be dessa människor att suck it med gott samvete.
Idag var det dags. Det innebar att Allvar inte fick nån frukost, vilket i sin tur innebar att han var duktigt sur på sin matte (Allvars mat- och sovklocka är helt jäkla otrolig). Första blodprovet fick Allvar ta på egen hand hos veterinären då jag hade sonen med mig. Vill ju som jag skrivit tidigare inte ta med honom in då Allvar blir betydligt skarpare med honom i närheten, och det känns ju duktigt onödigt. Det var lite protest innan de stängde dörren bakom honom (några rymningsförsök, skulle man kunna säga), men sen tog det inte mer än max 2 minuter innan de kom tillbaka ut. Tänkte först "Nu jävlar har han satt tänderna i dem", men när jag kom på mig själv med den tanken sparkade jag mitt mentala arsle och fick istället höra hur förbaskat duktig mitt älskade åbäke är. Det hade gått hur bra som helst! Snyggingen har varken gått varken upp eller ner ett gram sen sist. Som småbarnsmamma och matte tänker man på, typ, allt - maten (och medicin) hängde såklart med in till storbyn och dukades upp direkt efter blodprovet var klart. Och så var Herr Voff glad på sin matte igen. Sen var det bara att rulla hemåt och invänta att de 5 timmarna skulle passera innan vi skulle tillbaka och ta nästa blodprov. Det är medicinen som ska ställas in vilket innebär att de tar ett prov på morgonen utan mat och medicin och sedan ett 4-6 timmar senare när hunden fått både mat och medicin för att jämföra hur värdena ligger. Men de gillade helt klart att se hur Allvar var när vi kom in. Extremt pigg, väldigt positiv och otroligt framåt. Sig själv, med andra ord. Nu vet jag varför jag aldrig får några tomater på mina plantor. Jag hinner inte se dem. Sonen skördar dem och matar Allvar som tackar och tar emot. Ja, ja. Så länge de är glada... Blodprov nummer två gick lika bra att ta, men denna gången var jag med då de även skulle känna på höger baktass. Lite mer dramaqueen av honom när det var dags att sticka, tyckte de. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tassen fick veterinären klämma och känna på så mycket hon ville, det var inte i närheten av så stora reaktioner som sist. Inte ett ljud och han kikade bara till bak mot henne vid nåt enstaka tillfälle. Efteråt berättade hon att hon fick ta i rätt bra för att få den reaktionen. Vilket innebär att vi varit duktiga med rehabandet och massagen. Bara att fortsätta så. Att börja med canicrossen igen var helt okej, men vi ska ta det lugnt till en början, och tassen ska lindas. Det kan tydligen ta uppemot ett halvår för denna typen av skada att läka, beroende på hur noga man är med rehab, massage, lindning och allt sånt. Så nästa vecka åker dragselen på för kortare rundor. Ikväll när vi ändå var i storbyn passade jag på att rulla förbi rastgården en snabbis. Det var uppskattat. Lite fritt följ och bus fick det bli. Att det var fotbollsmatch precis intill och raggarbilar som vrålade däck på vägen en bit bort struntade han totalt i. Finaste har haft en lång dag, men han har varit så himla duktig. Det har gått nåt så enormt framåt med honom väldigt fort. Härligt! Allvar blir kallad för "tjockis" ibland. Nu kan jag äntligen
be dessa människor att suck it med gott samvete.
0 Comments
För 6-7 veckor sedan vann vi en fototävling. Man skulle skicka in den bild som representerade ens favoritögonblick under en löparrunda. Så det gjorde jag. Bara på skoj. Och vann! Vilket jag själv inte riktigt greppat med tanke på hur fina de andra bilderna var. Men jädrar vad skoj! Idag kunde jag hämta ut vinsten. Och oj! Ett paket innehållande en vattenflaska, underkläder, ett par löpartights, en T-shirt, en vindjacka (yeees!!), strumpor, etc. Så det blev grädden på mycket gott mos kan man säga, att få öppna ett sånt här paket efter en lyckad träningskväll med Allvar. Stort tack till Craft för detta fina och inspirerande vinstpaket!
