Detta har jag jobbat hårt med under senaste 6 månaderna. Det började med att jag utmanade mig själv med att guida turister en hel sommar. Visst, man hade som ett "manus" att rabbla, men man kan aldrig styra över vad folk tänker fråga om, och det är därför oerhört svårt att förbereda sig eller veta vad man ska svara alla gånger. Det var ett enormt steg utanför min komfortzon, lugnt sagt. Efter det har jag pluggat. Inget konstigt med det, men det är en gigantisk utmaning och ett lika stort steg utanför min lilla komfortzon.
Lollo var mer den typ av hund som jag hade kunnat starta med, om han inte hade blivit sjuk. Lugn och mer av attityden "Gör du så, då skiter vi i det här!". En attityd som gör att jag faktiskt sänker kraven lite. Kanske för att det blir att jag i bakhuvudet tänker "ingen förväntar sig att vi ska klara det här ändå". Jag är ingen psykolog, men jag kan ju ana att det är där det ligger en kärna och gror i alla fall. Kortfattat; mina egna hjärnspöken sätter krokben för all tävlan.
Med det sagt. Nu är jag i stort sett fri från inflammationerna i muskulaturen i knäna, så fortsätter det vara en såhär mild vinter så dammar vi av löpardojjorna och ger oss ut. Pannlampa och reflexväst, all utrustning som krävs finns. Ursäkter och undanflykter också, men igång ska vi. Kommer dock inte sätta Allvar i dragselen det första jag gör, utan det blir kontrollerad trav jämte till en början. Inte så mycket för att det skulle slita på Allvar att jobba i dragselen, utan för att mina knän ännu inte klarar påfrestningen att hålla emot samtidigt som jag går/springer, samt att jag skulle göra universums fulaste face plant när han får dragkommandot (eller... jag lär inte hinna ge honom det...). Vi startar om från ruta minus 7, rultiga och glada. Men huvudsaken är att vi kommer igång, inte att vi presterar VM-tider. Det har bara tagit mig en mindre evighet att komma till den insikten...