Med dessa bilder från dagens promenad i dagsljus önskar vi Lathundar alla våra läsare ett... ... GOTT NYTT ÅR!
0 Comments
Denna text kom upp på Smällarupproret och även om det är väldigt i senaste laget denna gång, kan man ju trots allt ha det i åtanke inför nästa nyår. "Varje år försvinner det hur många hundar som helst kring nyår. De allra flesta verkar bli skrämda av fyrverkerier och jag tänkte därför dela med mig av några små tips för att öka chansen att hunden finns i hemmet även nästa år. 1. Strunta i flexikoppel och långlinor. Ha istället vanliga koppel i läder eller nylon med rejäl koppelhake. Trä öglan på kopplet runt handleden för att minimera risken att tappa hunden om den rycker till. 2. Var noga med vilket halsband du använder. Ha ett vanligt halsband som sitter så hårt att hunden inte kan få det över huvudet eller välj ett helstryp av valfri modell. Oavsett vad man tycker om stryphalsband är det bättre att ha på sådant än att hunden tar sig ur halsbandet och försvinner! 3 och 4. Har du sele på hunden, kolla noga att hunden inte kan ta sig ur den. Många hundar kan få av sig selen om de böjer ner huvudet och backar, framförallt om de drar hårt. En rädd hund drar väldigt hårt och gör ofta allt den kan för att fly. En rymningssäker sele eller ett bra halsband kan många gånger vara bättre än en vanlig sele." "Dessutom: Gå en långpromenad på förmiddagen och aktivera hunden mentalt om den gillar sådant. Låt den spåra eller träna lite lydnad och tricks, något som gör att den blir trött. Ge hunden en rejäl måltid på kvällen så att den är mätt och nöjd och kanske den kan få ett extra ben att tugga på. Så fort det blivit mörkt, gå bara kort utanför huset för att rasta hunden. Undvik att gå mellan höghus om möjligt då ljuden från fyrverkerier ekar mer där än på öppna ytor. Kom ihåg att även om din hund varit oberörd tidigare år så kan oturen vara framme. Smäller någon ett gäng fyrverkerier två meter bakom din hund eller siktar mot er så blir nog de allra flesta hundar rejält skrämda." Textförfattare + foto Ninni Wahidah.
Idag på morgonen, just som jag stod och stampade och ville ha min morgonliter med té, tackade min gamla mickro för sig. Det har varit på gång ett tag, och efter 12 vältjänade år tyckte den nog att det var dags. Själv hade jag hoppats på att kunna kräma ur i alla fall ett par månaders användande till, men icke. Fick vackert koka vatten på spisen som såklart blev alldeles för varmt (ja, det kokte ju...), lånade sambons bil till jobbet vilket innebar noll kopphållare och fick därmed ha muggen mellan knäna. Hinner köra 30 meter så har jag bränt insidan av låren när jag skulle svänga med bilen. Hade i det läget kunnat agera effektiv väckarklocka åt vilken sjusovare som helst. Aj... Grymt härlig start på dagen faktiskt. Ja, jag vaknade ju i alla fall. Lyckligtvis funkade allt bra på jobbet i alla fall, och tiden rusade som vanligt iväg och det var dags att rulla hemåt igen. Planen jag haft sen igår på två olika svåra spår jag tänkt lägga på olika platser idag gick upp i rök när jag på väg hem från jobbet körde förbi olika jaktlag. Uppletande blev det inget av efter att jag och sambon pratade ihop oss om att åka in till storbyn och kirra ny mickro då vårt hushåll står och faller med dennes existens. Off we went och jag upptäcker när vi passerar en spegel i affären att jag har världens kuddavtryck i ansiktet då jag fick mig säkerligen 10 långa minuter snabbsömn innan vi drog. Tjofaderittan med ögonen i kors. Alltid roar man nån även om man inte alltid skrattar själv... Hem med ny mickro kom vi efter att ha haft diverse diskussioner med sonen i butiken huruvida olika leksaker skulle med hem eller ej (sonen sa "Jaaa!", vi sa "Neeej..."). Nu har jag sån huvudvärk att jag minsann inte tänker göra nånting annat än lägga mig på soffan och bara vara. Är det bara jag som tycker det känns märkligt att det är nyår när det är så grönt ute?