Öppen rallyträning ikväll. Första rundan runt banan gick sådär. Några nya skyltar för vår del då det var F-klass. Men det gick faktiskt ganska bra ändå. Andra rundan runt gick betydligt bättre. Allvar var nu varm i kläderna, vi hade busat upp betydligt bättre kontakt (jag m-å-s-t-e bli roligare!) och jag hade rensat huvudet från stress och hade större fokus på uppgiften. Kul att se de andra gå banan, men ack vad det påminner mig. Vi har så mycket att göra innan det går att starta. Maaaaaaaaassa stadga, exempelvis. Världens tråkigaste, om ni frågar mig. Vad jag lärt mig såhär långt om Allvar och hans rallylydnad är att han värms bäst upp av att gå 4-5 skyltar några gånger innan vi tar riktig bana. Då har han hunnit lattja av sig och komma in i det hela. Dessutom är det bra om vi kampar en del innan så att han får lite "adrenalin". Godis i hand är på väg bort och det känns som att det funkar bra. Måste bara komma ihåg att klicka hem det där gottat T lät mig testa samt skaffa den där belöningsväskan. Det hade onekligen underlättat. Avslutar numera alltid med att kampa lite och även det har visat sig funka hur bra som helst då energinivån hålls på rätt nivå. Dessutom blir ju matte snäppet roligare, hehe.
Allvar gick från helt och fullständigt avkopplad till spänd som en tvärgängad fjäder (har ingen aning om vad det är, men det låter bra) på typ 0,1 sekund. Själv reagerade jag på möjligtvis 0,4 - jag är ju lite segare ibland. Å andra sidan skötte Allvar det faktiskt ganska bra, med tanke på att fjortiskatten strök preciiis runt och bakom busskuren och verkligen spanade in Allvar så nära den bara kunde - med en glasruta mellan som trygghet. Allvars morr härstammade från nånstans runt tjocktarmstrakten tror jag, men that's it. Lyssnade riktigt fint trots att han egentligen bara ville servera mig ett fett långfinger. Om han fick adrenalinpåslag? Liiite. Känn dig utstirrad, katt lilla... Sonen som har lärt sig hur katter låter satt och jamade åt den (ett och annat hästgnägg och komuande smet även in), Allvar satt nog förmodligen mest bara och längtade efter att få känna den mellan tänderna. Vi har gjort det till en vana att ha picknick i buss-
kuren och kolla på alla bussar på eftermiddagarna. Varmt som i en gryta i eftermiddags, så vi gick ner till "stranden" och en av oss fick bada. Behöver jag ens nämna vem? Han var galet nöjd. Sonen var mindre nöjd. Han ville också bada ju. Avrundade i vanlig ordning dagen med lite passivitet uppe vid busskuren. Det är inte mycket som kan passera och dra upp Allvar i aktivitet, vilket är väldigt skönt. Men idag, bara just idag, hade vi en kattslyngel (kallar man tonårskatter så??) som strök runt kuren. Dock på behörigt avstånd för att inte förvandlas till levande pipleksak. Förståndig, trots allt. Men ändå tillräckligt nära för att Allvar skulle börja gå upp i aktivitet. Inte okej och jag fick jobba med honom en liten stund. Ett fruset märgben senare, nu sover han som en stock i soffan.
... för ett tag sen hörde jag nån som påstod att hundar minsann inte fördärvar nåt i samhället. Argumenten var nåt i stil med att "Man plockar ju upp bajset efter sig", "De är inte kapabla att tänka så", etc. Så då plockar vi väl fram en enkel liten bevisning då. På bilden ser ni en lyktstolpe här i byn. En av de mindre utsatta lyktstolparna. Vad som orsakat det ni ser? År in och år ut av hundpink. Och vad händer när det pinkats så mycket att stolparna inte längre är så stadiga som de ju faktiskt måste vara för att stå pall väder och vind och övrig påfrestning? Jo, man måste byta ut dem. Vad kostar det egentligen? Inte gratis i alla fall. En piss i Mississippi för många kanske, men börja då räkna på hur många lyktstolpar som det kanske är som måste bytas ut varje år - i hela landet. Jag förstår inte varför så många blundar. Att man vägrar se att hundar faktiskt kan orsaka skada på egendom utan att det är tänkt så. Det betyder ju på inget sätt att hundar är av ondo, men förnekelse är inte alltid (nånsin?) bra. Att skylla på ägarna? Fine. Man kan ju försöka styra vart hundar pinkar. Men det är inte alltid helt lätt det heller. Hur ska man t ex få stadshundar att inte göra behoven på trottoaren? Men det handlar inte bara om att folk inte plockar upp bajset, att hundar kan bitas eller stå och skälla, osv. Det handlar mycket om det dolda. Bland annat pinkandet på buskar, gräsplättar, staket och annat. Som hanhundsägare känns det naturligt
att ta just pinkandet som exempel, haha! Min fot har spökat sen igår kväll (haft ruskigt ont igen av okänd anledning), så för att aktivera Allvar lite gick vi ner till "stranden" så han fick simma. Om han njöt? Ehm... Lite. På vägen hem träffade vi min gamla chef som kom cyklande. Pratade en liten stund och sen cyklade han vidare. Nog för att Allvar alltid gillat min chef, men han fick rycket. Han bara skulle ikapp ryggtavlan som försvann. Jädrar vad jag fick jobba med honom, och i de lägena gäller det baske mig att ha tålamod som om man har trillingar därhemma. Gah! Men det gick. Bara att bita ihop och få igenom kravet. Alltid extra bökigt att när man har barnvagnen med sig, men skamm den som ger sig. Hemma igen var det nån som tyckte att gräsmattan var den ultimata handduken. Han höll på i säkert 10 minuter innan han kom och ville ha kvällsmaten. Älskade knasjycken.
