Innan idag läste jag ett blogginlägg som jag inte riktigt kunnat skaka av mig. Det handlade om det här med att träna inkallning - var, när och hur? Efter att jag läst inlägget och funderat en liten stund så slogs jag av hur svårt det kanske faktiskt är att ha en "stadshund". Jag är ju så makalöst bortskämd med skog, öppna fält (läs; leriga, sönderbökade smååkrar), och så vidare. Jag måste inte åka särskilt långt för att träna, faktum är att det egentligen räcker med att öppna ytterdörren. Det är något som gjort att jag kunnat och fortfarande kan träna just inkallning ganska lätt. Ja, förutsatt att hundskrället kan tänka sig att samarbeta... |
En annan undran; hur många timmar krävs för att få till en stenhårt sittande inkallning? Hur många tårar? Hur mycket svett? Hur kal hjässa? Det är ju så fruktansvärt olika just för att förutsättningarna skiljer. Med Lollo började jag inte träna sånt seriöst förrän han var ca 18 månader, för innan dess tyckte jag inte vi hade några problem med sånt. Vi kom från stadsmiljö där han fick gå kopplad och så var det med det. Kul hundliv, tjohej! Nej... |
Allvar skulle jag kalla för en "75/25-hund". 75% av gångerna skulle han lyssna på mig, medan resterande 25% skulle kunna se ut nästan hur som helst. Men det gör inte mig till en sämre hundägare. Jag är medveten. Jag vet detta och tar därför aldrig några chanser (chans är bara ett positivare ord för risk). Det kanske kan verka så för utomstående, men nej. Har jag inte koll så har jag inte. |
Men oavsett hur man tränar, hur mycket man tränar, och blablabla, så ställer jag mig frågande till det här med att folk är så aggressiva. Och jag slås av hur svårt det verkar vara att se till sin egen verklighet. Har man den där oerhört sällsynta, näst intill guldpläterade hunden som är 100% lydig i alla lägen oavsett miljö och störning? Sitter du nu och tänker "Ja, jag har det!" - jag tror dig inte. Sorry. Alla hundar har drifter, alla hundar är individer, alla hundar har en egen vilja. Kanske kommer hunden på 99 av inkallningarna man gör, men den där 100:e gången då? När hunden stannar upp, tittar på en och man liksom ser hur hundens ena tass formas till ett stort långfinger för att sedan dra iväg efter nåt. Den gången är inte rolig. För någon. Jag kan bara utgå från mig själv, och jag hatar den 100:e gången. |
Kvällsflum vs Lisa 1-0.