När sambon, svängde upp på vår infart igår kväll efter att vi hämtat hem sonen igen upptäckte vi två stora fläckar på vår husvägg. Två fläckar vars mönster jag - efter 10 år som hanhundsägare - känner igen alltför väl. Och jag undrar nu två saker; Fläckarna syns inte på bilden, men de finns där jag ringat in. Och de är stora. Så stora att de ryms i stort sett i hela cirklarna. Tre saker är därmed säkra. Lollo må sikta högt när han lyfter på benet, men detta vore en överprestation. Allvar? Han skulle hellre gå döden till mötes än att pinka nån annanstans än av matte anvisad plats. Våra hundar saknar dessutom helt den volym på urinblåsa att det vore praktiskt möjligt för dem att duscha en vägg för att lämna så stora fläckar som gjorts här. Det är med andra ord ingen av våra egna hundar som gjort detta. Mutter och morr...
En film och en middag senare hade det gått ca 3 timmar som spåret fått ligga och goffa till sig, så då plockade jag ut Allvar på långpromenad med spårselen hängande på axeln. Mötte en äldre man som undrade om jag hade en hund på vift och nickade åt selen, så jag berättade vad promenadslutet skulle bjuda på för Allvar. Fick beröm för engagemanget i min hund, vilket var trevligt att höra. Växte nog i alla fall 2 centimeter på höjden, haha! Väl på plats efter promenaden visade det sig att vi skulle få mörkerspåra igen. Spännande! Denna gången visste jag ju att det enda jag kunde få i nyllet var granen där spårslutet fanns. Spårstarten hade jag lagt vid en lyktstolpe (för att hitta dit själv igen, hehe), så vi hade ju faktiskt ljus på 30% av spåret ändå. Allvar lät ungefär som om jag klämde honom i en dörr om och om igen innan jag gav honom spårkommandot, och fyinihelahelvete vad han drog på! Insåg inom de första 3 metrarna att min enda uppgift i detta spåret var att lägga mig på tvären över linan och bromsa allt jag kunde. Han svävade ut rejält när övergången gräs -- >grus kom och nån hade troligtvis rastat sin jycke just över spåret, men efter 10-15 sekunder hade han hittat spårkärnan igen och det bar av med samma styrka och hastighet och ljudeffekter igen. Berömde honom varje gång han befann sig i spårkärnan och faktiskt, det verkade dra ner honom lite i fart. Jag inbillar mig i alla fall att han blev lite mer fokuserad och samlad ett par sekunder här och där vid beröm. Han fann spårslutet helt utan min inblandning, och då blev det självklart berömparty och kampfest. När vi skulle gå hemåt efter att jag selat tillbaka till promenadselen igen tyckte han att vi kunde spåra hästar som han fick nos på, men njae. Jag höll faktiskt inte med.
Idag var han bara så fruktansvärt taggad att jag tänker kalla det hela för katastrofspår. Men jag har fått ett bra humm om vart han befinner sig, vad vi (läs; jag) måste jobba vidare på och nu lägger vi det bakom oss och gör aldrig mer om det. Underbart! Älskar såna utvecklingssamtal med mig själv. Sonen har spenderat de senaste två dagarna hos sin mormor och morfar (och morbror som är på besök), så idag fick jag en högt efterlängtad sovmorgon. Sambon fixade så Allvar kom ut och sträcka på benen samt mat i magen, så inte förrän klockan var 11:47 slog jag upp ögonen. Välbehövt! Tyvärr har jag väl aldrig riktigt vaknat till då det varit så mörkt och grått ute hela dagen, så jag har varit seg och på urkasst humör. Duktigt lättretad. Grymt jobbigt. Hade tänkt lägga spår idag. Det regnade, så vi sket i det. Tänkte att vi kunde köra uppletande istället. Då började det ösregna, så vi sket i det också. All "träning" vi fått idag har med andra ord varit att gå runt bland nya dofter i Lollos trakter när vi åkte och hämtade hem sonen igen. Men det var ju lika bra det med tanke på mitt kassa humör och väderleken.