Mycket häst blev det. Lite kul att se Beesan igen, (den mörka hästen med ryttare på bilden överst till vänster). Red henne dagligen under ett par år för typ... 12-13 år sen. Hon måste närma sig 20 år nu, damen. Sonen tyckte det var omåttligt spännande att hänga i morsans gamla domäner, så jag antar att vi får gå dit lite oftare och kika när vi är på besök. Oj så han gnäggade där han satt i vagnen. Allvar kan inte bry sig hästar mindre. De är totalt ointressanta, om de så kommer travande precis framför nosen på honom - vilket hände vid en av rastningarna under dagen. Ponnyryttare, säger jag bara... Tycker snarare att hästarna har mer stenkoll på honom än han bryr sig dem. Gott. Seriöst, är det bara jag som ser två kaniner som parar sig???
När sonen sover middag och en annan behöver vila för att bli kvitt känslan av hur huvudet håller på att lätta från axlarna så är det rätt enkelt fixat. Här har ni de berömda 3 stegen: 1) öppna altandörren 2) hämta ett märgben ur frysen 3) skicka ut det på gräsmattan och låt hunden ligga och tugga. Det förutsätter i och för sig att du har en altandörr att öppna och en gräsmatta hunden kan ligga på, men jag kan nästan våga lova att det funkar även om jycken ligger i sin korg inomhus.
Igår kom grejerna jag beställde till Allvar för att slippa byta foder. Älskar snabba leveranser, och Häromi är verkligen grymma när det gäller den biten. Och Allvar äter som aldrig förr. Klickade även hem en burfläkt. Valde att bara ta själva fläkten denna gången, och vid annat tillfälle beställa själva kylaren. Så nu ska bara batterier in så får Allvar lite cirkulation på luften därbak i skuffen - äntligen! Har kört med rutor nere hela sommaren, men det har ju inte hjälpt överdrivet, tyvärr. Kommer inte ha den hängande alldeles bakom buren som jag sett många har. Dels för att den helt enkelt inte går in (det är för trångt), och dels för att jag inte vill att det ska fläkta direkt på Allvar (eller den hund som än må åka i buren). Man vet ju själv hur det är när man suttit i lite småkylig bris, man kan lätt bli lite stel (= ökad skaderisk). Men den hänger finfint vid sidan av buren och gör så att luften i skuffen cirkulerar och bara det gör stor nytta. Även vintertid då vi vill ha bak värmen till honom. Nästan framme vid BK stötte vi på nåt lite oväntat. En kalv som tagit sig ur hagen. Men det löste sig. Allvar var så grym ikväll. Han är tillbaka, och hans energi är underbar! Ganska disträ, åkgräsklipparen var ju spännande därborta längst ner på appellplanen, och A-hindret som inte ens tillhör banan måste man ju faktiskt stanna och lukta på. Men jag kan inte säga annat än att jag är så himla, himla nöjd med hur vår träning gick. Vi har ju tvingats ligga lågt i vad som känns en evighet. Inte heller ett enda utfall, bara sprudlande positiv energi så det räckte och blev över. Så vad jag fokuserade mest av allt på var att belöna just hans attityd. Den jag saknat och inte fattat vart den tagit vägen. Han har bara ätit sin medicin i en vecka, men vilken enorm skillnad! Hur själva momenten gick? Mjah, där det faller, där faller det på matte. Det är nog enklast att summera det så. Bommade lite men det härliga med träning är att det bara är att backa tillbaka, göra om och göra rätt. Men det börjar nog släppa lite nu även om jag behöver komma in i det mer. En gigantisk förändring har även skett för min del - jag har stressat ner! Innan höll jag på att dö av min prestationsångest som jagade mig med hagelbraken om så bara en instruktör kollade på oss och alla andra åkt hem. Ikväll? No nothing. Sträckte bara på mig och kände "I'm loving it!".
