bit på trånga "folk-kör-fortare-än-de-har-kontroll-över"-vägen och en liten snutt på grusvägen, i övrigt var det skog, skog, skog. Och varmt, varmt, varmt! Nu ligger Allvar ute på gräset och tuggar på ett fruset märgben. Själv ska jag ta en kopp té och sätta mig i solstolen på altanen en stund.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|