Den vindmissen och att jag fick lägga om spåret gjorde att vi gick miste om 2 timmars dagsljus, vilket i sin tur innebar att liggtiden för spåret kortades ner till ynka en timme. Sannerligen i minsta laget. Funderade ett tag på att strunta i att plocka i det när jag såg hur det började skymma ute samtidigt som jag klämde i mig lite mat och satte mig ner för första gången idag. Men neeej! Nu hade jag ju faktiskt lagt två spår - då ska minsann pälsen plocka ett också!
Jag har fått frågan ett par gånger sen mitt inlägg om vägkritan - varför använder jag inte spårsnitslar istället? Och jag håller med argumentet "Det är ju enklare". Det är det. Men inte när man har en hund som Allvar som använt ögonen i spåret. Passade därför på att filma när han fått syn på en avverkningssnitsel under promenaden idag. Och bjuder på ett pyttelitet extranummer i slutet av filmen - varför jag inte kan ha lina fäst undertill på Allvar i spåret för att dra ner farten.
Två arbetsdagar. En precis i början, och en precis i slutet. That's it. Samma sak i början på nästa vecka. Känns märkligt. Ska inte klaga. Det är den enda semestern jag har kommande år - igen. Grabbarna "Jag-kan-inte-vänta-på-att-få-komma-ut!" gnabbades lite och bangade i boxdörrarna. Medan hästarna en efter en fick av sig skorna för att få dansa barfota hela vintern, sprang det omkring en - för mig - ny liten nuna i stallet och käkade på hovrester och kattmat. Trevlig tös.
Jag och brorsan tog ut grabbarna Päls en sväng i skogen. Allvar fick leta vante, Lollo satt och väntade på att vi skulle gå hem.
Nog för att Allvar älskar allt som går att äta, men de där kexen alltså... Jag får gömma dem väl. Stort tack till våra familjer och vänner som gett oss två härliga dagar! Har varit vaken sen klockan 02:45, så varför inte knåpa ihop lite medan alla mina fina grabbar sover ikapp och snarkar så taket håller på att rasa in?
I övrigt
Jämfört med tidigare då träningsplanerna varit vilda varje nyår, har jag denna gång lutat mig tillbaka och bestämt mig för att det blir vad det blir. Jag kommer jobba bra mycket mer, så förändringarna i vardagen blir ganska stora framöver och vi behöver alla vänja oss vid dem. Förhoppningen är att vi båda håller oss skade- och sjukdomsfria så att vi kan debutera i rallyt. Men! Det blir vad det blir. God fortsättning!
Juni. Det känns ganska avlägset just nu, håller ni inte med? Dagarna är korta, och den tid som borde varit ljus är något slags grumligt grått då inte ens snön behagat komma för att ljusa upp lite. Inte undra på att många tappar energi och känner sig under isen. Jag är för första gången på flera år en av dessa, men samtidigt - vad är det som är så fel med att tappa lite energi? Måste man tvunget vara sitt pigga, käcka jag året runt? Aldrig ha en formdipp som gör att man faktiskt får vila? Ähh, köp inte den nitlotten. Tillåt er att sitta lite längre i soffan. Disken dör inte i köket och tvätten blir inte skitigare av att ligga i hampan. Men oavsett, se framåt. Nu har vi snart nått hela vägen fram till nyår - sen ljusnar det sakta men säkert. Och då ska vi träna hund så det står härliga till - eller hur?! Idag skulle vi ha gått ett nytt, lite längre personspår, men strax innan lunch pep mobilen till och finaste E undrade om hon fick komma och hälsa på. Såklart hon fick! Så det har blivit en dag med fika, skratt, prat, allvar, idébollande, bus med sonen och ja, inte så mycket mer. Inte hänger vi läpp för det inte. Det är ju en ny dag imorgon, så vi tar igen det.