Sitt-stå får vi kämpa vidare med, men kan jag bara behålla den här känslan i kroppen och sinnet så tror jag det blir 'lättlöst'. Att aldrig få sträckt koppel utan behålla god kontakt och närhet till mig är en annan nöt att knäcka. Den tredje utmaningen är - fortfarande - att matte ska lära sig hålla reda på höger och vänster. Men som ni hör är det ju trots allt inga jättegrejer, egentligen. T gav mig lite nytt dodis att testa, och satan i gatan vilken skillnad! Herregud! Så ska klicka hem mer av det samt en ny gottaväska som inte knycklar ihop sig hela tiden. Håller på att bli galen på den jag har. Vill inte ha gotta i händerna, utan ska istället börja vänja honom av vid det nu när momenten börjat sätta sig (jösses vad mycket som legat och mognat till i bakhuvudet på honom sen sist vi tränade på BK!). Trots allt, på tävling får du inte ha nävarna fulla.
Ingen rast, ingen ro. Nu ska jag klippa några klor!
Gav oss ut på en eftermiddagsrunda i det fina vädret. Halvvägs bultade och bankade det i min fot, så vi pausade vid busshållplatsen. Inte hade jag koll på klockan, så ett, tu, tre så satt vi mitt i ett virrvarr av brummande bilar, gnisslande och smällande släp, hästar som slog i en transport, lastbilar som släppte på gasen, skolskjutsar som stod och väntade, andra bussar som släppte av nyblivna sjundekladdare (vad tuff man var i den åldern!?), folk som passerade, katter, och så vidare, och så vidare. Började nästan fundera över om det var så att vi på nåt vis förflyttats till nån annan by, för sån här liv och rörelse är minsann inte jag van vid att det är här. Allvar däremot, han verkade inte ha vistats i annan miljö, nånsin. Han lade sig ner på sidan och slocknade. Kikade upp nån gång ibland. När en dam kom fram och började prata med honom for han ju dock upp och fick en godis. Damen frågade mig först om det var okej, och samtidigt som jag svarade att en liten bit går bra så varnade jag henne för ett visst studs i benen hos herrn. Mycket riktigt fick hon sig en avslätning utan att behöva böja sig ner, varpå hon skrattade och klappade honom bakom örat). Konstigt att han älskar folk? Sid var helt fascinerad av alla fordon och människor, så han satt mest tyst och tittade. Tills han började gnägga som en häst. Och fortsatte med det i en kvart. Som jag skrattade. Mina underbara knäppgökar till grabbar.
Att jag vaknar och glatt tar mig till jobbet är inget jag hymlar med. Tvärtom! Jag skryter om det. Jag stortrivs, och hur många är bortskämda med den känslan? Det är helt fantastiskt skönt att ha himlen som tak, även om det periodvis även frestar nåt otroligt. Men det finns även sånt som tar ner stämningen lite. Som när man hittar äckliga meddelanden på utedassen. Säkert skrivna av nån fnissig 13-åring som tycker han är skitcool som törs, men ack så tråkigt det är att hitta dem. Eller som idag då jag röjde i terrängen och fann ytterligare ett lager av "sniffpatroner". Det är inte jättelänge sen jag hittade ett uppsniffat lager på ca 150-200 patroner vid en annan plats, och idag hittade jag ytterligare ett 50-tal. Det känns trist att nån - troligtvis yngre med tanke på omständigheter och miljö - känner att man måste förgylla vardagen/festen med att dra i sig gas från "toalettparfym". Tragiskt. På riktigt. Ett av morgonens märkligaste fynd var dock det på bilden nedan. Hur kan man glömma liksom?... Måste såklart avrunda med nåt positivt, så då tar vi ju självklart dagens upptäckt av nytt fält att spåra på. Att jag inte funnit det innan?! Fullt tillräckligt stort och med hyfsad distraktion runt om (joggingspår, harar och stor väg), så här kommer jag lägga många näringsspår. Frukost, dusch och foten i högläge.
