Jag har levt utanför datorer det senaste året, som ni kanske vet. När jag för första gången på väldigt länge loggade in på ett forum och började kika runt på vad folk frågar om nuför tiden och hur andra svarar på dessa frågor, insåg jag hur jag själv måste framstått när jag har skrivit svar på någons fråga. Hur besserwissig, nedlåtande, dömande och allmänt dryg jag måste ha verkat. För det skäms jag. Och för det ber jag om ursäkt. Verkligen. Förlåt.
Alla har varit nybörjare, man blir heller aldrig fullärd - men framför allt så fungerar, tänker, känner och reagerar vi olika. Våra värderingar skiljer sig precis som våra erfarenheter.

Jag minns hur osäker jag var med Jörgen - trots att han är min tredje hund. Jag försökte ta hjälp från olika håll, och föll för de som lät kunniga. Säker på sin sak. Många av dem var det också. Men ändå lyckades vi aldrig riktigt få till det. Jag insåg liksom aldrig hur viktigt det var med stabiliteten. Att hitta en balansgång mellan aktivitet och vila. Mellan beröm och mena allvar. Mellan träning och fostran. Ja, mellan allt. Vi var i total obalans väldigt länge. Tyvärr, får man väl ändå säga.

Idag är vi på rätt nivå i det mesta. Antagligen för att jag har funnit lugnet. Tryggheten inombords liksom. Jag såg det senast under vår kvällspromenad ikväll. En jakthund som står på insidan av ett högt, nybyggt staket och vrålar. Jörgen som reser lite ragg och kikar under lugg men passerar i tysthet. Eller när han är på behandling hos C och han ligger på britsen alldeles lugn och stilla. Eller när han ligger i "sin" soffa och plirar mot mig med lojt viftande svans som vevar allt snabbare om jag ler mot honom. Det är det som är harmoni. Det! Inte hur det går på träningen, inte i vad andra tycker och tänker - att bara kunna hitta varann.

Så alla ni som ska skaffa eller har skaffat er första hund och känner er osäkra - lyssna på er magkänsla. Ta råden som öser över er vare sig ni bett om dem eller ej med ro och tro på er själva - ni ror det i hamn. Jag lovar. Luta er mot de ni känner är trygga i sitt eget hundägande, oavsett om det är någon på er klubb eller på Instagram. Fråga om råd, men lyd dem aldrig blint. Allt bör anpassas efter individ och partnerskap. För det är just det du och din hund ska vara - partners. Och för att få det samarbetet att funka, tänk lite som de alltid tjatar om i gamla polisserier; "om jag inte vet att du täcker min rygg, hur ska jag kunna täcka din?". Men vad ni än gör med er hund, om det så är att hitta vardagsrutiner eller träna på första lydnadsstarten, se till att ha roligt. För helvete, se till att ha roligt!

Det går onekligen framåt för Jörgen i sin rehabilitering hos C. Det är så skönt att se hur glad han är igen. Att han väljer traven framför passgången under längre stunder på promenader. Jag försöker hitta på lite tankenötter åt honom, och för att träna magen (vilket för övrigt matten också borde göra...) tränar vi för tillfället mest flitigt på just att "sitta känguru". Han har gått från totalt noll koll på att bli riktigt stabil i sitsen. Och man kan riktigt se hur nöjd han är över det också.

Ikväll hittade jag hans gamla apportbock från när han var valp när jag rotade efter kloklipparen. Klorna klipptes, det övades lite på att "sita känguru" och sedan plockade jag på skoj fram apportbocken. Mest för att se reaktionen. Tjena! Blev han lycklig eller? Så nu har jag ytterligare ett tänka-moment åt honom. Att få tillbaka greppet och stadgan i apporten. Helt perfekt att träna nu när det regnar ute - igen!

Travträningen vi är satta på funkar bra med hjälp av sonens eldrivna fyrhjuling (dvs så länge inte däcken viker sig...). Har man ingen cykel och två krånglande knän så får man ju ta vad man har. Det är många glada leenden när vi kommer farande (ett par andra hundägare har skämtat och lagt på förslag att jag ska rasta deras hundar också), men vi har även mött ett och annat surmulet ansikte som tydligt visar att det är det närmsta djurmisshandel man kan komma. Tja. Jag förklarar ju gärna om någon skulle fråga (vilket har hänt), men samtidigt tycker jag nog allt att det borde vara riktigt tydligt att Jörgen inte lider av motionen (tvärtom skulle han ju lida om han var förpassad till att aldrig lämna trädgården). Öser hela tiden beröm över honom (högt och tydligt, as always), han travar fint vid sidan och vi håller ungefär samma hastighet som om jag hade haft kondis och joggat med honom. Faktum är att det antagligen är lättare för mig att hålla just ett jämnt tempo för honom nu än vad jag hade kunnat göra på cykel i alla upp- och nedförsbackar här i byn (särskilt med mina förbenade knän). För det är just det - han ska trava. Inte skritta, inte passgånga, inte galoppera - trava.

Hur som helst. Det är bra med Jörgen, han har fått betydligt bättre kondition, han är pigg och glad, han har mindre ont och han har börjat påminna om hur han var som unghund. Så det är full rulle. Varje dag är det nya upptåg och utmaningar, och det är ju det som är så roligt med hundar.