Är det nån mer än jag som fått höra detta? Jag köpte det inte då, och jag köper det verkligen inte nu. Ändå har jag två pälsar som pinkat på mig vid ett par olika tillfällen - minst! Lollo gjorde det första gången under vårt andra lydnadstillfälle nånsin på kurs. Han hade - trots en halvtimmes promenad innan - inte blivit tillräckligt avrastad (uppenbarligen) och hade inget annat att pinka mot. "Man tager vad man haver" sa han och pinkade mot mitt ben när vi stod och lyssnade på information om vad vi skulle träna på för dagen. Lollo må vara liten, men han siktar högt (de som träffat honom vet att han är nära att slå runt när han ska lyfta på benet mot t ex ett träd). Därefter har det hänt ett par gånger till med honom, men jag slutade helt enkelt registrera det. Sen har vi Lalleballe. Vad ska man säga..? Att kalla honom dominant för att han pinkar på mig är som att säga att man serverar godis till lunch på dagis. Säkert skulle barnen älska det, men näe. Det finns ju inte direkt mycket sanning i det. Allvar är bara så sjuuukt kass på att sikta. Ska han pinka mot en lyktstople, ja, stå inte i närheten för jag lovar - han pinkar 1-2 meter vid sidan av. Går vi - som idag - längs med ett dike, tro inte att han kommer pinka ner mot själva diket. Oh nej. Han går ner i diket och pinkar uppåt istället. Och vem går där?... Det har hänt så många gånger att jag slutat räkna. Istället har jag förstått att jag har en väldigt klumpig hund i Allvar när det gäller det här.
Summa summarum, mina hundar har pinkat på mig mer än en gång - ingen av dem har varit dominant. De har bara varit väldigt kissnödiga. Och dåliga på att sikta. Kanske finns det hundar som pinkar på sin ägare/förare av dominansskäl, men mina? Haha, näe. Jag har svårt för att köpa allt det dominanssnack som blommat upp här i trakterna - igen. Det känns bara så fruktansvärt tråkigt. Senast idag hörde jag en väldigt, väldigt dum kommentar som fick mig att dra den djupaste sucken på länge. Men jag har lärt mig att vara tyst och inte lägga mig i. Vill de lära sig - då läser de på. I övrigt kan jag bara tycka att de gör bort sig. Tog med Allvar och stack ut i "vår" skog medan det var ljust. I fickan låg sonens uddavante och kampluddet från Loboo. Istället för att köra på vårt vanliga ställe gick vi längre bort och hittade en fin, rätt öppen plats. Allvar visste redan när han såg att jag tog tuggfluffet med mig vad som skulle förväntas av honom, men för en gångs skull drog han inte i snöret på vägen ut. Ett finfint kvitto på att vi tränat på bra med koppelgrejen. Gömde högt, gömde lågt, gömde under - Allvar susade ut och hämtade som ingenting. Det trevligaste var att idag få se hur han direkt sökte sig tillbaka till den triangel jag dagen till ära klampat upp när han märkte att kom utanför. Med andra ord - han hade kopplat på tratten mellan ögonen redan innan vi började. Me love! Himla trevliga skick där Allvar jobbade fint fokuserat och långsamt - för att vara honom! Det enda jag egentligen har att anmärka på var avlämnandet, men jag är så glad för det fina letandet att jag ser mellan fingrarna idag.
Efter 4:e skicket hörde jag en massa grenar som knakade och knäcktes. Vände mig om i tron om att det var älg på gång, men icke. Det var byns berner sennen med matte. Kallade in Allvar, kopplade honom och inväntade att ekipaget skulle försvinna på lagom avstånd för att kunna släppa på Allvar på triangeln igen. Kändes som om det tog en mindre evighet, nån vidare fart har de då inte. Allvar skällde lite på dem när han upptäckte dem (satt då redan fast i snöret, så jag såg först - ha!), sen visade han ett tydligt ointresse och vände sig mot triangeln och jag såg hur han laddade om och laddade rätt igen. Underbara hund! Och när jag skickade honom igen så mycket riktigt, han hade enbart fokus på att leta upp vanten. Himla nöjd med dagens träning. Härligt!