Passade på att ta en sån där klassisk "selfie" via spegel idag (muntergök #1, så den nunan slipper ni se). Så nu ser ni, det går framåt! Midjan är på väg tillbaka och armarna börjar hitta tillbaka till formen. Sen kan jag ju villigt erkänna att jag medvetet tog bilden när jag kommit hem från jobbet (ett fysiskt sådant) för att direkt gå en runda på några kilometer med Allvar och sovande Sid i barnvagn för att dyka vidare in bland buskar och träd på baksidan och röjt som en galning så fort vi kom hem. Det vill säga - magen är tom på mat och kroppen rejält genomkörd. När jag ätit ser det iiinte ut såhär, haha! Även om ni kanske skiter i det så sporrar det mig att se såna här töntiga bilder. Jag är för hemmablind och alldeles för kritisk för att se resultaten när jag tittar i spegeln. Plötsligt känns det mödan värt att svettas som en gris på vardagsrumsgolvet när jag kämpar med att klara mitt livs första push up med 90 grader på armbågarna, bolla med hantlarna och allt vad det nu är jag håller på med. Jag ställde mig på vågen för ett par veckor sen och insåg att nej, jag kommer inte fixa målvikten till utsatt datum. Men det är skitsamma. Kroppen är många % starkare än för ett år sedan och bara det är ju guldmedalj! Visst kunde jag ha krabbat med dieter (vilket jag ju också gjort periodvis) för att bli av med det där överflödiga fettet som lägger sig som en muffintopp över byxlinningen ruskigt fort, men jag har insett att det inte är min grej. Jag rör på mig, tar i rejält till och från, och behöver mat därefter. Punkt. Och får jag lågt blodsocker vill inte ens jag vara nära mig. Så jag äter. Vad jag vill, när jag behöver. Däremot mindre. Och nyttigare. Jag skippar t ex pizza och sånt och väljer fisk när vi äter ute. Jag är ingen modell och kommer aldrig nånsin heller att bli, så jag äter. Och är glad. Och mår bra. Bortsett från foten som är killing me... Shortsen må vara ur mode, men jag är glad ändå
- för jag kommer äntligen i dem! Med marginal. Finaste helt avslappnad innan avfärd. En fröjd för ögat och mattehjärtat blir ack så varmt. Av nån underlig anledning är det ofta jag och Allvar som får bestämma både väg och fart på måndagsrundorna. Inte för att vi klagar, fast ikväll gjorde det rääätt ont i foten, faktiskt. Börjar kunna koppla av även på måndagsrundorna. Min finaste fina.
... så händer andra grejer. Idag hände nåt mindre skönt. Stod i vardagsrummet och kollade efter nåt när Allvar kommer in från baksidan via altanen. Inget jag registrerar eftersom han får komma och gå som han behagar så länge det är "dörren öppen"-varmt ute. Jag önskar just nu att jag hade registrerat det. Oh boy, do I... I gapet har han nämligen ett tuggat märgben. Ett märgben som han tycker att vi kan leka med istället nu när han tuggat upp allt gottat från det. En alldeles utmärkt idé i hans huvud, och jag har full förståelse för det. Grabben börjar ju få upp energin igen, bara bra! Mindre bra är hans taktik. Det vill säga han "spottar" ut det med kraft rätt ner på min högra fot, varpå jag vrålar till så att det garanterat hördes till grannbyarna. #%¤#¤%&¤% vad ont det gjorde! Och efter att det värsta överraskningsontet försvunnit gjorde det bara mer och mer ont. Endast ett ytterst litet rött märke syns, men tror ni inte benet träffade rätt på en förbaskad nerv. Gåshuden skvallrar lite om hur ont det faktiskt gör, jag har trots allt ganska hög smärttröskel (jag har fött barn, jag vet min limit...). Sitter just nu med foten inlindad i en uppvärmd vetekudde för att det inte ska stelna till. Måste kunna jobba imorgon! Att leka med Sid var fullständigt utpumpande. Han far runt och tycker att man ska haka på i hans fart. Men det var bara att bita ihop och försöka ta sig från A till C och D så gott det gick utan att det gjorde allt för ont. Allvar å sin tur kopplade uppenbarligen ihop sitt beteende med mitt vrål och den direkta följden av svordomar och skuttande matte och gick med öronen strykta en stund. Men det gick över när jag haltat ut till ena solstolen och satt mig och han kom och ville bli klappad. Nojsade självklart en stund för att sedan övergå till lite "vem kan morra tuffast"-lek- En favvo sen han var valp. Sen var han sitt glada jag igen med öronen på topp. Däremot har han inte närmat sig mig