Det här skrev jag tidigare idag på vår Facebook-sida, bara för att ventilera den inre känslostormen lite: "Jag tittar på Allvar. Möter den ebenholtsmörka blicken. Jag ser att han undrar. "Matte, har du glömt mig?". Det svider till i hjärtat likt inget annat. Självklart har jag inte glömt honom. Men hur talar man om för en hund att matte inte vågar springa med honom, inte vågar leka med honom, inte vågar träna med honom. Han tittar på mig som om jag stoppat undan honom i ett hörn i garderoben, likt nallen när man plötsligt tycker att man blivit för stor för att leka. Om han bara visste. Hur mycket oro jag känner för honom. Hur mycket jag hela tiden tänker på honom. Hur hårt jag längtar till den dagen vi får vara vårt team igen. Halsbandet åker på och han ser först så pigg och glad ut. När han inser att vi bara ska gå ytterligare en runda drar han en djup suck. Tittar upp på mig som om jag sviker honom, igen. Om han bara visste hur ont i hjärtat jag har över mitt fina lilla . Hela tiden. Imorgon är det åter dags. Jag längtar, samtidigt som jag fasar." | Det dröjde 10 minuter, sen kom det ett mail, följt av ett par till: "Du plågar honom!","Varför har du inte tagit honom till veterinären tidigare!", "Direkt olämplig som hundägare!!!", "Du ska säkert till stranden imorron?" Jag har jobbat hela dagen, jag är för trött för att ge nåt direkt 'svar på tal'. Så jag säger det så offentligt och tydligt jag kan - as if I could care less vad du tycker. Jag lovar att jag kommer fota imorgon så att även du ska förstå att jag faktiskt tar min hund till veterinären. Att jag gör allt jag kan för att finna vad orsaken till Allvars hälta är tycks gått dig helt förbi. Liksom flertalet tåg... |
Ni är inte anonyma. Ni är inte troll. Ni är bara nollor.
0 Comments
Frågan kommer från Anna och istället för att skriva boxmått får ni istället jämföra mot LalleBalle som ju är 52 cm i mankhöjd och väger 18 kg. Är man lite miljöskadad..?
"Hej! Jag har följt din blogg i säkert tre år nu, så när jag såg en väst med Lathundarna på ryggen när jag var på ICA förstod jag att det var du. Du försvann in mellan hyllorna, så hann inte säga hej. Såg dej sen igen och vinkade, men du vinkade inte tillbaka." Hej Elin. Jag ber om ursäkt för att du upplevt att jag varit otrevlig, det är inte alls min mening. När jag är och handlar är jag väldigt inriktad på att göra det jag ska, och då är jag är en sån där person som man kan behöva knacka på axeln för att säga hej till och jag först då registrerar att nån faktiskt vill mig nåt. Det har hänt min egen sambo när vi varit i affären samtidigt, så jag hoppas inte att du tagit illa vid dig.
Frågan kommer bland annat från Cicci, Anna och Maria, och svaret är nej. Vi slutade delta i typ oktober. Tror jag det var. Kan hända att det var tidigare. Har lite dålig koll där då det hände så mycket annat samtidigt. Någon av er har undrat varför vi inte deltar längre, och en av anledningarna var vibbarna. En annan var tidsbristen. En tredje var det egna intresset. De yngre jag lyckats locka dit under tidigare delen av hösten för att delta kände sig inte välkomna av olika anledningar. De valde - fullt förståeligt - att hoppa av och att gå in i konflikt med nån för att reda ut det då kändes bara onödigt. Just för att det hände så mycket annat i mitt liv i samma veva orkade jag helt ärligt inte lägga två strån i kors för att checka av med de "gamla" deltagarna om vart problemet låg. Det får helt enkelt stå för dem.
Om vi har nåt intresse av att delta på träningspromenader igen? Svar ja. Men inte där vi bor just nu. Anledningen till det är privat. Visst kan jag sakna de där promenaderna ibland, men samtidigt så händer det så mycket hela tiden att det ärligt talat är skönt att ha den där måndagskvällen fri. Nu ska jag ut med pälsen, sen sova.