Igår innan spåret plockade Allvar och jag svamp. Trattkantareller för att vara exakt. En halv bajspåse fick vi ihop innan jag tröttnade och lämnade resten av skogsgodiset därhän. En tant vi mötte på vägen hem fick en tidig julklapp då jag vet att hon älskar svamp, och jag räckte över påsen till henne. Tro det eller ej, jag kan faktiskt vara snäll om jag anstränger mig lite.
Idag innan uppletandet sprang vi på skogsgodiset på ett helt annat ställe. Men minst lika mycket. Plockade dock inget - vi skulle ju träna! Har du en hund som likt Allvar blixtsnabbt snappar upp slitsarna i ett spår och sedan följer dem istället för att faktiskt arbeta i spåret? Efter att Allvar blev helt... skitjobbig när han såg de där slitsarna de sätter upp innan avverkning av skog hängde jag ut allihop i boden och där har de fått hänga. De används bara när jag ska göra en större uppletanderuta så jag själv vet vart jag har den. Istället har jag ett knep för just skogsspår; något så simpelt som asfaltskrita. Du vet, sån där som barn har för att rita på gatorna och som spolas bort när det regnar eller grannen demonstrativt tvättar bilen. Köpta för 1½ år sen för ca 59,-.
Testade den nya selen idag. Har tyvärr inte fått tag på det som jag blev tipsad om för att mjuka upp den, så tills dess får han ha den med ett täcke under. Japp. Den är hyfsat stel. Men! Jösses vilken skillnad! Kunde gå med kopplena i ena handen - när kunde jag det sist? Dessutom slipper jag det där med att man styr hunden. Nu håller jag bara, vilket var oerhört svårt att göra med koppel i armhålorna på en hund som slår såpass mycket över spåret som Allvar gör. Det blev så himla lätt att jag just omedvetet styrde när han höll på och flaxa omkring och jag gjorde vad jag kunde för att han inte skulle få kopplena om benen. Näe, det här köpet var nog faktiskt bra. Jag har fått förslaget att skaffa en böttger till honom istället, men att fästa koppel/lina under bröstet på allvar känns inte som ett bra alternativ. Har man sett honom trassla ur sig ur ett koppel som kommer fel om benen på honom så förstår man. Han går på frambenen tills han är fri. Hur bra skulle ett sånt spår gå? Hm... När jag tänker efter... Det skulle kanske sänka farten i alla fall, haha!
Jag hade inte särskilt fel om varken fart eller fyrhjulsdrift. Tjoff iväg! Men bakom gick jag och satte ner hälarna, lätt tillbakalutad. Funkade faktiskt hur bra som helst! Blev ärligt talat lite smått förvånad då han tidigare antingen blivit så störd av det att han lagt av att spåra, eller studsat in vid min sida då han trott att han koppeltränat (ni vet, "stanna-vänta på slakt koppel-gå"-grejen.). Han försökte fuska lite med att genskjuta under liggande ris, men icke sa nicke. Stannade upp och han rättade sig själv. Lade inget jättelångt spår eftersom vi nu ska lära om, så det var över ganska snabbt och han blev himlans glad när han fick syn på piiipen. Direkt efter spåret fortsatte vi in i skogen för att ni grusvägen. Det blev fys helt enkelt. Och kan ni i detta skede nu gissa vad det är som låter "Pust! Stön! Pust! Fuck! Stön! Pust! Stön!" i skogen? Mm, det är när matten plötsligt upptäcker att hon blivit akut pinknödig. "Det är ju bara att sätta sig!" tänker du säkert nu, i och med att vi var i skogen? Men seddu, en sak har jag lärt mig i "vår" skog. Rätt vad det är när man som minst anar det så kommer det en mössprydd liten tant eller gubbe knallande. Kände inte riktigt för att chansa idag, så jag fick valsa vidare över riset med benen i kors. Värre än så var det liksom inte.