med nåt ben efter detta. Lägger såklart ingen som helst skuld på Allvar för att det känns som om jag vandrar på glas från avgrundens hetta varje gång jag rör lite på högerfoten, utan klandrar snarare mig själv för att jag kopplat av såpass att ögonen i nacken tagit lite semester. Och istället för att oja mig resten av kvällen tänker jag satsa på att få foten rörlig tills imorgon när det vankas jobb i terräng. I will need my foot då liksom. Lite miljöträning blev det i form av att min bil skulle tvättas. Eller som vi sa till Sid som tyckte att det var äckligast i världen att titta på medan maskinen "åt upp" bilen (Allvar rör som vanligt inte en min); "Titta, bilen duschar. Åååh, vad den tycker det är skönt!". Man blir halvt kreativ i det här med att avleda lite läskiga saker när man blir förälder. I övrigt en hyfsat lugn dag idag. Har laddat mentalt inför vad kvällen skulle erbjuda. Så efter att ha käkat ute och låtit den middagen ligga till sig var det bara att spotta i nävarna. Uppvärmning; - 20 crossover crunch/sida (mage) - 30 crisscross (mage) - 60 crunch (mage) - 10 push ups (knäna i) - 60 air squats - 25 leg raises (mage) Hela tiden i sällskap av Sid som försökte härma mina rörelser så gott han kunde. Sen var det bara att bita i sura äpplet och ge sig ut. Hällregn, och det var troligtvis den skönaste löprundan jag gjort! Dels för att det hällregnade och luften var så enormt uppfriskande att det nästan gjorde ont att andas när jag väl blev andfådd, och dels för att benen inte kändes alls så tunga som de gjorde under uppvärmningen när jag väl satte igång och trummade på. För Allvars del var det fullt ös direkt och jag fick styra upp en hel del under tiden vi sprang. Hade bara vanlig sele och koppel i näven då vi inte kommer köra på med riktig canicross än på ett tag, (höger baktass ska kännas igenom vid nästa blodprovstagning, först därefter vet jag om det är grönt ljus för den belastning som blir när han drar). Det var bland det värsta jag varit med om. Okej, sele funkar och ska ju liksom så göra. Men kopplet? A-l-d-r-i-g att jag nånsin mer springer med honom på det sättet när han har en gummisnodd i snöret. Aldrig. Never. Inte en chans hur många gånger det än må frysa i helvetet. Vet inte hur många gånger det blev som nån slags bungyjump på bar backe där han gjorde ett rusryck i sina försök att få dra och jag slets med efter utan att kunna styra upp ordentligt. Försöka styra med rösten går ju, men som ni kanske numera vet dårå eftersom jag ju trots allt publicerat bildbevis på min upptäckt, så stänger Allvar öronen vid regn. Uppenbarligen kan jag vråla på rätt bra innan han tenderar uppfatta ljud så som "Bromsa!", "Sakta!", "Lägg-av-för-helvete!", "Du-åker-ner-i-diket-din-!#¤%#!" och så vidare. Faktum är att han kan vända sig om i farten och servera vääärldens största smile just i dessa lägen. Phew vad varmt det var! Sån där riktig åskvärme så man knappt kan andas. Tog oss runt och kom iväg att handla. Svalt och skönt i butiken i alla fall och Allvar låg kvar hemma och sov i sval hall. På vägen hem tornade svarta moln upp sig och vi sa nästan i kör att "Nu jäklar blir det åska!"... ... men det sprack upp och blev fint väder istället. Efter kvällsmaten intog vi den sedvanliga vilan i väntan på att dra vår första kilometer canicross sen Allvar blev satt på träningsvila, och vad händer? Allvar ligger ute på gräset och gnager det sista på sitt frusna märgben när jag kallar in honom. Han hinner fram till altandörren och så "KA-BOOOM!!". Rätt över huvudena på oss. Allvar som i vanliga fall inte bryr sig varken skott eller åska det minsta drog in rumpan under sig och kom in illa kvickt. Så ännu en gång sa vi nästan i kör att "Nu jäklar blir det åska!".
Men nej. Det var allt. Just precis bara den smällen. Sen tog det nån timme och lagom tills jag kände att nu har käket landat rätt och det är dags att dra på träningskläderna - då vräker regnet ner. Vafan?! Näa, näe, jag fattar piken. Inte springa ikväll alltså. Så vad göra istället? Lika bra att gräva ner sig i den där chipspåsen som råkade följa med hem från affären, eller hur? Tur man har gotta i kylen och klicker på hyllan. Får bli lite tänka till-grejer ikväll helt enkelt. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|