Har du nån gång i en diskussion kring raser, kanske framför allt din egen hunds ras, hört dig själv säga "Men de är ju sååå snälla!"? Jag tror vi alla sagt så nån gång, vare sig vi minns det eller ej. Jag kan i alla fall stå upp för att jag sagt så, dock i en diskussion kring cavalierer då jag ännu inte skaffat Allvar då. Jag fick mig en tankeställare i veckan. Vi pratade hundraser på jobbet och de andra berättade vilka raser och blandraser de haft och lite minnen kring dessa hundar. När rottweilern kom på tal 3-4 gånger erkände jag att jag på grund av för lite erfarenhet av rasen faktiskt finner dem ganska... otäcka. Jag är för grön på dem som ras för att kunna tolka deras minimala signaler, och är inte van vid deras - för mig - annorlunda språk. |
En av kollegorna säger när jag berättar detta just så, "Men de är ju sååå snälla!". Och jag bara kände att, herregud! Vad förminskande. Nu vet jag att personen absolut inte menade det så, och jag tog ju knappast illa vid mig, men det slog mig som en blixt från klar himmel hur då hundrädda måste uppfatta det när vi hundägare propsar på att våra hundar är "sååå snälla" medan de står och svettas i kläderna och hellre vill att vi säger "Det är okej, jag avlägsnar hunden från situationen" eller nåt i den stilen. För mig är det väldigt sällan jobbigt att träffa främmande hundar. Jag sätter mig nuför tiden på huk, tittar bort och ner i marken och sträcker fram ovansidan på handen för hunden att lukta på när jag träffar en främmande hund som jag vet att jag måste umgås med. Sen är det upp till den om den vill ta kontakt eller ej. |
Men jag kan villigt erkänna att de gånger jag träffat rottisar så svettas jag. Och jag tror att det är bra. Det håller mig alert. Hur hundägare tänker vet jag ju redan, men den känslan jag får av rottisar får mig att förstå hundrädda bättre. Och det gör att jag som just hundägare hanterar situationer som kan uppstå med hundrädda på ett annat sätt än jag gjorde som yngre. Jag hanterar dem mycket bättre. Det är så lätt att slå ifrån sig, mena att de borde söka hjälp för sin fobi och liknande. Varför inte ta dem på allvar istället? För det måste vara fruktansvärt jobbigt för dem. Bra mycket jobbigare än för mig som hundägare. Om jag ser en hund sitta bunden utanför affären tycker jag bara synd om hunden, anser att ägaren är ett rikspucko och går in och handlar. För den hundrädda betyder detta att den kanske inte kan handla den dagen. |
Tror ni jag menar att man ska pjåska med hundrädda? Näe. Det handlar om att vi måste respektera dem. Ett exempel; jag är "hej-ko-och-rädda-mig"-rädd för ormar. Om jag är ärligt och berättar detta för någon som kommer lite för nära med sin orm hängande runt halsen, inte farao skulle jag uppskatta om denne kommer närmre med ormen samtidigt som jag hör orden "Den är sååå snäll!". Jag skulle bara må fruktansvärt dåligt. Både för att avståndet till ormen just krympt, men även för den brist på respekt som just visats mig. Så innan jag pladdrar på alldeles för mycket och blir fullständigt obegriplig, vill jag med denna nya insikt bara säga; visa era medmänniskor respekt - oavsett vilken hund ni än har i kopplet. Är en person rädd - håll avstånd och tänk på hur ni själva skulle känna om nån dissade er rädsla. |