Frågan kommer från läsaren Lena, och svaret är 4736502475. Det känns i alla fall så. Jag har korrigerat, stannat och inväntat slakt koppel, vänt och gått åt andra hållet, skvallertränat, etc. Jag tror inte ens att jag kan komma på alla olika sätt jag försökt på. Säkert hade nåt av dem funkat om jag varit 100% konsekvent, men eftersom jag inte är det (är det någon som faktiskt blir chockad nu?...) så har de ju inte gjort just så. Funkat. Jag är heller inte glad i att hela tiden hålla på att korrigera en hund, det bryter ner mer än det bygger upp och stärker inget i en relation. Jag ville därför hitta nåt där jag får vräka beröm bäst jag vill, där jag kan bryta koppelträningen med bus och skoj lika lätt som jag kan ta upp den igen utan att behöva förändra mig själv (typ striktare kroppsspråk, skarpare röst eller annat tråkigt). Jag är rätt fjantig av mig och det vill jag kunna fortsätta vara även under koppelträning. Senaste tiden har jag lagt energi på att belöna framåt, efter rådet jag fick från P. Det är effektivt, ja. Det dröjde dock inte länge innan jag insåg att den träningen inte var optimal (Allvar hoppar mot belöningen och har noll koll på vart han landar) när jag har barnvagnen med mig, och det är framför allt då jag måste kunna träna. Så jag hittade på en egen liten grej strax innan maginfluensan slog till och slog ut. Och håll i hatten vad duktig han är på att gå fint i koppel sen dess! Det jag gjort är att jag insåg att jag är boven (förnekelse är mitt andranamn), att jag inte är tydlig nog med vad jag vill. Efter den insikten tog jag tag i mig själv och lade upp en plan på hur jag vill att våra promenader ska se ut. Svaret där är ju rätt enkelt - trevliga! För när det känns som om armen sakta tänjs ut, då är det inte längre trevligt.
Ca 50 meter hemifrån drog han på - trots kommandot "Sidan" - varpå jag satte upp foten framför honom medan jag hojtade till med ett "Öy!" vilket hade effekten att Allvar tvärstannade. Ni må tro att det var två snopna ebenholtsögon som stirrade upp på mig. Detta upprepade vi ca 5 gånger på en runda som var ca 4 km. Mer behövdes inte. Efter 5:e försöket att dra på i kopplet behövde jag bara använda rösten och just det nya ordet "Öy!". När Allvar hörde detta stannade han till, inväntade mig och höll sig sedan vid min sida tills jag gav varsågod att sticka iväg och lukta eller kissa eller vad han nu ville göra. Detta har vi sedan fortsatt göra alla promenader, långa som korta, och jag ställer även kravet att han inte ska dra när han får gå fritt i full koppellängd. Gör han det stannar jag till och inväntar att han ska lägga av (kan då även använda rösten för att få honom att vakna ur sin "måste-inhalera-varenda-fläck"-bubbla). Om kopplet är 180cm långt, fläcken som doftar så gott är 220cm bort - då funkar det inte att försöka dra matte bort dit. Jag väger mer än dubbelt så mycket och har därmed mer att sätta emot. Slutar han dra och tar kontakt är belöningen att få lukta på just den där fläcken. Grejen med denna "egenpåhittade metod" är att jag kan använda både benen och rösten när jag håller i barnvagnen. Det handlar på intet vis om att jag skulle sparka varken på eller mot Allvar, utan att jag helt enkelt sätter upp foten framför honom när jag ser honom ta det första steget i ökad takt, det krävs alltså att jag hela tiden ligger före honom i planeringen - what else is new? För min del handlar det även om att jag funnit något där jag känner att jag kan vara konsekvent i alla lägen, oavsett var vi är eller om jag har barnvagn med mig eller ej. Vilket i sin tur leder till att jag alltid är lika tydlig för Allvar. Vi har himla mysiga promenader nuför tiden.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|