1) Varför lägger man ner tid på att filma en hund som springer lös och letar vantar och godis, istället för att lägga ner samma tid på att filma hur själva koppelträningen ser ut? 2) Varför kallar de linförighet för "koppelpromenad"? Seriöst, ser verkligen era promenader ut så som i filmen? Jag kan ärligt säga - det gör inte våra. Filmen nedan visar nog en mer rätt bild (varning för blåst i micken dock), även om jag av egen erfarenhet vet hur snabbt en hund kan överlista den där selen och lära sig hur man drar ändå = orsakar snedbelastningsskador. Men här får man ju faktiskt se den in use. Och det är det som är det viktiga om man ska begripa hur den funkar - en hund som springer fritt i snön säger iiingenting. Sorry, but it's a fact. Jag gillar instruktionsfilmer som hjälper "vanligt folk" att förstå hur det funkar och hur man ska göra, men då gäller det ju faktiskt att fokus hamnar rätt. Att vår egen sele lika gärna kan säljas som att den hänger och samlar damm, tja, den funkar helt enkelt inte för oss. Däremot gör vår träning det.
Under uppletandet idag började det duggregna för att ganska snabbt övergå till ösregn. Systemkameran rymdes inte innanför min jacka, så vad gör man? Man tar vad man har - en bajspåse. Gjorde ett par handtag att knyta med, hängde kameran så att jag kunde lägga armen över, och vips! Så var den lika torr när vi kom hem igen. Inte vidare snyggt, men effektivt.
Är du också glömsk av dig? Har du också lämnat utrustning i skogen efter träning, just för att du inte hittat tillbaka till den? Antingen för att utrustningen smälter in i omgivningen, eller för att du helt enkelt glömt vart du lagt vad-det-nu-är? Jag har själv snopet fått lämna ett par (favorit)koppel i skogen just för att jag glömt vid vilken trädstam jag fäst dem och för att de inte utmärkt sig på något vis så att jag kunnat orientera mig. Så vad har jag då upptäckt? Koppelreflexer! Året runt är dessa bra att ha med sig. Lysande neonfärger som sticker ut från det skogsmurriga - perfekt! Tills jag kan lägga vantarna på denna modell där man kan köra med färgkombinationer över halva kopplet om man känner för det kör vi på med Hööks variant.
Nu tänker jag inte påstå att detta knep alltid gör så att kopplet syns, men man har i alla fall större chans att se det om man går runt och letar. Dessutom, det är aldrig fel med reflexer så att man syns på promenaderna, eller hur? Som bilförare uppskattar jag folk som använder reflexer året runt. Jag vet vad som saknas på en av bilderna - ser ni vad det är? Spökpälsen hade sjuka mängder med energi i benen idag, så ni må tro att det gick undan. Frågan är om tassarna faktiskt rörde vid marken när han susade fram. Och det tog ett par skick innan han kopplade på nosen och faktiskt började jobba med huvudet. Högt och lågt var genomgående tema idag, och vi började väldigt basic för att sedan göra det klurigare och klurigare. Föremål för dagen var en liten träpinne (avsågad bit av en sopkvast) samt en uddavante från sonen. Totalt 8 nya utplaceringar per pryl, mellan varje lite hopp och skutt och lek i stora skogen för att ladda om. På vägen hem hittade Allvar vatten, så han stannade till och fyllde på. Nåt enstaka försök att lägga sig ner i det iskalla vattnet, men matte var snabbare. Ha! Helt rätt gissat. Handskarna låg kvar hemma på byrån. Och där gjorde de ju suveränt mycket nytta. HEL-VE-TE vad det gör ont när min "lilla kelpie" (läs; kampkåta odjur) hugger rätt över fingrarna då han missar mjukiskudden han ju faktiskt får bita i. God damn it, glömmer dem icke nästa gång, det kan jag lova! Slapp dock blodvite idag. Skönt det i alla fall. Känner att jag måste lära mig systemkameran
typ NU så ni slipper alla dassiga, tråkiga bilder. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|